Balansgången

Ledaren i detta nummer handlar om attackerna i Paris och Köpenhamn.

ledare | 2015-03-05
Av: Ulf B Andersson
Även publicerad i AmnestyPress #1/2015
Charlie Hebdo kommenterade 1977 att Amnesty fått Nobels fredspris: "Champagne för hela världen".

Charlie Hebdo kommenterade 1977 att Amnesty fått Nobels fredspris: "Champagne för hela världen".

Knappt hade Internationalen tonat ut vid begravningen av Stéphan Charbonnier (Charb), en av de mördade journalisterna vid den franska satirtidningen Charlie Hebdo, förrän debatten började om inte tidningen varit rasistisk, islamofobisk, sexistisk, homofobisk och andra mindre smickrande epitet för en publikation som har sina rötter i fransk 68-vänster och har ägnat fler första sidor åt högerextrema Front National än åt religiösa personligheter. Och när attentatsmannen i Köpenhamn genomförde det andra attentatet i Europa på en dryg månad som riktade sig mot judiska mål så fanns ändå en diskussion om inte judar överdriver antisemitismen och om de ändå inte själva kan bära en del av ansvaret för att någon öppnar eld mot dem. Det var som en repris av debatten kring den iranska fatwan mot Salman Rushdie 1989 där ”Satansverserna” anklagades för att vara både dålig litteratur och författaren för att överdriva hotet mot sig själv.

Frågor om yttrandefrihet är en svår balansgång. Det som innebär uppvigling till våld eller hat riktat till exempel mot en folkgrupp är i många länder straffbart enligt hetslagstiftning men annars har yttrandefrihet liksom religions- och samvetsfrihet en stark ställning i det internationella rättighetssystemet. Stater ges dock i till exempel Europakonventionen om mänskliga rättigheter rätt att inskränka yttrandefriheten bland annat ”med hänsyn till statens säkerhet, till den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral”. När länder som Ryssland väljer att straffa satiriska samhällskritiker som Pussy Riot så väcker det en storm av protester och få köper argumentet att ortodoxa trosutövare hade förolämpats genom punksång i Frälsarkatedralen.

Någon rätt till skydd mot kränkning, av till exempel religiösa skäl, finns dock inte. Kritik av religion, även i satirens form, anses därför vara en del av yttrandefriheten. Däremot har en rad länder, från Irland till Pakistan kriminaliserat hädelse, en brottsrubricering som inte sällan används godtyckligt. Charlie Hebdo är en kontroversiell tidskrift men Europadomstolen har slagit fast att yttrandefriheten också omfattar det som kan vara förolämpande, chockerande eller störande. Den marockansk-franske författaren Tahar Ben Jelloun påminner i Ordfront Magasin (nr 1/2015) om vad som nu står på spel:

Ett krig förs mot skrivandet, tecknandet och skapandet. Det är ett krig utan ansikte mot det sekulära, mot satirtraditionen, mot humor, löje och frän och fruktbar kritik. Dessa mördare skulle, om de kunde, gräva upp Voltaire, Montaigne och Rabelais ur deras gravar och elda upp deras verk i förintande bål.”

Ulf B Andersson

ledare | 2015-03-05
Av: Ulf B Andersson
Även publicerad i AmnestyPress #1/2015