Den svåra mångfalden

reportage | 2008-07-08

Ideella organisationer och folkrörelser ses som en viktig del av demokratin i Sverige. Men vilka deltar egentligen i dagens ideella organisationer? Det var temat under seminariet Mångfald i ideella organisationer – vision och verklighet som Amnesty arrangerade tisdag förmiddag under Almedalsveckan i Visby.

Det blev en het debatt mellan de inbjudna paneldeltagarna; integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, Marco Helles, mångfaldsansvarig på Röda korset, Ulrika Westerlund, vice ordförande i RFSL samt journalisten Carlos Ejemyr Rojas, grundare av tidningen Gringo. Alla deltagare var dock överens om att mångfald är en av folkrörelsernas viktigaste grundstenar.

Nyamko Sabuni pekade på att den stora frågan för ideella organisationer idag är hur de ska engagera nya medlemmar som inte själva aktivt skulle gå med på egen hand.
- Att vara med i en förening är det som fostrar oss till demokratiska medborgare. Det är ett sätt att skapa egenmakt och kunna bli delaktig i de politiska demokratiska systemen. De som inte är organiserade i föreningar är de som också är arbetslösa, har låg utbildning och dålig hälsa. En viktig fråga för ideella organisationer är hur de ska söka upp dessa människor istället för att vänta på att själva bli uppsökta, sade Nyamko Sabuni.

Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni.

Carlos Ejemyr Rojas berättade att han själv aldrig varit medlem i en ideell organisation och talade om den nya ”föreningsklassen”.
- Det jag upplever som ett stort problem inom den ideella sektorn är föreningskulturen. Man måste ha viss kunskap och kunna vissa koder för att få makt inom föreningslivet, hur exempelvis en mötesordning går till. De som finns inom folkrörelserna idag har börjat bilda en egen klass, man gör föreningskarriär men få vet vägarna in till en sådan, sade Carlos Ejemyr Rojas.

Carlos Ejemyr Rojas fick medhåll av Nyamko Sabuni som menade att professionalismen inom ideella föreningar är ett stort problem.
- Det är betalda tjänstemän som deltar på konferenser och liknande. