Det våras för demokratin i Mellanöstern – men än sitter många despoter säkert vid makten

Reportage | 2005-06-10
Även publicerad i AmnestyPress #2/2005

Cederrevolution i Libanon och utlysta fria presidentval i Egypten. Det är några av vårens tecken på att demokratin är på frammarsch i Mellanöstern.

Enligt FN-organet UNDPs »Arab Development Report 2004« är Arabvärlden den region i världen där människorna upplever att de har minst politiskt inflytande. Frågan är nu om 2005 kommer att gå till historien som året då demokratin svepte in över Mellanöstern?
Många politiska bedömare menar att mycket tyder på det och flera anser att det beror på USAs Mellanösternpolitik. Och visst, de irakiska valen i januari hade knappast genomförts utan den USA-ledda invasionen och ockupationen. Valet, liksom det palestinska presidentvalet samma månad, var demokratiskt i den mån att folk fick rösta på ett antal kandidater. Däremot är vare sig Palestina eller Irak några demokratier så länge väljarna och de folkvalda lever under ockupation.
President Bush tycks vilja demokratisera hela Mellanöstern, även de diktaturer som i årtionden varit allierade med USA. De reformer som dessa länder genomför är framförallt ett resultat av amerikanska påtryckningar, men effekterna av vårens händelser i Libanon ska inte underskattas. Flera Mellanösterndespoter lär ha ryst av fasa när hundratusentals, ibland en miljon, människor i Libanon – Mellanösterns mest sekteristiskt splittrade land – tog till gatorna och krävde regeringens avgång och total självständighet från Syrien. Inom loppet av två och en halv månad hade Syrien dragit sig tillbaka och dess lydregering i Beirut avgått.

Händelseutvecklingen i Libanon beror dock framförallt på folkmakt, i mindre utsträckning på amerikansk inblandning. För att förstå mekanismerna bakom den så kallade »cederrevolutionen« i Libanon får man titta på landets politiska system. Libanon har ett konfessionellt statsskick där parlamentsplatser och regeringsposter är uppdelade bland representanter för landets 19 religiösa samfund.
Presidenten är alltid kristen maronit, premiärministern sunnimuslim, talmannen i parlamentet shiamuslim och så vidare. Av tradition har libanesernas lojalitet i första hand legat hos det religiösa samfundet och dess ledare. Grovt generaliserat kan man säga att om till exempel drusledaren, Walid Jumblatt, byter åsikt kan han räkna med att en stor del av druserna gör detsamma.
Den syriska armén gick in i Libanon 1976 med det uttalade målet att göra slut på det libanesiska inbördeskriget (1975–1990) och fick 1989 mandat av Arabförbundet att säkra fred i Libanon, vilket uppnåddes året därpå. Sedan dess har Syrien haft en militär närvaro i Libanon och i princip styrt dess regering. Under årens lopp har mängder av Syrienkritiska libaneser kidnappats av syriska säkerhetspoliser och förts till Syrien där de fängslats eller »försvunnit« (se AP 3/2004). Den libanesiska MR-organisationen SOLIDE hävdar att minst 278 libaneser fortfarande sitter fängslade i Syrien.

