Nordkorea bakom propagandans kulisser

Det är mycket svårt att få tillförlitliga uppgifter om vad som händer i Nordkorea. Utlänningar har bara tillgång till huvudstaden Pyongyang och till ledsagade och strikt bevakade turer i vissa utvalda områden. Den officiella statistiken är ofullständig och ofta opålitlig. Den totala slutenheten medför att det ständigt sprids rykten och grundlösa påståenden. Man måste räkna med att alla inblandade i de pågående konflikterna förvanskar, överdriver eller rentav ljuger, grovt och skamlöst. Bo Lindblom har gjort en kritisk läsning av två nya böcker om Nordkorea.

böcker | 2018-04-22
Av: Bo Lindblom
Även publicerad i AmnestyPress #2/2018
Flickan med sju namn.

Flickan med sju namn. Foto: Lind&Co

Bok: Flickan med sju namn
Författare: Hyeonseo Lee (med David John)
Översättning: Emeli André
Förlag: Lind&Co

==

Bok: Nordkorea: Landet vi älskar att hata
Författare: Loretta Napoleoni
Översättning: Henrik Gundenäs
Förlag: Fri Tanke Förlag

Hyeonseo Lee berättar i sin bok ”Flickan med sju namn” om hur hon år 1997 vid 17 års ålder lämnade Nordkorea, därefter levde i tio år som illegal invandrare i Kina och till slut lyckades ta sig till Sydkorea. Boken är välskriven och spännande. Den innehåller en mängd intressanta uppgifter om livet i Nordkorea och Kina.

Berättelsen gör ett trovärdigt intryck genom att Hyeonseo inte svartmålar eller överdriver utan skildrar olika missförhållanden som naturliga inslag i en för oss absurd vardag. Under större delen av hennes uppväxt bodde familjen i Hyesan, en mindre stad vid gränsfloden i norr.

Föräldrarna hade länge en ganska privilegierad ställning i samhället och kunde upprätthålla ett relativt välstånd genom försiktigt deltagande i den illegala gränshandeln, med betydande inslag av smuggling och mutor. Vi får insyn i ett samhälle med obarmhärtig klassindelning under 1990-talets period av nedgång och förfall.

Nordkoreaner bugar framför statyer av Kim Il-sung och Kim Jong-il vid Mansudae-monumentet.

Nordkoreaner bugar framför statyer av Kim Il-sung och Kim Jong-il vid Mansudae-monumentet. Foto: Bjørn Christian Tørrissen/Wikimedia

För oss som arbetar med mänskliga rättigheter i Nordkorea återstår en avgörande fråga: Är det här sant, och ger det en rättvis bild av förhållandena? Det mesta av vad vi tror oss veta om nordkoreansk vardag bygger på berättelser av flyktingar som har lyckats ta sig till Sydkorea. De har både goda och mindre goda skäl att ändra viktiga detaljer i sina berättelser.

För det första måste de undvika uppgifter som kan leda till repressalier mot anhöriga. Att utan tillstånd lämna landet ses som ett allvarligt brott, och straffet drabbar tre generationer i familjen – kvarvarande föräldrar, syskon, makar och barn. Vänner som på något sätt har hjälpt till vid flykten riskerar också att hamna i fångläger.

Hyeonseo blev känd sedan hon i februari 2013 hade inbjudits att hålla tal vid ett evenemang som kallas TED talks. Tre månader senare framträdde hon i australisk teve. I maj 2014 talade hon vid Oslo Freedom Forum. Hennes tal har filmats och finns tillgängliga på YouTube. Jag har sett dem. Hennes bok publicerades på engelska år 2015.

Hyeonseo Lees bok har nu kommit på svenska.

Hyeonseo Lees bok har nu kommit på svenska. Foto: Privat

Man kan notera att Hyeonseos engelska och hennes scenvana blir allt bättre. Hon talar klart och sammanhängande, helt utan manus. Hon framstår som uppriktig, trovärdig och sällsynt begåvad. Men vissa detaljer i berättelsen rättas till allteftersom. Det kan bero på att läget har förändrats – personer i hennes närhet kan ha dött eller lyckats sätta sig i säkerhet. Hon kan också ha fått bättre råd om vad hon kan säga och vad hon bör förtiga.

Det finns en störande brist på överensstämmelse mellan uppgifterna om hennes inkomster och vad hon har lyckats skrapa ihop för att betala i mutor under tiden i Kina och Kambodja. Och det är oroande att hon i bokens efterord skriver: ”Det engagerade teamet av proffs omkring mig har spelat en avgörande roll i tillkomsten av dessa memoarer.” Hon namnger fyra av de främsta medhjälparna, alla nordamerikaner. Utan dessa rådgivare hade det kanske blivit en mindre välskriven bok, men som Amnesty-medlem skulle man helt klart ha föredragit den opolerade råvaran.

För det andra finns alltid en risk att flyktingar berättar vad mottagarna helst vill höra. I hopp om att förbättra sin ställning återger de förfärliga historier om övergrepp och förföljelse. Allt kan vara helt sant, men det är ofta omöjligt att kontrollera. Försök har gjorts att sammanställa olika vittnesmål från samma period och område, men mycket har förblivit oklart och osäkert. Det stora flertalet av de omkring 31 000 nordkoreaner som har lyckats ta sig till Sydkorea väljer också att tiga om sin bakgrund, troligen för att skydda anhöriga och vänner i hemlandet.

För egen del väljer jag att i allt väsentligt lita på Hyeonseo Lee och hennes uppgifter, men jag vill uppmana andra att bilda sig en egen uppfattning genom att läsa boken och lyssna till hennes filmade framträdanden. Det finns problem på flera plan.

Loretta Napoleoni.

Loretta Napoleoni. Foto: C Sturmark

I boken ”Nordkorea. Landet vi älskar att hata” ger oss den italienska journalisten och analytikern Loretta Napoleoni en insyn från ett helt annat håll. Hon har tidigare studerat och skrivit om Kina, Mellanöstern och olika terroriströrelser. Hon har kunskaper och förmåga att sätta in det splittrade Korea i ett globalt och historiskt sammanhang. Det är den största förtjänsten med hennes bok. Hon bryter mot en rad etablerade uppfattningar. Hon visar övertygande att det är felaktigt och vilseledande att beteckna dagens Nordkorea som en kommunistisk stat: ”I Nordkorea kom marxismen väl till pass när man skulle avveckla feodalväsendet och behövde en modell för jordreform. Men till skillnad från ryssarna och kineserna hade man ingen användning för den i nationsbygget.

Dynastin Kim har lånat och utvecklat en del ytliga drag från Maos Kina och Stalins Sovjetunionen, men den förhärskande ideologin är en blandning av konfucianism och den hemmagjorda lära som kallas juche, självförsörjning. Den har drag som får Napoleoni att närmast likna den vid en religiös sekt som scientologin.

Nordkorea: Landet vi älskar att hata

Nordkorea: Landet vi älskar att hata Foto: Fri tanke

Loretta Napoleoni framhåller också betydelsen av de koreanska rasteorierna. ”Både Nordkorea och Sydkorea hämtar än i dag sin legitimitet från den koreanska rasens förträffliga egenskaper […] Än i dag tror folk på ömse sidor om trettioåttonde breddgraden att de tillhör den renaste rasen.

Koreakriget 1950-1953 var till stor del en följd av stormakternas felbedömningar. Sovjetunionens ledare Josef Stalin litade aldrig på de nordkoreanska kommunisterna. Han hade ingen plan för halvöns långsiktiga utveckling. USA inrättade en sydkoreansk låtsasdemokrati med hjälp av koreaner som tidigare samarbetat med Japan. Kriget inleddes med en massiv invasion från norr, men det hade föregåtts av en serie nålsticksangrepp från söder.

