Kolchosen är död! Länge leve kolchosen!

Det är sensommar år 1993 på en före detta kolchos på den estniska västkusten. Antropologen Sigrid Rausing anländer i en risig Volvo som ändå skimrar bredvid bybornas gamla Lada-bilar. Hon är här för att studera befolkningens liv i postsovjetisk tid, och ska komma att leva och bo på kolchosen i ett år framöver. Resultatet blir ”Anteckningar från en kolchos”, en skildring av desillusionerat vardagsliv i totalitarismens efterdyningar.

böcker | 2014-09-12
Av: Elias Kukkola Settervik
Sigrid Rausing

Sigrid Rausing Foto: Paul Stuart

Bok: Anteckningar från en kolchos
Författare: Sigrid Rausing
Översättning: Lena Karlin & Sigrid Rausing
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Sigrid Rausings berättelse om året på det forna kollektivjordbruket är en sober krönika som knappast idylliserar detta lantliga liv. Fattigdomen och bristen på den sorts stimulans som en storstadsmänniska har vant sig vid verkar trubba hennes levnadslust och boken är insvept i en sorts svårmodig dimma. Redan från ankomsten till kolchosen är Rausing dock betagen av det estniska kustlandskapet och naturen kommer sedan att gå som en klarröd tråd genom bokens studie i grått.

Formellt har Sovjetunionen varit upplöst i ett par år när Rausing anländer men människors levnadsmönster förändras inte alltid i takt med politiken. Människorna här har återfått sin självständighet men för många är priset fattigdom. Potatis, kål, vodka. Jag är övertygad om att Rausing menar väl och är ärlig i sina skildringar men jag undrar om hennes svenskbrittiska bakgrund inte blir ett filter som förstärker dessa människors mest stereotypa drag. ”Det enda vi känner till är klichéerna”, resonerar Rausing om den nyöppnade topless-biltvätten i Tallinn, men olyckligtvis stämmer det stundvis även in på hennes bok.

Ur Sigrid Rausings bok  ”Anteckningar från en kolchos”.

Ur Sigrid Rausings bok ”Anteckningar från en kolchos”. Foto: Albert Bonniers Förlag

Rausing beskriver kolchosbefolkningens kollektiva berättelse som fragmentarisk. Den verkar ha splittrats av krig och efterkrigstidens politiska förtryck, och inför en framtid som äntligen ser ljus ut kurar människorna ihop sig, misstänksamma och cyniska. Beskrivningar som dessa hade förstås inte platsat i den doktorsavhandling som Rausings studier låg till grund för, men utan dem hade ”Anteckningar från en kolchos” inte varit mycket mer än en samling lösryckta anteckningar från en kolchos.

Ändå är Rausings bok just fragmentarisk – den saknar tydlig struktur och kronologi och det är svårt att hålla reda på alla personer, både i Rausings omedelbara närhet och karaktärer i periferin. Vid fler än ett tillfälle upprepar hon sig till och med, vilket ger ett intryck av att hon inte riktigt känner sin egen berättelse. På bokens sista sidor finns en mycket översiktlig historik, men jag önskar en bättre redogörelse av Estlands moderna historia tidigare i boken, kanske till och med i förordet.

Anteckningar från en kolchos.

Anteckningar från en kolchos. Foto: Albert Bonniers Förlag

Samtidigt är Rausing facklitterära bok som bäst när den är som minst facklitterär. Landskapet, kolchosbefolkningens tillbakadragenhet och hennes egen sinnesstämning samverkar för att skapa en smått surrealistisk effekt. I ett lösryckt parti snubblar Rausing över ett vandrarhem av furu under en upptäcktsfärd i den estniska skärgården, där en naken man vankar fram och tillbaka i ljuset av ett stearinljus. Scenen saknar kontext och fyller ingen egentlig narrativ funktion men den skapar en drömsk atmosfär som gör läsupplevelsen mer intressant. Det är dock ett solklart misslyckande att avsnitt som detta är bokens största behållning.

Elias Kukkola Settervik
elias.k.settervik@gmail.com

böcker | 2014-09-12
Av: Elias Kukkola Settervik