Fram tills i år var det framförallt
maroniter och druser som öppet motsatte sig Syriens dominans. När Syrien låg bakom en ändring av Libanons konstitution, i september 2004, som förlängde den pro-syriske presidenten Lahouds mandat, avgick den sunnitiske premiärministern Rafik Hariri och närmade sig alltmer oppositionen. Konstitutionsändringen ledde till att FN:s säkerhetsråd överraskande klubbade genom resolution 1559 som krävde ett omedelbart syriskt tillbakadragande.
Den 14 februari dödades Hariri vid ett bombattentat i Beirut. Oppositionen anklagade Syrien för dådet som följdes av jättelika demonstrationer som, i kombination med amerikanska och internationella påtryckningar, ledde till att den sista syriska soldaten lämnade Libanon den 27 april. Parlamentsval inleds i slutet av maj och oppositionen tippas vinna stora framgångar vilket troligtvis kommer att tvinga den pro-syriske presidenten Lahoud att avgå.
Än så länge har oppositionen inget gemensamt politiskt program och det finns flera ideologiska meningsskiljaktigheter. I början av april pratade jag med några av cirka 500 ungdomar som tältade i centrala Beirut i protest mot status quo. Attityden bland tältdemonstranterna var »en sak i taget«.
– Först och främst måste Syrien lämna Libanon, sedan kan vi diskutera utan syrisk inblandning, sa sunnimuslimen Muhammad Farchoukh och fick medhåll av maroniten Pamela Chemali:
– Vi kommer att lösa det demokratiskt som i vilket annat land som helst, ansåg hon.
Oppositionen för dock inte alla libanesers talan. Det enskilt största religiösa samfundet, shiamuslimerna, representeras framförallt av de Syrienvänliga och regeringslojala partierna Amal och Hizbollah. Deras meningsskiljaktigheter med oppositionen har yttrat sig
i fredliga motdemonstrationer med hundratusentals deltagare. En drusisk tältdemonstrant berättade att det inte skulle bli några problem att samarbeta med lojalisterna efter ett syriskt tillbakadragande såvida inte utländska regeringar blandade sig i interna libanesiska angelägenheter. Han syftade på kravet i FN-resolution 1559 om att alla miliser i Libanon ska avväpnas, vilket anses rikta sig till Hizbollahs väpnade gren som övervakar gränsen till Israel.

På ett café i västra Beirut träffade jag Hizbollahanhängaren Hussein som menade att det inte fanns någon anledning att följa FN-resolutioner så länge Israel inte rättar sig efter resolutionerna om att all ockuperad arabisk mark ska återlämnas och att de palestinska flyktingarna återvända hem.
– När de andra resolutionerna är implementerade kommer Hizbollah att lägga ned sina vapen eftersom det då inte finns någon orsak att ha dem kvar, sa han.
Hussein hyste stark misstro mot USAs Mellanösternpolitik. Han trodde att USA låg bakom bomben som dödade Hariri för att sunnimuslimerna skulle ansluta sig till oppositionen. Likaså misstänkte han att USA var hjärnan bakom flera bombdåd i Irak för att kunna legitimera en fortsatt ockupation ur säkerhetsperspektiv.
Han är långt ifrån den ende i Mellanöstern med liknande konspirationsteorier. Bushs prat om att demokratisera Mellanöstern gav Hussein inte mycket för utan menade att målet var amerikansk hegemoni över regionen och dess naturtillgångar. Det kommer att krävas mycket av USA för att övertyga Hussein och hans meningsfränder om att så inte är fallet. Möjligen är det ett av motiven bakom Bushs uppmaning till USAs traditionellt allierade i regionen att genomföra demokratiska reformer.
Det är i ljuset av detta som man får se det egyptiska parlamentets godkännande den 11 maj av en konstitutionsändring som tillåter landets 15 »lagliga« oppositionspartier att ställa upp med kandidater till presidentvalet i september. Den egyptiske presidenten Hosni Mubaraks parti, Nationella Demokratiska Partiet, NDP, har styrt Egypten sedan Nasser tog makten 1952. Under den gamla konstitutionen kunde egyptierna bara rösta »ja« eller »nej« till en presidentkandidat utsedd av parlamentet. Många kritiker menar dock att reformen inte kommer att medföra några förändringar. Kandidaterna måste till exempel tillhöra partier som existerat i minst fem år och godkännas av parlamentet där styrande NDP har flest platser.
Det största oppositionsblocket i parlamentet, det radikalt islamistiska Muslimska Brödraskapet, får inte ställa upp i valet eftersom organisationen är förbjuden som parti. Muslimska Brödraskapet representeras därför i parlamentet av individuella ledamöter. De »godkända« kandidaterna kommer att få svårt att nå ut till potentiella väljare eftersom massmedierna kontrolleras av NDP och sedan 1981 finns undantagslagar som förbjuder massmöten, något som såväl den sekulariserade oppositionella Kifaya-rörelsen (Nu är det nog- rörelsen) som Muslimska Brödraskapet har demonstrerat mot. Myndigheterna har svarat med massarresteringar.
Saudiarabiens bidrag till demokratin i Mellanöstern förtjänar knappt att nämnas. I februari tillät det saudiska kungahuset de första kommunalvalen på 42 år, men hade garderat sig mot en överraskande valutgång genom att själva utse hälften av kandidaterna. Dessutom fick hälften av befolkningen – kvinnorna – inte rösta. Saudiarabiens lagstiftning är den mest kvinnodiskriminerande i regionen, lagen förbjuder till och med kvinnor att köra bil. Diskriminering mot kvinnor är dock ett problem i hela regionen. Tolv länder har ratificerat Konventionen om Eliminering av alla Former av Kvinnodiskriminering, CEDAW, men de flesta har gjort reservationer beträffande kvinnans personliga status. Med undantag av Tunisien, bestäms dessa reservationer antingen utifrån landets religiösa ledares tolkning av den muslimska lagen Shari’a eller, som i Jordanien och Libanon, av respektive sekts religiösa ledare.

