Endimensionellt fast ganska trivsamt om fotboll

böcker | 2013-03-02

Eduardo Galeano fick på 1970-talet ett internationellt genombrott med ”Latinamerikas öppna ådror”. 1973 tvingades han fly sitt hemland Uruguay när militären tog makten. Tre år senare tvingades han åter i exil, denna gång i Spanien, när militären tog makten i Argentina. År 2010 fick han Stig Dagerman-priset. __Foto: Robert Yabeck (Här finns Galeanos tacktal)

Eduardo Galeano
”Fotbollen – vilken historia”
Översättare: Jens Nordenhök
Lindelöws förlag

Går det att skriva en bok med poetiska ambitioner om fotbollens historia? I "Fotbollen - vilken historia" gör den hyllade uruguayanske författaren Eduardo Galeano åtminstone ett försök. Om det lyckas...? Nja.

Stommen i Fotbollen – vilken historia utgörs av sammanfattningar av de 19 världsmästerskap (för herrar, bör jag kanske tillägga) som hittills spelats. Tongivande spelare och lag lyfts fram och som fotbollsentusiast serveras man åtskilliga kuriositeter att le och nicka igenkännande åt. Varje mästerskap presenteras med en ingress som beskriver händelser och företeelser i världen som ägde rum vid just den tiden, ett fint sätt att sätta in fotbollen i sin tidsanda. Beskrivningarna är knappast särskilt obejektiva, utan speglar genomgående Galeanos socialistiska och antikapitalistiska värderingar men för egen del ser jag inga problem i det. Det är roligare med en författare som tar tydlig ställning än en som smyger fram sina åsikter bakom en ridå av falsk objektivitet.

Utöver presentationerna av VM-turneringarna består boken av små betraktelser - de flesta inte längre än en sida - om spelare, mål och företeelser i fotbollens värld. Boken gör inga anspråk på att berätta någon sammanhållen historia med orsaker, konsekvenser och samband. Istället är varje berättelse sin egen, utan förklaring eller kontext. Trivsamt, men ytligt och inte särskilt spännande.

Galeanos bok har för all del sina kvalitéer. Hans kärlek till sporten som sådan går inte att ta miste på, och åtminstone för mig känns det uppfriskande att få läsa om fotbollens historia ur ett sydamerikanskt perspektiv istället för det europeiska som annars dominerar skrivandet om fotboll. Det finns en värme i Galeanos berättande som framträder tydligast när han får skriva om enskilda personer och deras öden. Där har boken sin starkaste sida. Språket är vackert och betydligt blommigare än man normalt stöter på inom fotbollslitteraturen, samtidigt som den ändlösa raden av liknelser gör boken ganska tjatig. Redan när jag kommer till "Mål är fotbollens orgasm" börjar jag bli rejält mätt på metaforer. Vid det laget befinner jag mig på sidan 15, med ytterligare 229 sidor kvar att läsa.

Trots att den har sina förtjänster så imponerar inte "Fotbollen - vilken historia". Den är så förenklad, så kategorisk och så nyanslös att den till sist blir ointressant. Galeano missar inga tillfällen att hamra in sin grundsyn att fotbollen i begynnelsen var vacker, fantasifull och underhållande men att den i modern tappning är defensiv, tråkig och fördärvad av kommersiella intressen. Lekfullhet och dribblingar - bra! Taktik och pengar - dåligt!

Galeano är helhjärtad anhängare av ståndpunkten att det är viktigare att spela vackert än att vinna (en ständigt pågående diskussion inom fotbollsvärlden, i synnerhet i Sydamerika). Föraktet mot effektivitet och vurmandet för underdogs är bokens röda tråd. Sympatiskt och romantiskt kanske men alltför ofta även fördomsfullt och direkt okunnigt. Galeano går gärna till storms mot västvärldens stereotypa syn på svarta, men bidrar själv till den genom sina beskrivningar av dansande afrikanska spelare som kylts ner av sina europeiska tränares krav på effektivitet (som om afrikanska VM-spelare skulle vara motståndare till effektivitet). Han sammanfattar besviket VM-turneringen 2006, där enbart europeiska lag nådde semifinal, med orden "Alla i försvaret, ingen framåt". Detta trots att världsmästarna Italien avslutade sin semifinal med fyra anfallsspelare på planen och trots att tredjeplacerade Tyskland spelade den mest anfallsinriktade fotboll världen sett på åratal.

Galeano förblindar helt enkelt sig själv genom sin sentimentala och endimensionella inställning till fotbollens utveckling. I det avslutande kapitlet liknar han dagens välbetalda professionella fotbollsspelare vid slavar (!!) på grund av deras hårda spelschema och för att de slösar bort sin fritid på att marknadsföra produkter - "offrar sig för konsumtionssamhället", för att använda hans egna ord. Men vid det laget har jag tappat intresset och orkar inte ens skratta åt saken.

Mats Engman
Amnestyarbetare och fotbollsentusiast
mats.engman@amnesty.se

böcker | 2013-03-02