Återanvända ekon

filmer | 2011-09-08

Torsten (Peter Stormare) och Erik (Rolf Lassgård) i Jägarna 2. Foto: Jami Granström

Film: Jägarna 2
Regi: Kjell Sundvall
Manus: Björn Carlström & Stefan Thunberg
I rollerna: Rolf Lassgård, Peter Stormare, Lo Kauppi, Annika Nordin, Kim Tjernström

Land: Sverige

Så är Rolf Lassgård tillbaka i det norrländska landskapet när Kjell Sundvall presenterar filmen ”Jägarna 2”. Tyvärr blir det som att titta in i ett öppet facit när vi i det vackra naturlandskapet möter konflikten mellan storstad och glesbygd.

Det allra starkaste intrycket som jag får under visningen av uppföljaren till den film som står skyldig inför anklagelsen av att ha gjort regissör Kjell Sundvall till ett självklart filmiskt hushållsnamn är den totala bristen på nyskapande ambitioner som genomsyrar filmen. För redan i de inledande scenerna i Jägarna 2 så får vi åter bekanta oss med filmens karaktärer via de allra grövsta genreklichéerna för kriminalare. Bildliga klichéer såsom fenomenet av poliser som alltjämt tycks tycka det vara en strålande idé att raka sig på kontoret, och verbala klichéer som med sinnliga smällar endast träffar stolpe ut i försöken med att stegra filmens dialog upp till det intensiva allvar man så har velat skapa.

15 år har nu passerat sedan den första filmens händelser och Rolf Lassgårds fryntligt rättvise karaktär Erik har sedan länge flyttat tillbaka till Stockholm från Norrland. Men en försvunnen ung kvinna aktiverar åter hembygdens dragningskraft på honom genom polistjänsten som nu kallar honom motvilligt tillbaka. Väl på plats så träffar Erik hembygdspolisen Torsten (Peter Stormare) som redan har fått vittring efter den skyldiges spår och som dessutom snart visar sig vara styvfar till Eriks brorson. Här ute i vildmarkens Norrland spelas så snart en förvecklingens vals mitt uti bland släktband, mordmisstänkta och intet ont anande älgar.

Att polisutredningens resultat sedan inte förblir såsom det först framställs för oss säger närmast sig självt då fallet annars hade varit löst redan i filmens inledning. Något som den internationella filmtiteln ”False Trail” lite väl klumpigt har valt att skriva publiken på näsan med. Men tyvärr så framträder inte under dessa premisser filmens karaktärer och dess syften ur ovisshetens spänningsskapande dimma. Utan istället känns det filmen igenom som att titta rakt in i ett öppet facit som inte sätter några som helst nerver på prov. Att Lassgård ovanpå detta sedan gestaltar sin något till åren komna poliskaraktär med en sömnighet som skulle kunna rivalisera med Leif GW Perssons rapporter från TV-programmet ”Efterlyst” hjälper inte heller det till med att vitalisera filmen. Istället är det Peter Stormare som bjuder på något utav vad som skulle kunna ha varit om bara manuset, som här ständigt filtreras ut ur hans mun, hade varit av någon typ av dignitet.

Erik (Rolf Lassgård) och Johanna (Lo Kauppi) i Jägarna 2. Foto: Jami Granström

I övrigt så lämnar sedan stereotypen kring norrlänningar som Kjell Sundvall tillsammans med manusförfattare Björn Carlström här ställt upp en del övrigt att önska. I centrum ställs nämligen samma typ av fördummande karaktärsdrag som den amerikanska södern har varit så flitig med att applicera på sina filmiska invånare inom amerikanska filmproduktioner. Det handlar med andra ord om inskränkt naiva och fientliga människor vars familjevärderingar tycks utgöra råmaterialet för en etnologisk avhandling om heder.

Reinkarnationen av Jägarna lämnar i slutändan alltså en hel del beska smaker och önskemål i sitt kölvatten. Men frågan framför alla andra är ändå till sist varför behovet av att återuppliva filmiska klassiker ständigt tycks vara så starkt och angeläget när resultaten alltjämt tycks kunna sammanfattas som blekare kopior. För den största knallen som i slutändan hörs i Jägarna 2 är även denna gång den utav originalets alla urvattnade och ibland halvt trivsamt återanvända ekon. Tråkigt.

Andreas von Scherling
[email protected]

filmer | 2011-09-08