25 år efter kriget i Libanon – anhöriga kräver svar om tusentals försvunna

Inbördeskriget i Libanon tog slut för 25 år sedan, men tusentals människor är fortfarande spårlöst försvunna. Sedan dess har deras familjer levt i väntan på svar. Efter decennier av politisk tystnad, kräver anhöriga att regeringen berättar sanningen om de ouppklarade försvinnandena.

reportage | 2015-11-25
Av: Linnea Fehrm
Enligt ”Kommittén för föräldrar till de kidnappade och försvunna i Libanon”, fördes runt 600 av de försvunna till Syrien. 175 av dessa har återvänt från syriska fängelser sedan år 1998. Trots att det ringa antalet, har det gett anhöriga hopp om att finna saknade vid liv.

Enligt ”Kommittén för föräldrar till de kidnappade och försvunna i Libanon”, fördes runt 600 av de försvunna till Syrien. 175 av dessa har återvänt från syriska fängelser sedan år 1998. Trots att det ringa antalet, har det gett anhöriga hopp om att finna saknade vid liv. Foto: Raha Asgarizadeh

Omkring 15 personer har samlats i en konferenslokal i utkanten av Libanons huvudstad Beirut. I sina händer bär de svartvita, tummade fotografier. Bilderna visat några av uppskattningsvis 5 000-8 000 personer som fortfarande saknas från det libanesiska inbördeskriget.

Det handlar om människor som arresterades i sina hem eller kidnappades på gatan. Enligt en rapport från Röda korset var 82 procent av dem civila, varav flertalet tros ha bortförts av de libanesiska och palestinska milisarméerna som kontrollerade landet under krigsåren. Några av dem fängslades i Libanon eller Syrien. De flesta dödades.

En av deltagarna är slående lik den leende mannen på fotografiet i hans hand, men hans egna ögon är röda av tårar. Han beskriver hur två civilklädda män knackade på dörren till hans bostad i Beirut, en dag när han var liten. De sa att de behövde göra ett kort förhör med hans pappa och tog honom med sig. Sedan dess har han levt i ömsevis hopp och tvivel om att få återse sin pappa vid liv.

Bilder på försvunna sedan inbördeskriget i Libanon.

Bilder på försvunna sedan inbördeskriget i Libanon. Foto: Raha Asgarizadeh

En gammal man berättar hur hans son försvann när han skulle handla mat åt familjen. Idag, mer än kvarts sekel senare, beger mannen sig fortfarande ut och letar.
– Varje dag ställer min fru fram en extra tallrik mat på bordet, som om vi väntar på någon som snart är tillbaka, säger han.

För många i salen är det första gången de pratar offentligt om försvinnandena av sina anhöriga, berättar Justine di Mayo från organisationen ACT for the Disappeared. ACT har arrangerat konferensen med stöd av libanesiska Röda korset. I Libanon är de, med ett par undantag, ensamma i sitt arbete med efterforskning och lobbyarbete kring inbördeskrigets försvinnanden.

Påtvingade försvinnanden och systematiska hemliga gripanden och utomrättsliga avrättningar, är en vanlig strategi för att sprida skräck bland civilbefolkningen under krig.

Under Libanons inbördeskrig var majoriteten av kidnappningsoffren gifta män i 30-årsåldern, och enligt Röda korset var sju av tio yrkesverksamma. Att föra bort familjeförsörjaren är ett strategiskt sätt att slå sönder familjer och splittra samhällen. Utan dödsattest saknade den återstående familjen enligt libanesisk lag rätt att ta del av arv och efterlämnade tillgångar. Barnen som lämnades kvar blev ofta tvungna att sluta skolan för att arbeta. Än idag svävar deras mödrar i en osäker samhällsstatus mellan hustru och änka.

Plötsligt reser sig en av de anhöriga i konferenslokalen förargat upp. Med gråten i halsen ropar han:
– Varför kommer ni hit och öppnar våra sår? Det här kommer ändå aldrig att leda någon vart!

Stämningen i salen blir något hätsk när han börjar hojta och hytta åt arrangören, som lugnt leder mötet vidare. Personalen på Röda korset är van vid att bemötas av ilska från de anhöriga, säger Fabien Boudier, projektledare för libanesiska Röda korsets program för de försvunna.

