Ecuadors indianer protesterar mot frihandelsavtal

En liten bit därifrån, på ett av Quitos lyxigare hotell, äger toppmötet rum där handels- och utrikesministrarna från alla länderna på den amerikanska kontinenten, förutom Kuba, förhandlar om avtalet.

Avtalet påminner i mycket om WTO-förhandlingarna, det vill säga borttagande av handelshinder, regler kring patenträtt, utländska investeringar, tillgång till marknaderna och öppnande av tjänstesektorn. Förhandlingarna inleddes redan 1994, men först 2001 offentliggjordes utkastet till avtalet.

Var än i världen toppmöten om frihandel äger rum möts de av stora folkliga protester. I Ecuador leds de av indianrörelsen, men alla sociala organisationer slöt upp i demonstrationerna. Stödprotester arrangerades i hela världen, också i Sverige.

Den ecuadorianska staten hade förberett sig och fler än fem tusen poliser och militärer bevakade mötet. Men de hade fått order om att ingripa så lite som möjligt och trots smärre konfrontationer blev det någorlunda fredliga demonstrationer.

FTAA är inte bara ett ekonomiskt avtal. Med avtalet införs också en nyliberal politik, där den statliga kontrollen är minimal och marknadens lagar gäller. Ecuador, som tyngs av en utlandsskuld, tvingas sitta i ständiga förhandlingar med Internationella valutafonden. Och fondens nyliberala strukturanpassningsprogram har inte lett till större välfärd för folket. Tvärtom.

Trots stora minskningar i de offentliga utgifterna går endast sju procent av statsbudgeten till utbildning och knappt två procent till sjukvård. BNP per capita minskade med 35 procent mellan 1997 och 2000 och medan 56 procent av befolkningen var fattig för tre år sedan, lever idag 70 procent av ecuadorianerna i fattigdom.

Dessutom har inkomstklyftorna ökat och de rika har blivit ännu rikare. Därför är det många som ifrågasätter att ett nyliberalt frihandelsavtal skulle vara en lösning för de ekonomiska problemen i Ecuador. Med slagord som "Ett annat Amerika är möjligt" förordar kritikerna en alternativ integration, med statlig inblandning, solidaritet mellan länderna och där respekten för de mänskliga rättigheterna är grundläggande.

Enligt FTAA:s logik ska de mänskliga rättigheterna uppfyllas genom att frihandeln kommer att stärka demokratin och skapa framgång. I deklarationen från Quitomötet skriver ministrarna att FTAA kommer att leda till ”förbättrade levnadsförhållanden, fler arbetstillfällen, bättre arbetsvillkor och bättre hälsa och utbildning”.

Kritikerna hävdar tvärtom att respekten för de mänskliga rättigheterna inte kommer av sig själv. Det krävs regler. Eftersom FTAA ska bli ett överstatligt avtal, och därmed kommer att stå över ländernas konstitutioner och andra lagar, ökar oron för hur respekten för de mänskliga rättigheterna kommer att se ut i framtiden. Det handlar bland annat om rätten till mat, arbete, sjukvård och ett värdigt liv. Det handlar också om rätten till utveckling.

Utan statlig kontroll kommer de små ekonomierna och de små företagen inte att ha en chans mot de stora, resonerar kritikerna. ”Det är som att placera en liten och en stor fisk i samma akvarium” är en ofta använd liknelse.

Anaité Vargas arbetar för den ecuadorianska människorättsorganisationen APDH. APDH var en av alla organisationer som arrangerade alternativseminarier om FTAA inför toppförhandlingarna. Anaité verkar född till människorättsaktivist, men har alltid glimten i ögat.

• Det finns ingen chans att ”Herr Daglönare” kommer att kunna konkurrera med McDonalds. De multinationella företagen kan producera till lägre pris och den inhemska produktionen kommer att slås ut. FTAA kommer att förstöra alla våra små försök till utveckling och fattigdomen kommer att bli enorm, säger Anaité Vargas.

Arbetsrätten är också i fara, menar kritiker. Enligt FTAA:s retorik ska utländska investeringar leda till fler arbetstillfällen. Men i kampen om investeringarna vinner det land som erbjuder de mest lönsamma reglerna för företagen vad gäller miljöskydd, löner och andra arbetsvillkor.

Och de mest lönsamma reglerna för företagen är inte de mest lönsamma för arbetarna. Med NAFTA, ett liknande frihandelsavtal mellan Kanada, USA och Mexico, har flera företag flyttat sina fabriker från USA till Mexico. I Mexico har lönerna sjunkit och antalet arbetade timmar per dag ökat.

Därför kräver många, däribland människorättsorganisationen Human Rights Watch, att arbetsrättsliga konventioner ska inkluderas i FTAA, samt ett organ som ser till att rättigheterna respekteras.

• Frihandel förbättrar inte levnadsvillkoren. Istället för att motverka så främjar frihandel barnarbete, diskriminering och antifackligt beteende. FTAA, och alla framtida frihandelsavtal, måste garantera att arbetsrätten respekteras, skriver organisationen i ett uttalande.

Till sitt försvar deklarerade Quitomötet att ”vi avvisar användandet av arbetsregler i protektionistiska avsikter. Arbetsfrågor bör inte användas som villkorsbegränsningar. De bör inte heller underställas disciplin, handelsrestriktioner eller sanktioner.”

Det är inte bara det civila samhället som ställer krav på förändringar i avtalet. Även de fattiga ländernas regeringar börjar ställa krav på de rika länderna. De kräver särskild hänsyn till de små ekonomierna och de kräver att USA tar bort sina jordbrukssubventioner. Och då fastnar förhandlingarna. I ett frihandelsavtal, där subventioner och handelshinder ska bort, vill USA inte rucka på sina egna jordbrukssubventioner.

Men förhandlingarna om FTAA går vidare, om än inte i samma takt som planerat. Istället för att skriva på avtalet i mars nästa år, hålls ytterligare ett toppmöte i Miami i slutet av 2003. Och med förhandlingarna går protesterna vidare. De sociala organisationerna över hela kontinenten har stärkt sitt motstånd.

De har synliggjort avtalet och sett till att förhandlingarna inte längre kan föras i hemlighet. Nu börjar de också kräva folkomröstningar så att alla blir involverade och får säga sin mening. För trots allt är det bara en liten del av befolkningen som vet vad FTAA är.

• Majoriteten av folken i Latinamerika har inte konsulterats. Inte folket. Inte kongresserna. Man vet inte ens vad förkortningen betyder, avslutar Anaité Vargas.

Text: Elisabeth Lundgren, frilansjournalist, Ecuador.