ALMEDALEN2019: ”Ett människoliv verkar vara mycket olika värt”
Fler människor än någonsin är på flykt i världen. Samtidigt stänger Europa sina gränser. Men två nya FN-avtal inger hopp. Det framkom vid Amnestys seminarium på torsdagen om flykting- och migrationspolitik och Europa.
reportage | 2019-07-06 Av: Jennie Aquilonius |
Vi kan inte fortsätta skicka tillbaka människor till Libyen, anser Anna Sjöblom. Foto: Ylva Sundgren
Minst 53 personer miste livet när flykting- och migrantförvaret Tajoura i Libyen bombades på natten till den 3 juli.
– Det är inte första gången som flyktingar och migranter, som sitter inlåsta, hamnar mitt i korselden i en väpnad konflikt, säger Anna Sjöblom, medicinsk humanitär rådgivare på Läkare utan gränser, på Amnestys seminarium ”Europa stängt för dagen. Välkommen åter?” i Almedalen.
Hon berättar att det finns cirka 500 000 flyktingar, migranter och asylsökanden i Libyen. Flera tusen sitter i olika typer av förvar. När Läkare utan gränser besökte två officiella förvar i början av juni blev de tvungna att direkt skicka 26 personer till akut sjukvård. Den sanitära situationen var svår med fyra toaletter på 700 personer. Det är de officiella förvaren. Sedan finns ett helt system av fängelser och läger.
– Människorna där är i händerna på kriminella grupper och väpnade styrkor. Vet vi inte så mycket om vad som pågår. Men vi träffar personer som lyckats ta sig därifrån, de berättar om övergrepp, tortyr, misshandel, våldtäkter och exploatering genom tvångsarbete. Det är ett genomgrymt system som flyktingar och migranter har hamnat i, och det finns få vägar ut, säger Anna Sjöblom.
En kvinna samlar ihop sina ägodelar i förvaret Tajoura utanför Libyens huvudstad Tripoli efter flyganfallet natten till 3 juli. Foto: Ismail Zitouny/Reuters/TT
Amnesty International, Läkare utan gränser och andra organisationer menar att EU delvis är medansvarigt till den här situationen. I brist på säkra vägar tar människor på flykt ofta den livsfarliga sjövägen mellan Libyen och Europa. EU:s svar har varit att finansiera och samarbeta med den libyska kustbevakningen för att den ska stoppa båtar och föra tillbaka människor till Libyen. Italien har också stängt sina hamnar för frivilligorganisationernas räddningsinsatser.
Nyligen låg räddningsfartyget Sea-Watch 3 till sjöss i 17 dagar utanför den italienska ön Lampedusa med 40 migranter och flyktingar ombord. Till slut gick kaptenen Carola Rackete in ändå, eftersom hon menade att det var ett nödläge. Kaptenen greps, men släpptes sedan. Hon riskerar fortfarande åtal.
Carola Rackete är kapten på Sea-Watch 3. Foto: Paul Lovis Wagner/Sea-Watch.org
Madelaine Seidlitz är jurist, ansvarig för flykting- och migrationsfrågor på svenska Amnesty och leder seminariet.
– Vi kan konstatera att Sea-Watch har gjort som fartyg ska göra. Det fartyg som är närmast har en skyldighet att utföra sök- och räddningsinsatser, enligt folkrätten. Det är främst staters uppgift, som man inte till fullo respekterar, säger hon.
Drygt 70 miljoner människor är på flykt i världen enligt den senaste statistiken från FN:s flyktingorgan UNHCR. Det är den högsta siffran sedan andra världskriget. 80 procent söker skydd i närliggande länder eller inom det egna landet. Samtidigt stänger Europa sina gränser.
– Europa lägger enorma resurser och mycket energi på gränskontroll och på att hålla människor på flykt utanför Europa. Varför gör man det? undrar Madelaine Seidlitz.
Andrea Spehar är docent i statsvetenskap och föreståndare för Centrum för global migration vid Göteborgs universitet. Hon berättar att utvecklingen beror på att invandringskritiska politiska partier har varit på frammarsch de senaste 15 åren. De har fått mer makt att sätta agendan och bildat allianser inom EU. Mycket kommer i spåren av flyktingkrisen 2015, säger hon.