– De senaste två decennierna har ämnet varit tabubelagt. Samhället har övertygats om att det inte är någon idé att beröra frågan om de som försvann. Vi väntade på svar under så många år men ingenting hände, förklarar han och fortsätter:
– Libanon utmärker sig genom att myndigheterna aldrig har tagit tag i frågan om de försvunna, medan Chile, Bosnien och andra länder med liknande historia har tillsatt nationella utredningar för påtvingade försvinnanden.

De anhöriga anser det orealistiskt att avbryta amnestin för de ansvariga, och kräver enbart information om de försvunnas öde.

De anhöriga anser det orealistiskt att avbryta amnestin för de ansvariga, och kräver enbart information om de försvunnas öde. Foto: Raha Asgarizadeh

Det 15 år långa, blodiga inbördeskriget följdes aldrig av några krigstribunaler eller sanningskommissioner. Bara en enkel uppmaning från landets ledare: Försök glömma vad som har hänt.

2012 tog ACT och Röda korset saken i egna händer. De arbetade fram ett lagförslag tillsammans med en rad organisationer och internationella experter, som ålägger den libanesiska regeringen att tillsätta en oberoende utredning för försvinnandena. Det är en stor utmaning eftersom frågan fortfarande präglas av ointresse i den politiska debatten, säger ACTs grundare Justine di Mayo. Hon förklarar det med att många av platserna i parlamentet tillhör samma personer som bär ansvar för brotten.

– Man måste komma ihåg att en stor del av dagens politiker var ledare för inbördeskrigets milisarméer. De har stiftat en lag som ger dem själva amnesti för krigsbrotten, och som aldrig har utmanats, säger Justine di Mayo.

Libanons parlament är uppdelat mellan samma religiösa grupper som splittrade landet under kriget. Amnestilagen som de skapade året efter inbördeskrigets slut, garanterar straffrihet för alla politiska brott före dess tillkomst. Därför kan ingen åtalas för de påtvingade försvinnandena.

Det officiella antalet försvunna är 17 000 men bland annat Röda Korset menar att siffran är en överskattning.

Det officiella antalet försvunna är 17 000 men bland annat Röda Korset menar att siffran är en överskattning. Foto: Raha Asgarizadeh

Parlamentet har upprepade gånger försökt sätta punkt för frågan och 1991 stängde det ner privata initiativ för att hitta de saknade.

År 2000 gick regeringen slutligen med på att skapa en kommitté för att undersöka fallet med de försvunna. Inte förrän förra året offentliggjordes den 14 år gamla rapporten, i form av ett krasst konstaterande att alla de saknade antas vara döda och begravna i massgravar. Med ”rikets säkerhet” som invändning kämpade justitiedepartementet in i det sista för att förlänga sekretessen.

Justine di Mayo och Fabien Bourdier menar att man för att nå långvarig, nationell försoning, måste bringa klarhet i vad som hände dem som försvann under kriget. I den politiska diskussionen kallas en sådan utredning istället för ”hot mot freden” och ”en potentiell källa till nya hämndspiraler”.

Wadad Hawani, ordförande för ”Kommittén för föräldrar till de kidnappade och försvunna i Libanon” och vars make försvann från familjens bostad 1982, säger att hon inte är ute efter någon hämnd.

– Jag vill bara veta var Adnan är. Och om han är död, vill jag veta var hans kvarlevor finns så att jag kan ge honom en riktig grav, sade hon under en presskonferens i november 2014.

I åratal bad Wadad och hundratals föräldrar, barn, syskon och makar desperat om hjälp att hitta de saknade. De vände sig till politiker, myndigheter och religiösa överhuvuden. De demonstrerade på gatorna, strejkade utanför parlamentet och talade i TV. Varje gång möttes de av maktens iskalla hand. Idag är Wadad en av endast ett 20-tal anhöriga som fortfarande aktivt lobbar för en politisk utredning av försvinnandena.

För tio år sedan reste Kommittén för föräldrar till de anhållna i Syrien ett tält i centrala Beirut, för att skapa uppmärksamhet kring frågan. Nu har tältet blivit en symbol för alla Libanons försvunna. Cirka 20 aktiva anhöriga turas om att vistas i det.

För tio år sedan reste Kommittén för föräldrar till de anhållna i Syrien ett tält i centrala Beirut, för att skapa uppmärksamhet kring frågan. Nu har tältet blivit en symbol för alla Libanons försvunna. Cirka 20 aktiva anhöriga turas om att vistas i det. Foto: Raha Asgarizadeh

Kommittén för föräldrar till de kidnappade och försvunna i Libanon är en av organisationerna bakom lagförslaget från 2012. Dess juridiska representant Nizar Sagieh hävdar bestämt att staten har en inofficiell karta över massgravar från kriget, där många av de förvunna ligger gömda. Den föreslagna lagen innehåller bland annat ett krav på att kriminalisera hemlighållande av sådan information.

