Vart tog alla små flickor vägen?

reflektion | 2008-01-31

50 miljoner kvinnor fattas i Kina om man jämför statistiken med andra länder. Vart har alla flickor tagit vägen, undrar Maria Ängquist Klyvare i utställningen China Girl, som turnerar runt om i Sverige under 2008.

”Where have all the young girls gone”, är en strof i sången ”Where have all the flowers gone?” som Pete Seeger skrev 1961 och som var populär långt in på 1970-talet.

De osaliga andarnas armé, av Maria Ängquist Klyvare

Det första man möts av när man stiger in i utställningslokalen på Konstnärshuset i Stockholm, där ”China Girl” visas mellan 19 januari och 17 februari, är en liten armé av flickor i vit lera med svarta hårtofsar, utplacerade i stympade frisyrer.

Från ena kortväggen blickar ett stort flickansikte ned. Det är uppbyggt av keramikplattor i olika färger av mindre ansikten, som likt pixlar bildar ett skuggansikte som nyfiket betraktar besökaren. 3 200 plattor för att vara exakt. Det är lika många flickor som försvinner i Kina varje dag.

China Girl, av Maria Ängquist Klyvare

Skulpturerna talar tyst till oss. China Girl står det på väggen där en lång svart hårfläta bildar bokstäver.

I mitten av rummet står en stor hink med grumligt vatten – den hink som sägs stå vid varje kvinnas säng när hon föder, där man snabbt kan dränka flickfoster direkt efter födseln. Tittar man noga i vattnet ser man ett litet bebisansikte glimma till i den silvergrå ytan genom en ljusprojektion. Brevid står en sopkvast med borst av hundra tunna flätor.

Allt detta hår gör utställningen väldigt fysisk och samtidigt lite makaber – det är som att installationerna görs levande i och med håret som skulle kunna sitta på små levande flickor. Man befinner sig i gränslandet mellan det döda och det levande.

En tanke i utställningen är också : Det skulle kunnat vara jag. Med andra ord; kvinnor och särskilt kinesiska kvinnor kan uppleva att det skulle kunna ha drabbat dem.

Det mest iögonfallande är kanske trots allt de små vita flickorna med barnsligt rundade former som bildar en symbolisk kopia av kejsarens terrakotta-armé som tittar stumma mot betraktaren, de flesta med blicken undergivet riktad mot golvet och med krökta nackar. De kallas ”De osaligas andarnas armé” och de står med en spegel bakom ryggen vilket ger illusionen att de blir fler och fler eftersom ”armén” fylls på bakifrån i en procession utan slut.

Maria Ängquist Klyvare med ett av sina verk

Aborter och barnamord står för en stor del av kvinnounderskottet i Kina. Sedan ettbarnspolitiken infördes under slutet av 1970-talet har pojkar föredragits framför flickor. Den moderna fosterdiagnostiken har gjort det lättare att välja kön på barnet.

Men Maria Ängquist Klyvare visar också en 700 år gammal tabell där man kan räkna ut barnets kön utifrån kvinnans ålder, när hon blir befruktad och så vidare, vilket visar en månghundraårig tradition i Kina att värdera pojkar högre än flickor. En förklaring är att flickorna gifts bort och på så sätt lämnar familjen och inte bidrar till försörjningen, vilket är särskilt viktigt på äldre dar när föräldrarna inte längre orka arbeta. Men det skildrar ett kvinnoförtryck som är inbyggt i samhällssystemet och som förstärks av ettbarnspolitiken. Om kvinnorna tilläts utbilda sig och kunna skaffa välavlönade arbeten skulle mycket av ojämlikheten undvikas.

I den film som rullar utanför utställningslokalen visas intervjuer med flickor och kvinnor i Kina där de frågas om sin högsta dröm. De flesta av dem nämner just utbildning för att kunna ta sig ur fattigdomen och sin underordnade ställning. Frihet säger en flicka.

En del av utställningen China Girl

**

Maria Ängquist Klyvares mål med utställningen är att nå ut, att förmedla kvinnors situation i Kina idag, att vi ska känna till hur det är – kanske leder det också till att några av oss tar ett steg till? Det är en ljus och livsbejakande utställning som trots allt inger hopp.

Text: Solveig Hauser
Foto: Konstnärshuset

Läs mer om utställningen på Konstnärshuset och seminarieprogram

reflektion | 2008-01-31