Koreakriget innebar också en förödelse som lämnat djupa spår. USA släppte 635 000 ton bomber, vilket kan jämföras med 503 000 ton bomber i hela Stillahavsområdet under andra världskriget.

Curtis LeMay, som tog över befälet efter Douglas MacArthur, skrev senare: "Vi brände ner praktiskt taget varenda stad i både Nordkorea och Sydkorea. […] Vi dödade över en miljon civila koreaner och fördrev flera miljoner från deras hem.” Loretta Napoleonis tes är att Nordkoreas satsning på kärnvapen är en rationell och logisk följd av landets erfarenheter och av vad man har lärt av utvecklingen i länder som Libyen och Irak.

USA:s bombkrig under Koreakriget fick svåra konsekvenser. Här ett anfall med B-26-or mot Wonsan 1951.

USA:s bombkrig under Koreakriget fick svåra konsekvenser. Här ett anfall med B-26-or mot Wonsan 1951. Foto: USAF/ National Archives/Wikimedia

Svagheten i Loretta Napoleonis skildring av Nordkorea ligger i beskrivningen av det aktuella läget inne i landet. Hon har kompletterat de vanliga redovisningarna från landsflyktiga nordkoreaner genom att intervjua europeiska diplomater som vistats flera år i landet. Hon bygger på med vad som finns av nationell och internationell statistik. Det blir ändå ganska magert.

Utländska turister i den nordkoreanska skidorten Masikryong år 2014.

Utländska turister i den nordkoreanska skidorten Masikryong år 2014. Foto: Uri Tours (uritours.com)/Wikimedia

Loretta Napoleoni kommer fram till att risken för en ny svältkatastrof har eliminerats genom lättnader för privata odlingar och marknader. Hon anser att sanktionerna inte har avsedd effekt. Det finns för många kryphål.

Hon tror inte att det stramt åtdragna systemet för bevakning och fängslande av oliktänkande kommer att förändras. Ändå menar hon att omvärlden måste visa större förståelse för de nordkoreanska ledarna och deras samhällsbygge. Där blir det alltmer svårt att följa hennes resonemang. Men hennes bok är en utmärkt inkörsport för den som vill försöka begripa det obegripliga Nordkorea.

Bo Lindblom
[email protected]

Bo Lindblom har i årtionden varit aktiv inom Amnesty International. Han är Burmasamordnare inom svenska Amnesty-sektionen och aktiv i gruppen i Laholm.

Kortare versioner av recensionen publiceras också i nummer 2/2018.

Läs också
Release of detained woman offers glimmer of hope (Amnesty International 9 april 2018)

North Korea: Further information: Forcibly returned woman no longer at risk (Amnesty International 21 mars 2018)

North Korea: HRC37: Interactive Dialogue with the Special Rapporteur on the situation of human rights in the Democratic People’s Republic of Korea (Amnesty International 12 mars 2018)

North Korea: Bring Justice for Rights Crimes (Human Rights Watch 18 januari 2018)

North Korea: Further information: Pastor released after over two years of detention: Lim Hyeon-soo (Amnesty International 10 augusti 2017)

Commission of Inquiry on Human Rights in the Democratic People’s Republic of Korea (FN:s råd för mänskliga rättigheter 17 mars 2014)

Läs mer från Amnesty Press

”Utan motstycke i vår tid” I ledaren i nummer 1/2014 handlar det om Nordkorea där förtrycket granskas i en ny rapport till FN:s råd för mänskliga rättigheter. (5 mars 2014 även i nummer 1/2014)

"Det finns inga problem i Nordkorea" (17 december 2013, även i nummer 5/2013)

Hon flydde ensam över gränsen (17 december 2013, även i nummer 5/2013)

Kvinnorna Japan vill glömma (26 november 2012, även i nummer 4/2012)

böcker | 2018-04-22
Av: Bo Lindblom
Även publicerad i AmnestyPress #2/2018