Internatskola för föräldralösa sätter familjeband på svåra prov

Gångna tiders auktoritära läroverks syn på pedagogik och uppfostran drabbar i denna film två danska bröder som gör allt vad de kan för att hålla hopp, drömmar och tron på friheten vid liv. Filmen ”Vår tid ska komma”, som utspelas i sent 1960-tal, är lika ofta berörande som den är platt och förutsägbart iscensatt. I slutändan är det Lars Mikkelsens rollprestation som internatets föreståndare som gör att helheten etsar sig fast och lyfts upp till något faktiskt ganska så fint och sevärt.

Det hårda livet på pojkhemmet. Foto: Studio S Entertainment

Film: Vår tid ska komma (Der kommer en dag)
Regi: Jesper W. Nielsen
Manus: Søren Sveistrup
Skådespelare: Lars Mikkelsen, Sofie Gråbøl, Harald Keiser Hermann, Albert Rudbeck Lindhardt
Land: Danmark
Längd: 110 minuter

Om vi ser förbi den gripande historien om de två brödernas emotionella band till varandra och istället ser till det filmiska hantverket så lämnar denna film en del i övrigt att önska. Manusets främsta problem ligger i dess endimensionella natur och dess icke-originalitet.

Filmen tycks nämligen av regissör Jesper W. Nielsen vara som skapt för att kunna tilltala såväl tioåringar som åttioåringar, och i detta ligger inget fel i sig. Men symptomatiskt så vinklas tittarfokuset ståendes på dessa långgrunda vatten om till att bedöma skådespelarinsatserna, och berättelsens originalitet. Och här mattas tyvärr filmupplevelsen av genom dess genomgående förutsägbarhet.

Vi har alltför många gånger tidigare redan erfarit berättelser om svår utsatthet på disciplinerade internatskolor och lärt oss vilka karaktärer, scener och vändningar som är att förvänta. Manusförfattare Søren Sveistrup höjer alltså rimligen inte på några ögonbryn med denna berättelse.

Lars Mikkelsen som föreståndare i ”Vår tid ska komma”. Foto: Studio S Entertainment

Men med detta sagt så är dock själva berättelsen om de två brödernas band till varandra, efter det att deras mamma insjuknat i cancer och de blivit placerade på ett pojkhem, berörande. Vi får följa dem genom aga, kamratuppfostran och övergrepp fram tills dess att allt en dag ställs på ända. Dessutom är det en mycket angenäm upplevelse att få erfara Lars Mikkelsen i ett sevärt porträtt som internatets föreståndare. Det är en föreståndare med båda fötterna stadigt förankrade i svunna årtiondens värderingar. Men även barnen – gestaltade av Harald Hermann och Albert Lindhardt – har en minnesvärd kemi med varandra.

Därför blir denna film i sin helhet ändå en sevärd och tryggt levererad berättelse. Det är inte en film som kommer med något nytt. Men det är en klassisk saga av ett slag som har berättats i alla tider – och som sådan tål den även denna gång lyssnas till.

Andreas von Scherling