Europas bortglömda flyktingar

Reportage | 2008-03-11
Även publicerad i AmnestyPress #1/2008

Familjen Halilovic får sällan besök.
– Nu bor vi här på en åker, säger sonen Nusret. Mannen som äger marken kan komma när som helst och säga att vi måste flytta. Men vart ska vi då ta vägen?
Någon mil utanför Novi Pazar stannar bilen vid vägkanten. Alldeles intill sluttar marken brant ned mot en lerig åker i träda. Därnere står ett litet stenhus och ett ensamt träskjul med en rykande skorsten.
Några barn kommer oss till mötes. Tolvårige Saban Halilovic hinner fram först.
Spreschen Sie Deutch?, frågar han med andan i halsen.
–Ja, lite. Pratar du svenska?, svarar jag.
Ett stråk av förvirring far över Sabans ansikte. Sedan ler han brett. Hans ordförråd är skralt, men den rikssvenska dialekten är tydlig.
– Javisst! Jag har bott i Sundsvall.
Familjen Halilovics hus, eller snarare skjul, är byggt av träplankor, kartong, plast, filtar och plåt. Den enda värmekällan är en vedkamin.
– Vi har ingen elektricitet och inget rinnande vatten förutom därborta, säger Saban och pekar mot ån en bit bort.
Ån ger familjen vatten att tvätta sig med. En gång i veckan kommer en serbisk man förbi och säljer dricksvatten.

Halilovics är från byn Leposavic i Kosovo, dit de kom från Bosnien-Hercegovina i början av 1990-talet. De tog sig 1993 till Sverige, men nekades uppehållstillstånd och valde då att återvända till Kosovo. Efter Natos bombningar 1999 förvisades Kosovos romer till usla levnadsförhållanden i skyddade serbiska enklaver. För familjen Halilovic förblev Sverige en dröm om ett bättre liv och under 2000-talet tog de sig dit två gånger med hjälp av människosmugglare och hamnade i Sundsvall.
– Där fick vi en egen lägenhet och barnen började i skolan. Livet var bra i Sverige, säger familjens överhuvud, 45-åriga Veiser Halicovic.
Men efter två år och flera juridiska turer nekades de uppehållstillstånd. Enligt Migrationsdomstolen har romer från Kosovo generellt inget skyddsbehov eftersom de kan återvända till Serbien. Kosovo har sedan det serbiska uttåget i juni 1999 då FN övertog styret formellt varit en del av Jugoslavien och senare Serbien.
– Jag stod inte ut med att jag och min familj skulle fortsätta leva illegalt. Vi var så trötta på att vara på flykt, så jag skrev på ett papper om att frivilligt åka tillbaka Serbien. På så sätt fick vi i alla fall hjälp med pengar till flygbiljetten och ytterligare 300 euro, säger Veiser.

I lägret i centrala Novi Pazar lever 200 personer i trasiga FN-tält och små
skjul. Där finns varken el eller rinnande vatten. Intill lägret ligger en av
Serbiens största marknader. Helgernas många besökare är en viktig
inkomstkälla för lägrets tiggande barn.

Idag har Serbien cirka 300 000 internflyktingar. Från Kosovo rör det sig främst om Kosovoserber och RAE (samlingsnamn för romer, ashkalier, egyptier). Officiellt finns det 25 000 RAE-flyktingar i Serbien, men enligt FN:s flyktingorgan UNHCR är antalet minst det dubbla.
Enligt Migrationsverket kan Kosovoromer skickas tillbaka till Sebien utan problem. De anses vara säkra och ha möjligheter att skapa sig ett drägligt liv. Men verkligheten är en annan, vilket bland andra FN har betonat genom att erkänna flyktingarnas skyddsbehov även i Serbien.
RAE-flyktingarna i Serbien lever under svåra förhållanden mitt i hjärtat av »det nya Europa«. Bristen på personlig dokumentation samt en Kafkaartad byråkrati gör att de ofta står helt utanför det serbiska socialförsäkringssystemet. De internflyktingar som en gång har lämnat Serbien mister sin internflyktingstatus, och dämed också rätten till sådant som vård, pension, barn- och socialbidrag.
Familjerna hamnar i inofficiella bosättningar runt om i Serbien där de bor i kojor byggda av kartong, plast och filtar. De flesta lägren saknar rinnande vatten och el, och de flesta försörjer sig på att samla papper och järnskrot.

Under sina två år i Serbien har familjen Halilovic hittills lyckats undvika lägren. Men eftersom deras hus står på privat mark kan de när som helst bli bortkörda. Då tvingas de söka sig till lägret i centrala Novi Pazar. Där trängs några hundra romer i trasiga tält och träskjul. Trots att det är december månad går barn barfota i den regnmjuka geggan av lera och avföring. Floden Ibar flyter intill, vilket gör att de egensnickrade utedassen visserligen har »rinnande vatten«, men det innebär också att lägret varje natt invaderas av en armé av orädda råttor.
Saban tjatar på oss att stiga in i broderns hus på gården. Han vill visa att han kan tända en glödlampa genom att koppla den till ett bilbatteri på golvet. Ett svagt ljus sprider sig över rummet. I ena hörnet står en säng täckt av tunga filtar. Ett skåp mot ena väggen. En vedkamin.
– Det är en gammal svinstia. De har haft sina grisar här. Jag slog ut en vägg och gjorde ett stort rum. Här bor jag med fru och barn. Fattar du?, säger 18-årige Nusret på klockren svenska med ilska i rösten.