– Eller det många betraktar som en kris. Det handlar om mer strukturella brister i EU:s politik, som har fördjupats vid den här krisen. Det handlar om synen på migration, internationellt ansvar och mänskliga rättigheter. Det är djupa klyftor mellan liberala krafter och högerpopulistiska krafter, det är svårt att se hur en konsensus som gynnar migranter och mänskliga rättigheter kan nås, säger Andrea Spehar.
Italiens inrikesminister Matteo Salvini har lyckats samla stora delar av Europas invandringsmotståndare. Här på ett valmöte 2018 i Milano. Foto: Youtube/Wikimedia
Den enda punkt där EU:s medlemsstater är överens, fortsätter Andrea Spehar, handlar om att lägga ut ansvaret för global migration på länder utanför EU.
– De flesta länder där migranterna förvaras är icke-demokratiska, med svaga rättsstater och bryr sig inte så mycket om att skapa bra levnadsvillkor för migranterna och respektera deras mänskliga rättigheter, säger Andrea Spehar.
Men i december 2018 antogs FN:s migrationsavtal som 164 stater skrivit under. Det har varit ett omdiskuterat avtal och flera länder har hoppat av, däribland USA, Chile, Australien och Italien. Andrea Spehar berättar att avtalet består av 23 mål som är rätt heltäckande när det gäller olika migrationsrelaterade utmaningar. Det lägger också stort fokus på likabehandling och mänskliga rättigheter, den största svagheten är att det inte är bindande.
– Sammantaget har avtalet inte fått mycket plats i den offentliga debatten, den svenska regeringen har också varit tyst om det. Det står tydligt på regeringens hemsida att det inte kommer att påverka svensk migrationspolitik, så säger andra stater också, säger hon.
Madelaine Seidlitz verkar mer optimistisk om avtalet.
– Det finns som en bas, nu är det dokumenterat och finns i ett eget sammanhang, säger hon och lyfter sina anteckningspapper som om de vore något mycket värdefullt.
Madelaine Seidlitz ledde Amnestys seminarium med Andrea Spehar, Mikael Ribbenvik och Anna Sjöblom. Foto: Ylva Sundgren
Mikael Ribbenvik är generaldirektör på Migrationsverket och vice styrelseordförande i Europeiska stödkontoret för asylfrågor. Stödkontoret ska främja det praktiska samarbetet kring asylfrågor och hjälpa EU:s medlemsländer att leva upp till sina skyldigheter att skydda människor i nöd. Han berättar att det också finns ett flyktingavtal, Global Compact on Refugees.
Det går ut på fyra saker: att stärka de länder som tar emot flyktingar, ge människor möjlighet till självförsörjning, att skapa förutsättningar för att personer ska kunna återvända samt att öppna för fler legala vägar för flyktingar.
Det fjärde punkten kan till exempel vara arbete, studier eller vidarebosättning, alltså att bli uttagen som kvotflykting. Sverige tar i år emot 5 000 kvotflyktingar. Då görs asylprövningen på plats utomlands. De som beviljas asyl kan sedan resa lagligt till Sverige och mötas av ett förberett mottagande i en kommun.
– Det är ett bra system och den enda legala vägen som finns, säger Mikael Ribbenvik.
Asylviseringar, att människor kan söka asyl på en ambassad utomlands, tror han inte alls på. Det skulle bli långa köer.
Madelaine Seidlitz påpekar att Schweiz hade ett sådant system under några år och som inte fungerade så tokigt, det var inga ringlande köer.
– Och sedan lade de ner det, svarar Mikael Ribbenvik.
– Jag tror att det handlade mer om politisk vilja, systemet fungerade, säger Madelaine Seidlitz.
– Du måste fortfarande bestämma dig för hur många, och vem, och då är vi tillbaka i kvotsystemet, som fungerar, vi behöver vässa det och få fler länder som deltar, säger Mikael Ribbenvik.
