Myten om Den Stora Kärleken

filmer | 2009-10-01

Jag älskade honom

Originaltitel: Je l'aimais
Regi: Zabou Breitman
Manus: Zabou Breitman och Agnès de Sacy
Skådespelare: Florence Loiret-Caille, Marie-Josée Croze, Daniel Auteuil, m.fl.
Land: Frankrike**

Betyg: 2 AP-nummer

Marie-Josée Croze och Daniel Auteuil saknar gnistan trots alla vackra scener.
Foto: Mathilde Chapuis

Ung vacker kvinna blåser liv i uttråkad man som lever i ett stelfruset äktenskap och han känner sig levande igen. ”Jag älskade honom” med Daniel Auteuil i huvudrollen sätter återigen mannens perspektiv på förälskelsen och den stora kärleken i fokus. Filmen bygger på boken med samma namn av Anna Gavalda, Frankrikes kärleksromansdrottning som även skrivit "Tillsammans är man mindre ensam".

Vad är det som är så dåligt då? Jo, ja, det börjar bra, det är vackert. Det börjar med en frusen människa och övergår i ett fruset landskap. Världen är frusen därför att människornas inre är frusna. Varför är det så fruset? Därför att hon, Chloé ( Florence Loiret-Caille i rollen som den övergivna), har blivit lämnad av sin man för en annan kvinna som han älskat i hemlighet under ett helt år.

Det börjar med tårar och smärta på gränsen till förlamning. Den känslan går att förstå. Hur Chloé med två små barn i det akuta skedet flyr staden med sin mans far Pierre (Daniel Auteuil), som ska ta hand om henne; städa upp efter sonen:
– Ni talar inte i er familj, allt ska vara så fint hela tiden, i er familj får man inte smälla i dörrar, skriker hon - efter de första sekvensernas gränslöst smärtfyllda apati - till Pierre som tystlåtet eldar i öppna spisen och tar med barnen på McDonalds fast han avskyr stället.

Så väller den kvävda ilskan upp, vilket vore ett intressant tema att spinna vidare på, men istället för att handla om kvinnans förtryckta känslor kommer filmen - som så mången gång förut - att handla om Den Stackars Mannen.

För när Chloé lättar på familjetystnaden så visar det sig att Pierre minsann en gång funnit den stora kärleken, i en ung tolk i Hongkong, hälften så gammal som han. Och nu gör HON entré, Mathilde (Marie-Josée Croze) – den mytologiska kvinnan, den magiska, spännande, självständiga, sexuellt frigjorda, energifulla, vackra, självklara kvinnan som bara helt naturligt måste falla för den småsunkige tvåbarnsfadern som säljer industricisterner.

Marie-Josée Crozes Chloé blir omedelbart störtförälskad i Daniel Auteuils Pierre. Foto: Mathilde Chapuis

Det är det gamla vanliga: att inte prata förrän det är försent, och då vill frun ändå stanna kvar, trots allt:
– Utan dig är jag ingenting, säger hon.
Och så fortsätter de att leva tillsammans för allt det de har - huset vid havet som de knappt använt, de gemensamma vännerna - och Pierre rättfärdigar sin längtan efter något annat med att de är döda inombords...
Så gör något åt det då, tänker jag. Helst något som är lite mer konstruktivt än att söka bekräftelse hos en yngre kvinna.
Jag proklamerar inte äktenskapets helighet - långt ifrån - men att följa den klassiska otrohetsmallen känns liksom redan gjort förut på vita duken; med större inlevelse från den förälskade mannen.

Det jag framförallt inte begriper mig på är vad den unga Mathilde ser hos Pierre. Han är ocharmig - tråkig och själlös. När han ska se som allra mest förälskad ut så tror jag inte på honom. Och det är det som är problemet: Det är inte trovärdigt. Så fort Pierre börjar sin historia så blir allting precis så tråkigt som det brukar vara i filmer som följer mallen. Det spelar ingen roll att fotot är vackert, eller att det leks med detaljer. Det bleknar bort bakom Mathildes och Pierres tråkiga kärlekshistoria. Hon med intensivblicken påslagen från första stund som sig bör, han med ett stort behov av att höra att han är älskad.

Daniel Auteuil som den förälskade Pierre. Foto: __Mathilde Chapuis

Det är klart att en plötslig attraktionsbaserad förälskelse känns otrolig om man har lyckats få till ett stelnat äktenskap men, precis som Mathilde säger efter ett tag, så är det inte verkligheten – det är en lek, det är en ego-boost, det är att fylla ett tomrum som inte kan fyllas - att laga en trasig hink med ett plåster. Men detta förstår aldrig Pierre. Han blir sjuk av sorg när han tvingas välja och han tycker omåttligt synd om sig själv resten av livet, som det verkar.

Återigen blir kvinnan, i det här fallet den övergivna unga modern, mannens vittne, den som ser och lyssnar och tycker att hans historia är vacker. Själv sitter jag och känner mig sorgsen över att det är en kvinna som skrivit den normbundna berättelsen. Kan inte någon bryta sig in i filmen och tala om att det faktiskt inte är så konstigt om sonen till en man som varit frånvarande och förälskad på annat håll under sina barns tonårstid, upprepar samma mönster som sin far?

Det är något väldigt osexigt och otympligt patetiskt över Daniel Auteuils Pierre. Spelet i kärleksscenerna är överdrivet och stundtals ganska klyschigt. Utan att ha samtalat ordentligt med varandra en enda gång bara VET de att de hör ihop, hon är hans mirakel. Men jag tror fortfarande inte på det.
– Du gör mig levande!, utbrister Pierre till sin älskarinna.
Jag undrar: När ska männen börja leva av sig själva?

Emma Lundström

filmer | 2009-10-01