Efter att det kuwaitiska parlamentet överraskande godkände en lag som ger kvinnor rösträtt i mitten av maj är numera är Saudiarabien enda landet i Mellanöstern utan kvinnlig rösträtt. I Kuwait försökte kungahuset driva genom kvinnlig rösträtt redan 1999 men då stoppades förslaget i parlamentet. När frågan togs upp i parlamentet igen, i mars, protesterade cirka 500 kvinnor utanför och under våren har namninsamlingskampanjer för kvinnlig rösträtt genomförts. Rösträttslagen innebär att kuwaitiska kvinnor kan ställa upp i nästa parlamentsval år 2007. Det ska dock påpekas att det finns ett tillägg i lagen som säger att »alla kvinnliga väljare och politiker måste foga sig efter muslimsk lag«, vad det betyder är än så länge oklart.
Arabvärldens parlament har världens lägsta representation av kvinnor – i genomsnitt 6,9 procent. Detta är en av förklaringarna till att kvinnans rättigheter sällan hamnar på parlamentens agenda och att liberala lagändringsförslag från västinfluerade ledare, som kungen av Jordanien, stoppas av parlamentet. Den jordanska före detta advokaten och människorättsaktivisten, Asma Khader, numera den jordanska regeringens språkrör, tror att kvotering är det enda sättet att få in kvinnor i parlamentet. Det blev lagstadgat i Jordanien 2002 och resulterade i 13 kvinnliga parlamentsplatser av totalt 165.

Fuad Najjar, president i Libanesiska Kommittén för Fred och Frihet, menar att sittande makthavares reformer är verkningslösa om demokratin inte har någon förankring på gräsrotsnivå och att regionens NGO:s måste jobba hårt för att främja detta. Problemet är att i de flesta Mellanösternländerna är NGO:s hårt kontrollerade av makthavarna. I Libanon tror Fuad att demokratin har stora möjligheter eftersom att det finns många frivilligorganisationer som arbetar fritt i demokratisk och anti-sekteristisk anda.
– Och jag är säker på att framförallt ungdomarna i andra Mellanösternländer kommer att påverkas av vårens händelser i Libanon och inse att även de kan förändra rådande förhållanden, sade hon när jag träffade henne i Beirut i våras.
Men det räcker inte med att tvinga en regering att avgå. Det är när de folkvalda tar över som det egentliga demokratiska arbetet börjar. Hur det går i Libanon återstår att se, men flera bombdåd under våren i kristna delar i och kring Beirut visar att alla inte är nöjda med utvecklingen.

Text: Bengt Sigvardsson

Reportage | 2005-06-10
Även publicerad i AmnestyPress #2/2005