I samband med flyktingkrisen 2015 bestämde sig EU för att omfördela 160 000 människor mellan medlemsländerna, så kallad relocation. Mikael Ribbenvik berättar att Sverige tog hand om sin andel, 5 000 personer, medan många andra länder struntade i det. Han menar att relocation inte fungerar, och säger att han är rädd för öppna gränser. Om en stat tappar kontrollen så blir staten eller invånarna rädda och vidtar en massa repressiva åtgärder.
– Jag tror att vi har facit på det i Europa och Sverige nu, jag är ledsen att säga jag hade rätt. För att få det att fungera och kunna bygga strategiskt behöver vi tråkiga centralbyråkrater som jag själv. Jag tror att Global Compact on Refugees är ett sådant strategiskt dokument där man börjar blicka längre fram, säger Mikael Ribbenvik.
Madelaine Seidlitz, Andrea Spehar och Mikael Ribbenvik lyssnar till Anna Sjöblom på Amnestys seminarium. Foto: Ylva Sundgren
Madelaine Seidlitz inflikar att det också behövs tråkiga folkrättsjurister som lyfter den grundläggande mänskliga rättigheten att söka asyl.
– Och bara för att klargöra, vi pratar inte om öppna gränser, utan om vad stater har för skyldigheter och vilka rättigheter som tillkommer människor på flykt och migranter, att söka asyl är en sådan. Men om man inte kan använda den rättigheten för att man blir stoppad långt innan, då är det något fel i systemet, betonar Madelaine Seidlitz.
Medan diskussionen om vidarebosättning och andra säkra vägar pågår fortsätter människor på flykt att söka de vägar de kan. Anna Sjöblom menar att det är viktigt att inte tappa fokus på det som behöver göras här och nu. De drygt 3 000 personer som sitter i förvar måste sättas i säkerhet utanför Libyen.
– Vi kan inte fortsätta skicka tillbaka människor till Libyen. Om en människa ligger i vattnet, då är det ju faktiskt skitsamma om det är en flykting eller migrant och varför den tog beslutet att sätta sig i båten, då är det bara en människa som måste tas i säkerhet. Ett människoliv verkar vara mycket olika värt beroende på varifrån man kommer eller var i världen man är, säger Anna Sjöblom och möts av applåder.
Text: Jennie Aquilonius
[email protected]
Foto: Ylva Sundgren
[email protected]
Läs också
Rescue ship with 41 migrants onboard flouts Italian ban to dock in Lampedusa (6 juli 2019)
US thwarts UN Security Council condemnation of attack on Libya migrant center (Deutsche Welle 4 juli 2019)
Libya: Abhorrent attack on migrant detention centre must be investigated as a war crime (Amnesty International 3 juli 2019)
Libya: Deadly Attack Highlights Disregard for Civilians (Human Rights Watch 3 juli 2019)
Läs mer om det globala ramverket för migration från Amnesty Press
”Felaktig information” spreds i samband med FN-mötet om migration (11 december 2018)
ALMEDALEN2018: ”En milstolpe för global solidaritet” (8 juli 2018)
Amnesty Press på Almedalen
Foto: Ylva Sundgren
ALMEDALEN2019: Mord, förföljelse och slavliknande förhållanden – verklighet för arbetare i många länder (7 juli 2019)
ALMEDALEN2019: Efter IS nederlag – komplext ansvarsutkrävande med förhinder (7 juli 2019)
ALMEDALEN2019: Afghanistan – fred till vilket pris? (5 juli 2019)
ALMEDALEN2019: ”Sexualitet och reproduktion är centralt inom högerextremismen” (5 juli 2019)
ALMEDALEN2019: Samtyckeslagen ger redan effekt (5 juli 2019)
ALMEDALEN2019: ”Xinjiang är ett massivt övervakningssamhälle” (4 juli 2019)
ALMEDALEN2019: Många tågade för mångfalden i Visby (4 juli 2019)
ALMEDALEN2019: De många konflikterna i Mellanöstern (4 juli 2019)
ALMEDALEN2019: ”Barn i människohandel får inte det stöd de har rätt till” (3 juli 2019)
reportage | 2019-07-06 Av: Jennie Aquilonius |