”Afrikas Stalingrad” väntar på regn

I södra Angola utspelades Kalla krigets sista stora slag. Sedan dess har mycket hänt: Angola har gått från att vara en pjäs mellan öst och väst till att bli en av världens snabbast växande ekonomier med regionala stormaktsambitioner. På det gamla slagfältet i Cuito Cuanavale står dock tiden stilla; här väntar invånare alltjämt på en regnig framtid utan landminor.

Under kriget var detta ”dödens väg”. Foto: Klas Lundström

Teresa Quivienguele, vid landsbygds- och miljörörelsen ADRA, får frågan vad tillgång till jord innebär i Angola.

– Vi är ingenting utan jord, säger hon. Jord innebär en identitet och att vårda det som ska överlämnas till nästa generation. Jordfrågan är vår största framtidsutmaning.

Efter självständigheten från Portugal 1975 föll all mark i statens händer men sedan inbördeskrigets slut 2002, och jordreformen 2004, har saker och ting hänt. Nu är det fritt fram för företag att investera i infrastruktur, mineraler, diamanter, olja och mark. Enligt ADRA har dock befolkningen på landsbygden hamnat på efterkälken i Angolas snabba ekonomiska utveckling.

I provinserna gäller kortsiktighetens snabba pengar på bekostnad av de internflyktingar som flyttat in till städerna under inbördeskriget men som nu börjat flytta tillbaka till landsbygden. För många är det dock för sent, deras hem finns inte kvar. Där finns istället vägar, storskaliga jordbruk eller gruvbolag.

– Skyddet för dem som saknar markbevis måste förbättras. För det krävs ett starkt ledarskap som kan styra Angola mot en hållbar framtid, säger Teresa Quivienguele.

Foto: Karta: Malin Engman

Cuando Cubango i sydöstra Angola är en stor men glest befolkad provins som portugiserna vände ryggen och som inbördeskriget förvandlade till ett stängt helvete. Väg 28 kallades  under kriget Dödens väg. Små byar ligger i bushen och askan påminner om att svedjebruk används. Här och var syns UNITA:s flagga, regeringspartiet MPLA:s enda verkliga politiska motståndare: först på slagfältet i ett inbördeskrig som pågick ett drygt kvarts sekel, numera i parlamentet. Att öppet stödja UNITA kan medföra ett högt pris, menar chauffören Tuga. Det är första gången han besöker provinsen och han är märkbart tagen av den politiska tidsresan:

– Det märks att MPLA-regeringen inte prioriterar den här regionen, folk lever ju kvar på stenåldern. Det går inte längre att skylla på kriget. I Luanda går det fort när det gäller nybyggen av lyxhotell, kasinon och nattklubbar. Här i södern är det annorlunda, många kan inte ens läsa eller skriva. Barn dör på grund av malaria eller undernäring. Det är ovärdigt ett land med så snabb ekonomisk tillväxt.

Angola passerade nyligen Nigeria som Afrikas största oljeproducent och hyllas på affärstidningarnas ekonomisidor för sin raketsnabba tillväxt. I Angolas utvecklingsplan för 2013–17 finns visserligen uttalade sociala och ekonomiska satsningar på landsbygden men landet vill även växa som regionalpolitisk och militär aktör.  Angola ämnar bland annat bistå Demokratiska republiken Kongo med soldater i krigshärjade områden nära gränsen till Uganda samt utöka det ekonomiska samarbetet med grannlandet Zambia genom att förvandla Cuando Cubango till en genomfartsled för transporter av bland annat olja.

”Dödens väg” slutar bokstavligen i Cuito Cuanavale; ”Afrikas Stalingrad”. Här utkämpades Kalla krigets sista militära slag 1987–88. MPLA-regeringens arméstyrkor, stödda av kubanska trupper och sovjetiska vapen ställdes mot UNITA-rebellerna, som backades upp av soldater från Sydafrikas apartheidregim och rådgivare från CIA. Allt slutade i ett militärt dödläge men innebar också att de utländska trupperna lämnade Angola och banade väg för att Namibia blev självständigt. 8 000 personer dog i slaget och vilar nu i begravningslundar utanför den magra stadskärnan där en enda asfalterad väg leder fram till en rondell, därefter finns ingenting.

