ALMEDALEN: Syrien - ett högt pris för medierapportering kring kriget
Syrienkriget är inne på sitt fjärde år och mer än 100 000 människoliv har skördats, varav flera varit journalisters. Den långdragna konflikten i kombination med stora säkerhetsrisker för utländsk media ger på sikt allmänheten mindre information. Syrien riskerar att hamna i skuggan av andra nya världshändelser. Detta var några av de åsikter som kom fram på tidningen Expressens samtal ”Glömmer medierna kriget i Syrien?” på torsdagen där bland andra svenska Amnestys pressekreterare Elisabeth Löfgren deltog.
reportage | 2014-07-03 Av: Andrea Pettersson |
Samtalet under ledning av Expressens Annie Reuterskiöld med Mikael Ribbenvik, Migrationsverket, Samir Abu Eid, SVT, Elisabeth Löfgren, Amnesty och Thomas Mattsson, Expressen. Foto: Andrea Pettersson
Syrienkriget är inne på sitt fjärde år och mer än 100 000 människoliv har skördats, däribland ett antal journalister och andra mediearbetare. Den långdragna konflikten i kombination med stora säkerhetsrisker för utländsk media ger på sikt allmänheten mindre information. Syrien riskerar att hamna i skuggan av andra nya världshändelser. Detta var några av de åsikter som kom fram på tidningen Expressens samtal ”Glömmer medierna kriget i Syrien?” på torsdagen där bland andra svenska Amnestys pressekreterare Elisabeth Löfgren deltog.
Samir Abu Eid arbetar som journalist för SVT och återkom nyligen från Syrien. Det var första gången på ett år som han kunde ta sig in i landet. I januari i år blev de svenska journalisterna Magnus Falkehed och Niclas Hammarström frisläppta efter kidnappning och 46 dagar i fångenskap. I proxykrigets Syrien blir utländska journalister måltavlor för alla sidor och militanta extremistgrupper utgör ett allt större hot. Samir Abu Eid menar att osäkerheten för journalister självklart spelar roll för mediebevakningen och får medhåll av Thomas Mattson, chefredaktör för Expressen.
– För ansvariga utgivare gäller det att göra en säkerhetsbedömning och man har ju ett ansvar för de medarbetare man försätter i fara. För frilansjournalister är osäkerheten ännu större, något som journalisten Martin Schibbye under veckan har vittnat om. Många redaktioner köper inte frilansares arbete och i takt med ökad osäkerhet gör det som Schibbye sade ”att de mörka krafterna vinner”. Färre journalister kan arbeta där, berättar Thomas Mattson.
Martin Schibbye greps tillsammans med Johan Persson i Ogaden i östra Etiopien sommaren 2011 och tillbringade 2011-2012 över ett år i fängelse i Etiopien.
Syrien betraktas av organisationen Reportrar Utan Gränser som ett av världens farligaste länder för journalister att arbeta i. I november 2013 uppgav organisationen att över 110 mediearbetare hade dödats och att över 60 mediearbetare var bortförda, fängslade eller hade rapporterats saknade. Elisabeth Löfgren, pressekreterare för Amnesty, vittnar om att det även påverkar organisationens arbete då många av de personer som använts som trovärdiga källor har lämnat landet. Amnesty reser i sitt utredningsarbete alltid utan hjälp av säkerhetstjänster eller säkerhetsbolag och utsätter därmed lokala guider för risker.
– Vi kan ta oss därifrån men de blir kvar, poängterar hon.
Fotografen Mohammed Abdullah från Ghouta i Syrien. Foto: Privat
En som arbetat som ”fixare” för utländska medier är frilansaren Mohammed Abdullah i östra Ghouta utanför den syriska huvudstaden Damaskus, vars bilder ofta publiceras i internationell media. I sitt arbete som fotojournalist står han alltid inför risken för att bli kidnappad, och han ser extremistgruppen ISIS, Islamiska staten i Irak och Levanten, som det största hotet. Men han kämpar lika mycket med att få mat för dagen. Just nu finns det bara tillräckligt för ett mål var dag, han har svårt att få i sig vitaminer och går ner i vikt, något som också påverkar hans arbetsförmåga.