Förslaget får stöd av den före detta militära befälhavaren Assaad Chaftari, som i april 2015 berättade för libanesiska The Daily Star att han vet och vill offentliggöra var vissa av de försvunna finns. ”Men om endast en person gör avslöjanden låter det som att alla andra är oskyldiga”, förklarade han. Som villkor begärde han att det skapas en nationell plan, som förpliktigar alla ansvariga att avslöja vad de vet.

Nu håller tiden på att rinna ut. Justine di Mayo pekar ut mot en av de otaliga byggkranar som är spridda över renoveringsvågens Beirut, och förklarar att troliga gravplatser hela tiden försvinner i rivningsarbeten och konstruktionsprojekt.

– Det är svårt att övertyga människor om att vi borde prioritera den här frågan eftersom det ständigt kommer mer akuta utmaningar i form av säkerhetshot, flyktingströmmar och ekonomiska kriser. Men vi måste lokalisera massgravarna, och göra dem till skyddade platser innan det är för sent, säger Justine di Mayo.

För att kvarlevorna ska kunna identifieras den dag eventuella utgrävningar sätter igång, samlar Fabien Bourdier och hans kollegor in personlig information om offren från deras åldrande föräldrar.

– Även om de reagerar med ilska i början, tackar familjerna oss i slutet av mötena. För många av dem är det första gången någon kommer för att fråga om deras saknade familjemedlemmar, säger Fabien Bourdier.

”Relationen med min mamma förändrades mycket” säger brodern till en försvunnen person i en rapport av Röda Korset. ”Varje gång hon lagade mat åt oss fick vi mat med hennes tårar i, för hon slutade aldrig gråta”.

”Relationen med min mamma förändrades mycket” säger brodern till en försvunnen person i en rapport av Röda Korset. ”Varje gång hon lagade mat åt oss fick vi mat med hennes tårar i, för hon slutade aldrig gråta”. Foto: Raha Asgarizadeh

Människor som saknar information om vad som hänt deras närstående, är ofta ovilliga att tänka på dem som avlidna. Enligt Röda korset har 77 procent av anhörigfamiljerna inte gett upp hoppet om att få träffa sina nära och kära igen. I april 2015 nåddes de av en historisk framgång då regeringens arbetsgrupp för människorättsfrågor, efter tre års väntan, tog emot utkastet på lagförslaget. Nu återstår arbetsgruppens interna diskussioner, innan lagtexten når en eventuell omröstning i parlamentet. För Justine di Mayo och Fabien Bourdier utgör det ett test av den politiska viljan att avslöja sanningen om dem som aldrig kom hem.

Text: Linnea Fehrm
fehrm.linnea@gmail.com

Foto: Raha Asgarizadeh

Röda korsets rapport kan du hitta här

FAKTA/Det libanesiska inbördeskriget 13 april 1975 – 13 oktober 1990

Inbördeskriget i Libanon utkämpades mellan en stor mängd aktörer: Kristna, muslimska och sekulära milisgrupper, den Palestinska befrielseorganisationen, PLO, syrisk militär, israeliska armén med flera . Allianserna ändrades ofta och oförutsägbart, och inkluderade kristna mot kristna samt muslimer mot muslimer.

Israeliska trupper invaderade Libanon vid två tillfällen; 1978 och 1982, och befann sig därefter i södra Libanon fram till 2000. Syrien behöll sin militära närvaro i Libanon fram till år 2005. Konflikterna hade flera orsaker. 1940-talets maktfördelning mellan sunnimuslimer, shiamuslimer och kristna skapade allt större missnöje när demografin förändrades. Inför Libanons självständighet från Frankrike slöts år 1943 en överenskommelse om maktdelning som består än idag. Presidenten ska alltid vara kristen maronit, premiärministern sunnimuslim och talmannen i parlamentet shiamuslim. Ekonomiska orättvisor spädde på spänningarna, liksom påtryckningar från utländska intressen.

Ingen kan med säkerhet säga hur många människor som dog eller skadades under krigsåren. Officiellt uppskattas 150 000 människor ha dödats, 300 000 skadats och nästan en miljon ha emigrerat.

Linnea Fehrm

reportage | 2015-11-25
Av: Linnea Fehrm