Artonårige Nusret Halilovic rengjorde den gamla svinstian innan hustrun Dijana flyttade in. Parets första barn, sonen Aleks, föddes i familjens säng, utan hjälp från varken läkare eller barnmorska.

Nusret hann gå två år på IV-gymnasiet i Sundsvall innan familjen tvingades lämna Sverige. Han fnyser när jag frågar om de fick läkarhjälp när hans fru Dijana födde sonen Aleks för åtta månader sedan.
– Läkare... vad tror du?
Frågan om någon i familjen har arbete får samma svar.
– Vi får ingen hjälp alls, ingenting, säger Nusret. Vi samlar järn och koppar som vi säljer på marknaden inne i stan.
Hur mycket tjänar ni på det?
– Om jag säger så här: en dag har vi mat, sedan kommer två dagar när vi inte har mat, och så vidare. Fattar du?
Serbien brottas med stora ekonomiska problem. Arbetslösheten och fattigdomen är stor bland serbiska medborgare, vilket föder ett starkt missnöje med landets internflyktingar. Den utbredda och omaskerade diskrimineringen mot framför allt romer är något som familjen Halilovic känner av varje dag.
– Jag och mina syskon har gått i svenska skolor. Vi är utbildade. Här kallar de oss för smutsiga zigenare, säger Nusret.

För Veiser Halilovic, familjens överhuvud, är framtiden allt annat än ljus. Ett självständigt Kosovo kan familjen aldrig återvända till. I Serbien är de dömda till ett liv i yttersta fattigdom. Och Sverige vill inte veta av dem.

Glödlampan slocknar och rummet blir kolsvart. Trådarna kläms fast på bilbatteriet igen och det svaga ljuset återvänder.
– Vi betalar en kille 50 spänn för att ladda batteriet när det tar slut, säger 16-årige Damir.
Hans klockrena svenska klingar märkligt i halvdunklet. Den hör liksom inte riktigt hemma där.
– Det här är svårt, livet här är jättesvårt, säger Damir flera gånger under vårt samtal.
Han sväljer hårt och tittar bort när gråten stockar sig i halsen. Det är som om svenskan påminner honom om ett helt annat liv.
För inte så länge sedan åt Damir och hans syskon lunch i svenska skolmatsalar, köpte godis på håltimmen, sov i varma rum, hade ett kylskåp, tog en dusch och gick på bio. Sedan flögs de från Sverige och hamnade i ett träskjul och en gammal svinstia på en lerig åker i södra Serbien.

Text: Henrik Hamrén Bild: Anders Hansson

===
Bakgrund/Internflyktingar i Serbien

Det finns cirka 300 000 internflyktingar i Serbien i dag. Majoriteten består av etniska serber och RAE (romer, ashkalier och egyptier), som flydde från Kosovo efter 1999.
Serbiska regeringen gör ingenting för att integrera internflyktingarna från Kosovo eftersom man anser att de ska återvända till Kosovo. För internationella samfundet, såväl som för flyktingarna själva, är det omöjligt av säkerhetsskäl. Kosovo är till stor del etniskt delat. De serber och romer som finns kvar i Kosovo lever idag i norra delen av området eller enklaver där de skyddas av den Natoledda Kfor-styrkan.

Internflyktingar som saknar födelsebevis kan inte skaffa sig ett ID-kort, och utan ID-kort är det omöjligt att skaffa bostad och arbete. Många internflyktingar från Kosovo – framför allt romer – saknar personliga dokument och därför också civila, sociala, ekonomiska och politiska rättigheter.
Serbiens flyktingkommissariet beviljar bara internflyktingstatus till flyktingar som har kommit direkt till Serbien från Kosovo. Människor som har flytt till andra europeiska länder från Kosovo har inte rätt till internflyktingstatus, vilket gör det omöjligt för dem att ansöka om ens den mest grundläggande socio-ekonomisk hjälpen.
I januari träder EU:s återtagandeavtal med Serbien, Montenegro, Makedonien och Bosnien-Hercegovina i kraft. Serbien räknar med att EU kommer att avvisa cirka 150 000 människor till Serbien.

Konflikten mellan serbiska säkerhets-styrkor och den kosovo-albanska UÇK-gerillan utbröt 1998 och kulminerade med NATOs bombkampanj mot Jugoslavien (som då omfattade Serbien, Montenegro och Kosovo) från 24 mars till 11 juni 1999. FN övertog administrationen av Kosovo och den Natoledda Kfor-styrkan har funnits på plats sedan 1999.

FN-sändebud har försökt medla fram en långsiktig lösning för Kosovos framtid, men positionerna har varit helt låsta.
Efter valet i Kosovo i höstas har de styrande kosovoalbanska partierna utlovat en självständighetsförklaring, även om denna inte kommer att godtas av FN. Serbien har avvisat allt tal om självständighet. Den 17 februari utropade Kosovo sin självständighet.
Om EU erkänner Kosovo har Serbien hotat med att avbryta förhandlingarna om ett framtida medlemskap.
UNHCR med flera befarar att Kosovos självständighet kommer att öka antalet internflyktingar i Serbien dramatiskt. Att ännu fler tvingas dela på redan knappa resurser kommer att leda till försämrade livsvillkor för alla internflyktingar i Serbien.

Henrik Hamrén

Reportage | 2008-03-11
Även publicerad i AmnestyPress #1/2008