Anhängare till regeringspartiet MPLA förbereder en kongress. Foto: Klas Lundström

Vilken framtid väntar Cuito Cuanavale? Liksom övriga Angola liknar staden en enorm byggarbetsplats men investerarna är få. Kvar finns det kollektiva minnet efter kriget och identiteten som ”Afrikas Stalingrad”. Det arvet har lokala makthavare utnyttjat, ivrigt påhejade av centralregeringen i Luanda, genom en enorm minnespark mitt i staden. Den är omöjlig att missa. I parken finns insamlade MiG-plan, pansarvagnar och avfyringsramper.

Vid stadens enda vårdcentral förklarar Fernando Visesa varför oddsen att ens överleva i Cuito Cuanavale är sämre än på andra håll i Angola.

– Malaria slutar aldrig att plåga oss. Varje år dör 100 personer av malaria, bara här. Och många kvinnor dör i barnsäng på grund av bristande hälsokunskaper.

Fernando Visesa var arméläkare under kriget och klargör att sjukvårdsförstärkning är nödvändigt:

– Klimatförändringar gör att det blir varmare, vilket skapar grogrunder för epidemier och försvårar för jordbrukare.

Utanför staden leker barn bland vraken av pansarvagnar. En familj söker skugga under ett magert träd. De väntar på regn. År 2013 innebar den värsta torkan i södra Angola på 30 år.

Enligt Unicef var 1,5 miljoner människor i akut matbehov i en region redan svårt plågad av hög mödradödlighet och en av planetens lägsta medellivslängder. Hit, med brist på elektricitet och mobiltäckning, når inte politikers storslagna framtidsplaner. Här är folk upptagna med andra problem, främst avsaknaden av rent vatten. Många tvingas därför uppsöka floder där  landminor kan ligga kvar.

– Framtiden ser inte ljus ut, säger Eason Luciano Moyo, vid minröjar-organisationen HALO-Trust. Tidigast år 2025 kan regionen vara minfri. Till dess måste alla vänta med att bruka sin mark. Annars riskerar de livet.

– Den dag då Cuito Cuanavale blir en minfri zon lär det bli början av ett inflöde av gruv- och jordbruksbolag, säger Allan Cain, chef för NGO:n Development Workshop.

Markfrågan är dock central i bygget av en stabil fred där även internflyktingar inkluderas, menar Allan Cain:

– Därför måste jordfrågan lösas, så att antalet markkonflikter mellan utländska företag och invånare blir så få som möjligt.

Chauffören Tuga stirrar ut över ”dödens väg”. Han ser med oro på Angolas ökade sociala och ekonomiska splittring och på det politiska avståndet mellan Luanda och landsbygden. Vill det sig illa fruktar Tuga att vissa grupper kommer att ta till vapen för att visa sitt missnöje:

– Politik i Angola är som Monopol-spelet: den med flest markandelar och mest pengar vinner. Och alla får inte ens vara med och spela. 

Klas Lundström

Bakgrund/Angola

Angola är Afrikas största oljeproducent och en av världens snabbast växande ekonomier. Ändå hör landet till världens mest ojämlika där skillnaden mellan att vara rik och fattig är enorm. Under den portugisiska kolonialtiden skickades tre miljoner slavar till Amerika och först år 1975 blev landet fritt efter 14 års självständighetskrig. MPLA har styrt sedan 1975 och först när UNITA:s ledare Jonas Savimbi dödades år 2002 avslutades inbördeskriget där upp till en halv miljon människor beräknas ha dödats.

MPLA har vunnit alla val som har hållits och José Eduardo dos Santos har suttit som president sedan 1979. Partiets marxist-leninistiska profil har övergetts och MPLA ingår numera i Socialistinternationalen. Den ekonomiska krisen i Portugal har medfört ökade angolanska investeringar i Portugal och portugiser flyttar idag till Angola.

Den 13 november 2014 publicerade Amnesty rapporten ”Punishing dissent – Suppression of freedom of association, assembly and expression in Angola” där regeringen anklagas för  utomrättsliga avrättningar, påtvingade försvinnanden och tortyr mot dem som kritiserar presidentens styre.

Ulf B Andersson