Internflyktingar – ett bortglömt problem

Idag finns det över tre miljoner internflyktingar i Colombia. En del av dessa är människorättsförsvarare, fackföreningsmedlemmar och regimkritiker som på grund av sin verksamhet förföljs av den colombianska staten och paramilitären. Redvivir är en organisation som arbetar för att förbättra förhållandena för dessa människor och på inbjudan av Colombianätverket besökte de nyligen Sverige.

Fredrik Jansson från Colombianätverket var kvällens arrangör och tolk när Alberto Bermudez och Marta Solto från organisationen Redvivir besökte Stockholm.

På Amnestys distriktkontor i Stockholm sitter Alberto Bermudez och Marta Solto. De ser sammanbitna ut. Med jackorna på och sittandes lite på halvkant av soffan konverserar de tyst med Fredrik Jansson som arrangerat kvällens möte. Det är inte många som kommit, men den lilla skara entusiaster hälsas glatt välkomna och erbjuds kaffe och fikabröd. Fortfarande med jackan på börjar Alberto sedan att berätta:
– Internflyktingar är inte ett nytt fenomen i Colombia, men det är ett problem som historiskt sett inte har uppmärksammats. Det är tack vare NGOs som problematiken nu har blivit belyst på den internationella arenan och regeringen har börjat att ställas till svars för sin förföljelse av människorättsförsvarare.

Efter Sudan har Colombia flest internflyktingar i världen. Enbart under 2005 flydde ungefär 1 000 personer om dagen, vilket var en ökning med 17 procent från året innan. De flesta internflyktingar är människor från landsbygden. En del har engagerat sig i fackliga, politiska eller människorättsorganisationer och förföljs därför av den colombianska staten. De drivs från sina hem och tvingas fly till storstäder som Cartagena, Medellín, Calí och Bogotá. Där väntar fattigdom, arbetslöshet, prostitution och kriminalitet. Många tar till droger och alkohol för att fly undan misären. Men för de som fortsätter sin verksamhet upphör inte förföljelsen, utan de drivs på flykt av paramilitären, som ofta samarbetar med den colombianska armén. Detta innebär att det även finns många internflyktingar inom städerna, men enligt colombiansk lag klassificeras inte dessa som flyktingar.

Den nuvarande lagen i Colombia säger att man som internflykting har rätt till en viss summa pengar, men då få människor känner till sina rättigheter, och då regeringen inte heller informerar om dessa, är det inte många som drar nytta av bidragen.

Redvivir bildades på initiativ av människor som även de har tvingats fly politiskt våld och organisationens grundprinciper är organisering, självbestämmande, utbildning och solidaritet. De administrerar pengar som inrikesministeriet betalar ut till familjer och arbetar fram långsiktiga lösningar. Med dessa skapar de kooperativ som erbjuder internflyktingar möjlighet till arbete och försörjning. Dessutom arbetar man för att dessa människor en dag ska kunna återvända till sina hem.

Idag ingår cirka 120 familjer i Redvivirs nätverk och de har hela 19 projekt utspridda över de största städerna i landet. Dessa är bland annat pappersfabriker, snickerier, syateljéer, restauranger, service- och återvinningsföretag och en glassverksamhet i Medellín.
– Glassfabriken är ett ganska nystartat projekt som omfattar 20 internflyktingar. De lär sig att tillverka glass som de sedan går ut på gatorna och säljer. Detta har två positiva effekter: För det första får de en viss procent av det de säljer och dessutom får det dem att känna sig nyttiga, förklarar Marta som är ansvarig för projektet i Medellin.

Marta har arbetat med mänskliga rättigheter i 20 år och Alberto har sina rötter i fackföreningsrörelsen.

Sedan december 2002 har det pågått en demobiliseringsprocess av paramilitären i Colombia, som inte är helt okontroversiell. President Àlvaro Uribe har åtskilliga gånger kritiserats för att inte följa FN:s rekommendationer i sina omstridda försök att stabilisera läget i Colombia, som i 40 år har härjats av interna strider mellan gerillagrupper, paramilitärer och den colombianska armén. Enligt en Amnestyrapport som publicerades den 1 september i år framgick att avväpningen av paramilitärer egentligen inte är något annat än spel för gallerierna, då väpnade grupper fortfarande förföljer, kidnappar och utsätter civila personer för politiskt våld. Alberto har även synpunkter på detta:
– Redvivir erkänner inte demobiliseringsprocessen av paramilitären! För det första kräver en sådan process två parter, men i det här fallet finns det bara en, då paramilitären är en produkt av staten och det är ett faktum att dessa samarbetar. För det andra så avväpnas paramilitären inte i verkligheten. Därför är det viktigt att det internationella samhället sätter press på den colombianska regeringen så att de tar det ansvar lagen binder dem till.

Tack vare internationella påtryckningar kommer Redvivir nu att få ett visst ekonomiskt stöd av den colombianska staten.

Bild & text: Ana Falk, praktikant Amnesty Press