Dödsstraffssystemet präglas av rasism

Efter valet av George W Bush till president är många motståndare till dödsstraffet uppgivna.
Det konstaterar Anna Dahlbäck, ordförande för Amnestys juristgrupp, efter att ha tillbringat nio veckor på en av de amerikanska grupper som arbetar mot dödsstraffet.

Demonstration mot dödsstraffet i Washington DC, USA: Jag är ensam vit bland 30-40 svarta aktivister. De representerar organisationer som Nation of Islam, New Black Panthers, Republic of Africa och Cease Fire Don't Smoke the Brothers. Vi står utanför en federal domstolsbyggnad i DC. Därinne pågår en rättegång mot en svart man. Han står åtalad för mord och narkotikasmuggling och riskerar att dömas till döden av det federala systemet.

Känsloladdade tal hålls av tränade aktivister och av släktingar till den åtalade som för första gången står ansikte mot ansikte med USA:s dödsstraffssystem. Den åtalade mannens släktingar beskriver sin rädsla över att sonens och broderns liv ligger i händerna på ett system de inte kan förstå eller kommunicera med, än mindre lita på.

Aktivisterna jämför dagens dödsstraff med 1800-talets slaveri och 1900-talets raslagar. För svarta amerikaner har dödsstraffet blivit den symbolfråga som driver raskampen vidare. I tillämpningen av dödsstraffet lever slaveriets syn på svarta vidare, menar de, ofta med myndigheternas goda minne.

Under nio veckor i våras hade jag möjlighet att vara volontär på den amerikanska antidödsstraffsorganisationen National Coalition to Abolish the Death Penalty (NCADP). När jag kom till NCADP hade jag arbetat inom Amnesty i nästan elva år och ägnat en ganska stor del av mitt arbete åt dödsstraffet. Jag trodde därför att jag hade en bra inblick i de problem som är inneboende i USA:s dödsstraffssystem. Men jag måste erkänna att jag blev chockad och upprörd över de orättvisor som råder inom systemet. För mig som jurist kändes det mycket deprimerande att se hur dåligt USA:s rättssystem fungerar, åtminstone i det här avseendet.

Amnesty skriver i sin rapport ”Racism and the Administration of Justice” inför FN:s konferens mot rasdiskriminering, som inleds den 30 augusti i Durban i Sydafrika, att studier från USA visar att ras och hudfärg spelar en avgörande roll för om en person döms till döden eller inte. Som exempel är mordoffer i lika utsträckning svarta och vita, medan mer än 80 procent av dem som döms till döden, döms för mord på en vit person. Statistiken visar på ett otäckt sätt hur USA:s dödsstraffssystem är präglat av rasism och diskriminering.

Men statistik har ibland en förmåga att dölja den brutala verklighet som den, i det här fallet, är avsedd att beskriva. Och jag upplever att det ofta är svårt att se människorna, de enskilda fallen, bakom statistiken. På NCADP kom jag närmare de människor som Amnesty arbetar med, och jag fick en större inblick i de problem man försöker bekämpa.

Rasismen i USA:s dödsstraffssystem är skrämmande. Det rör sig inte om några dolda misstag eller svåröverblickbara brister i systemet. Det är i många fall en öppen och direkt rasism. Förra sommaren avrättades Shaka Sankofa (tidigare Gary Graham) i Texas. I hans fall var det näst intill uppenbart att han var oskyldig, eller åtminstone att bevisen på hans oskuld var så starka att han borde ha frikänts.

Men detta ignorerade systemets administratörer och makthavarna i Texas. Shaka Sankofa är ett av många fall. Den slutsatsen jag, och många med mig, drar av detta är att de inte bryr sig om den här svarte, unge mannens liv: Det spelar ingen roll om han är skyldig eller inte. Det spelar ingen roll om han avrättas. Det kanske till och med är bra att han avrättas. Han kanske är oskyldig till just det här brottet, men nog är han kriminell i övrigt. Han är inte till någon nytta för samhället. Och han är svart.

Jag fick under min tid i USA kontakt med många fantastiska människor, personer som arbetar mot dödsstraffet och för lika rättigheter. Tyvärr upplevde jag att många var uppgivna - inte minst med tanke på valet av president förra året - och att de skämdes över att vara amerikaner.

Men det fanns också personer vars ilska över det orättfärdiga dödsstraffssystemet blandades med ett brinnande engagemang för rättvisa. Jag kom att tänka på Bob Dylans replik i sången om boxaren Hurricane som dömdes till fängelse trots att han var oskyldig: "Couldn't help but make me feel ashamed to live in a land where justice is a game" (Hurricane, 1976).

Själv återvände jag hem med en känsla av tacksamhet för att jag inte behöver arbeta som jurist i USA.

Anna Dahlbäck