Livets symboliska språk

filmer | 2011-08-09

Poesi
Regi: Chand-dong Lee
Skådespelare: Jeong-hie Yun, Nae-sang Ahn
Land: Sydkorea 2010

Chand-dong Lees sydkoreanska ”Poesi” är en vacker film där regissören vill synliggöra livets symboliska språk.

Poesi är en vacker film som låter lågmäldhetens berättartempo fylla ut tomrummen med en sinnlig eftersmak. Kontinuerligt laddas det utspelade med en värdig och meningsfull känsla som bland filmiska verk tyvärr är en egenskap av ett anmärkningsvärt sällsamt slag. Så nog då för att filmen under vissa partier å ena sidan endast ringar in och stryker under redan gjorda poänger när den å andra sidan faktiskt lyckas göra något så ovanligt och unikt som att just komma med originella sådana.

Jeong-hie Yun (till vänster) spelar Mija i "Poesi".

Vi förs in i historiens berättarflöde via regissören Chang-dong Lees välplacerade visuella metafor av den flödande flodens (livets) ständiga rörelse som han låter rama in filmen. Här uti den flyter en livlös kropp av en ung flicka i skoluniform fram förbi oss synkroniserat med filmtitelns utsmyckande av dukens utstrålande ljus. Poesi. Det ska strax och till fullo komma att handla om Mija (Jeong-hie Yun) som lever sitt liv inrutat efter sitt arbete såsom många i den industrialiserade delen av världen gör. Hon tar här under dagarnas löpande lopp hand om människor som inte längre kan ta hand om sig själva och håller dessutom liv i det barnbarn som hennes egen dotter lämnat efter sig. Bilden utav den individualiserande kalla delen utav västsamhällenas baksidor ekar hela tiden nära henne här i den inledande delen utav historien och är också den kontrast som Lee ställt fram som filmiskt bränsle för att motivera Mijas känsla till att vilja efterfråga upplevelsen utav något nytt, något vackert och framförallt något innerligt.

För visst smärtar det till i sinnenas empati när hon till en kvinna bakom en kassa berättar om hur hon bevittnat modern till den avlidna flickan i flodens krälande sorg och responsen endast inkluderas kortfattat inom ramen för vad den sociala koden av att prata med en kassörska tillåter, när hon bara stunden senare blir ignorerad då nästa kund ska få sin minimala portion av planerad och innehållslös uppmärksamhet utdelad. Men lika stark som den hopplösa känslan är blir strax också dess hoppfulla spegelbild när hon låter en skylt, med beskrivningen av en poesikurs öppen för alla, använda sin dragningskraft på henne för att härigenom kunna ta sig ifrån det exkluderande samhällets djupa trånande efter och till det inkluderande och livsbejakande.
Här i hennes tillflykts domäner blir hon instruerad att utvidga förståelsen och synen på omvärlden till att innehålla fler känslor, fler färger och innerligare väsen genom att aktivera de slumrande vardagssinnena upp till att se livet i existensen på nytt. Men för att kunna nå och expressivt uttrycka en funnen destination inombords behöver yttervärldens tryck här först få henne att implodera. Än är hon inte redo.

Lee har sedan sannerligen låtit detta tryck komma trefaldigt över henne genom händelser som alla ska komma att knyta vid med den livlösa kroppen som inledningsvis presenterar filmen för oss. Han fortsätter dessutom filmen igenom med att presentera drivkraften bakom sina karaktärers aktiva val eller apatiska passivitet. Något som inte är helt lätt att förmedla insikten om i en film som försöker sig på konststycket av att gestalta människans inre universums reaktioner på ett fåtal yttre erfarenheter utan varken bärande utpekande dialog eller betraktande epilog.

För det handlar här istället om försöket till att synliggöra livets symboliska språk, om att låta minnet av hur känslan legat till grund för orden själva återigen genomsyra upplevelsen av dem och om att ytterst sett se och betrakta livet i förhållande till döden, i förhållande till sin livnärande och faktiskt födande motsats. Vad bilderna och orden sedan appliceras med för berättande symbolik lämnas smakligt nog i hög grad av Lee upp till publikens enskilt tolkande sinnen att avgöra. För alla kommer vi ju med våra egna livshistorier, alla befinner vi oss i den metaforiska flod som liksom en ram för denna film håller i och poängterar dess historia såväl som våra egna i sin famn, och alla söker vi inte minst för att finna.

Så när vi någon gång då och då längs med vägen snubblar och faller såsom Mija här gör inför ett hemskt brott, ett hemskt besked och en kall omvärld så tycks det vara så att poesin oavsett var vi själva ser och upplever den skulle kunna vägleda oss tillbaka in i den helande värmen igen. Den här filmen utgör ett värmande första steg.

Andreas von Scherling
dresinen@hotmail.com

filmer | 2011-08-09