Irakkriget: USAs nya roll i världen

Utgångspunkten var det aktuella Irakkriget och seminariet i mitten av förra veckan på Utrikespolitiska Institutet, UI, i Stockholm drog fullt hus. Inbjudna talare var Bo Huldt, professor vid Försvarshögskolan, Olav Knudsen, professor vid Södertörns Högskola och forskningschef på UI, Anders Mellbourn, direktör för UI samt Mike Winnerstig, säkerhetspolitisk analytiker och forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut.

Det som snabbt kom att dominera samtalen under seminariet var USAs roll i världspolitiken, något som Olav Knudsen tog upp i sitt inledningsanförande. De försök till samarbete som gjorts efter kalla kriget mellan institutioner som FN, Nato, EU och stormaktsintressen har inte tidigare varit något problem för USA, menade Knudsen.

• Men nu ser USA inte längre samarbete som en lösning på konflikter. Med facit i hand från exempelvis Jugoslavien, anser man att samarbete enbart leder till ändlösa förhandlingar med antingen inget resultat eller direkt dåliga lösningar.

• FN har ingen roll att spela längre. Natos roll är ytterst begränsad efter insatsen i Kosovo där man inte kunde uppvisa god handlingsberedskap. Och EU är bara en plåga. Det är min tolkning av USAs inställning.

Den sista mars höll Amnesty en demonstration
i London mot mr-kränkningar under Irakkriget.

Tio år efter kalla kriget kunde Bush-administrationen konstatera att i den rådande maktstrukturen i världen var USA dominerande, menade Knudsen. Och därmed beslöt USA att löpa linan ut och ta över mer och mer. Och någon rädsla för att bryta med gamla system finns inte.

• USA är inte rädda för att skada gamla relationer. De är mer resultatinriktade och resonerar ungefär som så: ”Jaha, då får väl systemet bryta samman och så får vi nya resultat.”

Olav Knudsen beskrev USAs självbild som statsförnyare, att riva ner det gamla och lämna plats för förnyelse.

• USA bygger upp ett nytt internationellt system och de menar att de både har makt att genomföra det och styrkan att ta konsekvenserna.

Mike Winnerstig framhöll USAs ”messianska internationalism”, deras mission att vilja omforma världen efter sin egen modell, efter det man själv tycker är bäst. En strävan och en vilja som startade med president Reagan.

Att närmare diskutera relationerna mellan USA och Europa tyckte Winnerstig var meningslöst.

• Splittringen går rakt genom Europa. EUs tio nya kandidatländer står alla på USAs sida. De har tydligt deklarerat att de inte tror på EUs krishantering utan vill med i Nato.

Han menade även att USA ”behöver Nato” som ett värdefullt politiskt stöd.

Bo Huldt från Försvarshögskolan ville belysa att även supermakter som USA har sina militära begränsningar. Tal om att först inta Irak och sedan marschera vidare mot Iran, Syrien och andra arabländer för att modellera om hela Mellanöstern, avfärdade Huldt.

Amnestydemonstration mot Irakkriget.

• Även supermakters resurser är ändliga. Den armé som USA har att tillgå finns i Irak nu. Allt är i behov av mer resurser, det går inte bara att mala på.

Bo Huldt radade upp ett antal frågeställningar som han ansåg centrala och svårbesvarade: När bestämmer man att kriget i Irak är slut? Är det när Saddam är fälld? Kommer striderna att upphöra överallt i Irak? Hur ska man efter kriget tillgodose olika intressen och överlevnadsbehov?

• En övergångsregim under amerikansk ledning kan bli en långdragen historia som i längden kan reta upp en arabisk nationalism, varnade Huldt.

Anders Mellbourn valde att dröja vid medias roll i Irakkriget. Han menade att media kanske gått för långt i sin brist på klara ställningstaganden.

• Det journalistiska uppdraget är ändå att förklara och tolka skeenden i omvärlden. Media måste ta sitt ansvar för den bild man ger och inte bara leverera information och säga att man inte tar ställning till sanningshalten.

Det nya fenomenet med journalister som reser med amerikanska soldater ute på slagfältet, så kallad ”embedded media”, menade Mellbourn bidrar till en känsla hos allmänheten att kriget går mycket långsamt.

• Krig är ju många gånger händelsefattigt. Men om media tröttnar för att det inte händer något och kräver snabba resultat, så kommer det att förstärka den negativa opinionen mot kriget.

Bo Huldt beskrev det som en katastrof att USA inte lyckades få ihop ett FN-mandat, att kriget överhuvudtaget kommit till stånd. Men att det vore en ännu större katastrof om kriget återigen lämnades oavslutat, det vore ”ett rent kaosläge”.

• När kriget nu ändå är där det är så måste det avslutas. Det går inte att bryta för en diplomatisk lösning.

Text: Helena Norman