Tortyr dagligt inslag i tibetanska nunnors fängelsevistelse

Några minuters slagord på ett torg ledde till flera års fängelse för de två tibetanska nunnorna Chuye Kunsang, 26, och Passang Lhamo, 25. Där utsattes de varje dag för både fysisk och psykisk misshandel.

– Det värsta var att de sjuka inte fick någon läkarvård, säger Passang Lhamo.

De två nunnorna lever nu i exil och gästade den 5 mars Amnesty i Stockholm för att berätta om övergreppen.

Ellinor Järlesjö från Amnesty Press lyssnade på deras berättelse.

De två tibetanska nunnorna Chuye
Kunsang och Passang Lhamo gästade
Amnesty den 5 mars.Religionsfrihet existerar inte i Tibet, även om de kinesiska myndigheterna påstår det. Efter att ha ropat slagord som "Frihet åt Tibet" och "Leve Dalai Lama" anklagades de för att ha "äventyrat rikets säkerhet". De dömdes till fyra respektive fem års fängelse, båda utan rättslig hjälp.

I det ökända Drapchifängelset i huvudstaden Lhasa förbjöds de att använda sina religiösa namn, de fick inte be eller ens säga ordet "nunna". Många andra nunnor och munkar var fängslade där. De kallades "politiska fångar".

– De kinesiska myndigheterna försöker förstöra det tibetanska folkets religionsutövning, eftersom den är så viktig för oss. Mänskliga rättigheter kränks i hela Tibet, inte bara i klostren, berättar Passang lågmält genom tolken Dechen Pemba.
_"_Jag hade glömt
hur man gör
när man går.
Solen
gjorde ont
i ögonen
och mitt
minne var dåligt."**

Alla nunnor och munkar i fängelset skulle genomgå en "tankereform" och en "fysisk reform". Tankereformen innebar bland annat att de måste medge att det var fel att demonstrera för ett fritt Tibet och att landet alltid har varit en del av Kina. Om de protesterade blev de slagna och sparkade.

Andra gånger blev de utsatta för elektriska stötar, klädda av nakna och bakbundna. Maten var undermålig, full av insekter, och läkarvården i princip obefintlig. Alla i fängelset var svaga på grund av den ständiga tortyren. De blev konstant utfrågade och fick bara ta emot besök en gång i månaden - i fem minuter. Under ett besök fanns alltid flera vakter i rummet.

Den fysiska reformen kunde innebära att stå i solen hela dagen med ett vattenglas på huvudet. Den som spillde en droppe "ansträngde sig inte tillräckligt" och blev slagen. Försökte man hjälpa den personen fick man samma behandling.

Andra gånger fick de springa runt fängelsegården i flera timmar, utan paus. Många kollapsade men straffades då med misshandel. Varken Chuye eller Passang trodde att de skulle överleva fängelsevistelsen, men lyckades på något sätt och frigavs båda 1999.

– Jag hade glömt hur man gör när man går. Solen gjorde ont i ögonen och mitt minne var dåligt. Ändå mådde jag bättre än flera av mina frigivna vänner. Många har psykiska problem och är sängbundna, säger Passang.

Tiden efteråt liknade ett nytt fängelse. Vart de gick var de övervakade, och de varnades för att prata om tiden i fängelset. Det som återstod var att arbeta hemma, men även det var svårt eftersom de var så försvagade.

– Jag fick inte gå tillbaka till mitt gamla kloster men inte heller stödja något nytt, säger Chuye. Mina föräldrar tvingades skriva under ett papper som intygade att jag inte skulle delta i några politiska protester.

Alla dessa omständigheter gjorde att de tillslut kände sig tvungna att lämna Tibet och fly till Indien. Varken Chuye eller Passang ångrar att de protesterade mot det kinesiska förtrycket.

– Jag är glad att kunna prata öppet om mänskliga rättigheter i demokratiska länder. Men, säger Passang, jag kan inte glömma mina vänner som är kvar i fängelset. Jag tänker på dem hela tiden.

Besöket i Stockholm inick i en längre turné i Europa och USA, som anordnats av bland andra irländska FrontLine, Amnesty International och Svenska Tibetkommittén. Även om förtrycket har förvärrats i Tibet sedan de frigavs ser Chuye ganska ljust på framtiden:
– Jag tror att Tibet på ett fredligt sätt kommer att få sin frihet tillbaka. Det har ju varit fritt en gång.

Text: _Ellinor Järlesjö_