Musikfest gäckar makten

Unga proteströrelser bland migranter i storstädernas förorter har lång tradition – med delvis nya uttrycksformer: ”facket har fått finna sig utbytt mot dancehalls och soundsystems, jam och hiphop-kollektiv”, skriver Rikard Rehnbergh, som nyligen besökt Notting Hill-karnevalen i London.

Karnevalen i Notting Hill, London, är Europas största gatufest och avskydd av det engelska etablissemanget. Den äger rum sista helgen i augusti, den brittiska "Bank Holiday", varje år. I år fyllde Notting Hill-karnevalen femtio och avlöpte förhållandevist lugnt, så har det dock inte alltid varit.

Bild från http://www.reggaenode.de/feature/nottinghill01.html

Den torde, med mellan miljonen och halvmiljonen besökare per dag och i hjärtat av London, vara den ideala platsen för en självmordsbombare, slår det mig i socans, sambans, salsans och sound-systemens dån.

Men det har tydligen slagit även polisen: de stundtals smala gatorna i Notting Hill är kantade av "bobbies" till fots och till häst och det förtar ju naturligtvis en hel del av feststämningen. Det är sällan tillåtet att stanna till utan man måste hela tiden cirkulera, passera, spankulera: man går lätt en halvmara under en karnevalsdag i Notting Hill.

Aldrig har väl ängslan och rädslan för just bombdåd varit så stor som i år och förra året – brittisk polis säger sig ha avvärjt minst fyra, fem stora planerade terrordåd sedan 7/7-bomberna förra året – fastän det egentligen gick betydligt vildare till, under själva karnevalen, på 1970- och 80-talen, då den ofta ändade i upplopp och massarresteringar, årgångarna 1976 och 1981 står härvidlag ut.
*
I sociologen Paul Gilroy har den karibiska diasporan (den emigrerade karibiska befolkningen) förmodligen sin främsta talesman. Hans böcker och avhandlingar har diasporans historia i en europeisk anglosaxisk hemisfär som tema. Han skriver främst om Londons förorter där enandet av de före detta koloniserade, i det före detta brittiska imperiets hjärta, är likt en massiv och förkroppsligad kritik av kapitalismen (och följaktligen kolonialismen). Han lägger ut texten, tillika tesen, i boken med den talande titeln There ain’t no black in the Union Jack (London 1987).

Liksom bland andra Manuel Castells menar Gilroy att den färgade (asiater och afrikaner) arbetarklassens rörelser ersatts av nya sociala rörelser i UK och USA, att facket fått finna sig utbytt mot dancehalls och sound-systems, jam och hiphop-kollektiv. Det är inte särskilt förvånansvärt, med tanke på det repressiva thatcheristiska England och det imbecilla intellektuella klimatet under Reagan i 1980-talets USA; och svart ”diasporalt” motstånd har en lång och stor musikalisk tradition, se bara på bluesen och be-bopen, calypson och reggaen, vars progressiva representanter låter spelplatsen bli en arena varpå teologiska och politiska, etiska och etniska ståndpunkter möts, stöts och blöts.

Som till exempel Linton Kwesi Johnson, dub-poeten och musikern, kanske mest känd för pamfletten Inglan Is a Bitch, född i Jamaica men, liksom Gilroy, uppvuxen och boende i England, i Brixton, London. Han har ofta representerat den ”nya diasporans” (de fordom koloniserade, medlemmarna av det brittiska samväldet) uppror mot de forna kolonisatörerna som, och det är essensen i den karibiska diasporans tes, fortfarande utövar en form av kolonisation: neo-kolonialism. Kwesi Johnson har skrivit och tonsatt, i baktakt, om kravallerna som skakade om England ordentligt år 1981, som lyder:

Di Great Insohreckshan / De Stora Upprore
it woz in april nineteen eighty wan de’va / i april åttiett nere
doun inna di ghetto af Brixtan / i Brixton å gettokvartere
dat di babylan dem cauz such a frickshan / som Babylon fixa sån förtre
dat it bring about a great insohreckshan / att de blev te de stora upprore
an it spread all ovah di naeshan / som spred se över hela lande
it woz truly an histarical occayshan / ett historiskt tillfälle va’re
it woz event af di year / i sanning årets händelse
an I wish I ad been dere / å man önska man vari me
wen wi run riat all ovah Brixtan / nä’vi löpte amok över Brixton, se
wen wi mash-up plenty police van / nä’vi mosa’n’massa snutpike
wen wi mash-up di wicked wan plan / nä’vi mosa’rom ondas idé
wen wi mash-up di Swamp Eighty Wan / fö Styrka Åtti Ett satte P
fi wha? / å vadan?
Fi mek di rulah dem andahstan / f’att få’rom vid makten att inse
dat wi naw tek noh more a dem oppreshan / vi ta’nte nå mer av ert spe
an wen mi check out di ghetto grape vine å nä / ja skulle fortsätta spinna
fi fine out all I coulda fine f’att / söka finna allt ja kunde finna
every rebel jussa revel in dem story / va’rebell e säll i sin egen historia
dem a taak bout di powah an di glory / dom snacka om makten å glorian
dem a taak bout di burnin an di lootin / dom snacka om å söndra å plundra
dem a taak bout di smashin an di grabin / dom snacka om å röja å plöja
dem a tell mi bout di vanquish an di victri / dom gick på om torsken å viktorian
dem seh di babylan dem went too far / dom sa Babylon dom gick fö’ långt, nå’snäpp
soh wi ad woz fi bun two cyar / så vi tände på nån bil ti’lik
an wan an two innocent get mar / å nåra oskyldia fick hjärnsläpp
but wha / å vadå?
Noh soh it goh sometime inna war ein star e’rente / så’re går i krig å slikt
noh sog it goh sometime inna war? / e’rente så’re då å då går i krig?
Dem seh wi bun dung di George / dom sa vi brände ner puben
wi coulda bun di lanlaad / nä’vi kunde bränt upp värden
wi bun dung di George / å vi brände ner puben
wi nevvah bun di lanlaad / men vi brände aldri upp värden
wen wi run riat all ovah Brixtan / nä’vi löpte amok över Brixton, se
wen wi mash-up plenty police van / nä’vi mosa’n’massa snutpike
wen wi mash-up di wicked wan plan / nä’vi mosa’rom ondas idé
wen wi mash-up di Swamp Eighty Wan / fö Styrka Åtti Ett satte P
dem seh wi comandeer cyar / dom sa vi kommendera ut bilar
an wi ghaddah ammunishan / å samla hop ammunition
wi bill wi barricade / byggde oss barrikader
an di wicked ketch afriad / så’rom onda blev skraja
wi sen out wi scout / vi skicka ut våra mohikaner
fi goh fine dem whereabout / å fick in deras position
den wi faam-up wi passi / sen formera vi vår pluton
an wi mek wi raid / å gjorde våra räder
well now dem run gaan goh plan / nå nu springer’om å planerar
countah-ackshan / motaktion
but di plastic bullit an di watah cannan / men me plastkuler å vattenkanon
will bring a blam-blam / blir’e pang-pang
will bring a blam-blam / blir’e pang-pang
nevvah mine Scarman / bry’rente om Scarman
will bring a blam-blam / blir’e pang-pang

(egen övers., Tings an Times, London 1991. Emedan dub-dikten skrivits på patois, kreolsk engelska, har jag valt att tolka den till slangsvenska.)

I Londons förorter, framför allt då i Brixton, var det den afrikanska och karibiska diasporan, som för tjugofem år sedan protesterade mot de vedervärdiga levnadsförhållandena och sanitära olägenheterna, den ständigt närvarande arbetsmarknadsdiskrimineringen och vardagsrasismen.
Känns det igen?

I Frankrikes banlieues, främst i Paris och dess utkanter, var det densamma diasporan – les Antilliens et les Maghrébines – som förra året stack samhället i brand och därmed satte den franska situationen under lupp.
Detta skedde emellertid även i början av 1980-talet, alltså samtidigt som kravallerna i England. I Tahar Ben Jellouns analys Hospitalité francaise (Éditions du Seuil, 1984) står bland annat: “L’hospitalité francaise est ainsi ruinée, rendue difficile, voire impossible. C’est l’époque du malheur balbutiant." (Svåröversatt, men ungefär: Den franska gästfriheten är således i förfall, utmattad, kräsen, till och med omöjlig. En epok av olyckligt stammande.)

Fast å andra sidan, med stöd av Gilroys tes, är karnevalen helt rätt forum och form att protestera inom, ty karnevalen, så som vi känner till den i dag, började ju som en protestyttring och manifestation mot makten. Det hela började på 1800-talet i Trinidad där slavarna/de koloniserade häcklade och chikanerade slavdrivarna/kolonisatörerna (britterna) via texterna, musiken och maskeraden.
Karneval, av Carne Vale (italienska), farväl kött, är vanligtvis de uppsluppna festligheter som föregår fastan och påsken, säger ordböckerna.
*
Läget i London var över huvud spänt. Det påminde något om länder, städer, där undantagstillstånd råder: poliser (i stället för militär) överallt, folk som tittar misstänksamt på varandra, som inte går utan småspringer från plats till plats och så denna spänning, så påtaglig att man nästan kan ta på den.
Undertecknad frekventerade även nordöstra London en del, inte långt från Arsenals nybyggda fotbollsstadion Emirates Stadium – byggd, ironiskt nog, med ”muslimska medel” – där det bor många muslimer och där stämningen var synnerligen tät, på gränsen till hätsk. Kanske kan Arsenals framgångar i Premier- och Champions League komma att lätta på denna spänning en smula!?

Rikard Rehnbergh