Vi pratas vid på Skype under en av de tre timmar som han har elektricitet denna torsdag. Mohammaed Abdullah instämmer i att säkerhetsläget för syriska journalister blivit allt värre och han är vaksam när han har med sig kameran. Under ett fotouppdrag blev han beskjuten av två okända män, berättar han för Amnesty Press.
– Som tur var träffade de inte, säger han och skrattar.
Humorn finns kvar trots den hårda vardagen.
Det är inte bara tv-tittarna och tidningsläsarna i Europa som har blivit less på Syrienkriget, berättar Mohammed Abdullah. Människor som lever i konflikten är också trötta på att bli fotograferade säger han och berättar att han har attackerats av civila när han fotograferat kaoset efter regimens bomber.
Elisabeth Löfgren, pressekreterare på svenska Amnesty, berättar om organisationens rapportering från Syrien. Foto: Andrea Pettersson
Amnestys Elisabeth Löfgren är orolig över vårens och sommarens tystnad kring Syrien, sedan landet hamnat i skuggan av Rysslands annektering av Krimhalvön och krisen i östra Europa och de senaste veckornas dramatiska händelser i Irak. Amnesty har publicerat cirka 50 rapporter, aktioner och uttalanden om Syrien under året och mycket försvinner i mediebruset. Sorgligt tycker Elisabeth Löfgren:
– Nu när läget är värre än någonsin för de syrier som är kvar i landet så måste människor känna sig fruktansvärt övergivna.
Som internationellt känd människorättsorganisation har Amnestys rapportering chans att påverka den allmänna mediebilden med vittnesmål som media inte kan få. En sådan rapport var Health Crisis: Syrian Government Targets the Wounded and Health Workers. Den handlade om läkare och sjukvårdspersonal som fängslades och torterades efter att ha givit sjukvård till regeringsmotståndare. Den publicerades i oktober 2011 och då var det ingen annan som hade rapporterat om detta berättar Elisabeth Löfgren.
En annan vinkel på mediernas rapportering från krigets Syrien tas upp av Migrationsverkets operativa chef Mikael Ribbenvik. Med det ökande antalet syriska flyktingar som kommer till Sverige är det också viktigt för människor att ha förståelse för vad folk flyr från. Han tycker att det är ännu viktigare med objektiv nyhetsrapportering idag när kriget har flera parter och det blir svårt att se en ”god” och en ”ond” sida.
Rapporteringen skiljer sig åt i olika länder, detta blir extra tydligt när det kommer till bildpublicering. Thomas Mattson från Expressen berättar att de bilder som visar krigets realitet ofta är för magstarka för att publiceras enligt den svenska presstraditionen. Nyhetsbyråer i Mellanöstern har en mer offensiv rapportering och han nämner den arabiska TV-kanalen al-Jazira som ett exempel på någon som publicerar mycket bilder av dödade och skadade civila. Samir Abu Eid inflikar att alltför magstarka bilder kan dock ge motsatt effekt:
– Jag tänker att de allt för blodiga bilderna snarare gör att människor stänger av, det vill man inte titta på.
Mohammed Abdullah i Syrien förstår att bilderna är starka men menar att de ändå måste finnas tillgängliga på nyhetssajter för de som vill se dem. Han berättar om den bilsprängning i östra Ghouta som han fotograferade förra veckan. Under fotograferingen hjälpte han till att plocka upp människodelar från gatan. Bilder som dessa lägger han ut på sin privata Flickr och Facebook men trycker ändå på att de borde finnas tillgängliga för fler.
– Vi kan trots allt inte gömma sanningen, upprepar han innan han lägger på.
Den nuvarande medieskuggan till trots är Syrien ändå fortfarande i medias blickfång.
Hur det blir det då med andra konflikter, som till exempel den i Centralafrikanska republiken där Amnesty under våren har larmat om den pågående etniska rensningen? På mediekartan är det landet fortfarande ett svart hål. Man kan bara hoppas att media uthålligt fortsätter att rapportera om Syrien, men även har kapacitet att hitta till andra platser.
Andrea Pettersson
Läs mer
Syrien: Journalister måltavlor för såväl regeringen som oppositionen (Amnesty International 2 maj 2013)
reportage | 2014-07-03 Av: Andrea Pettersson |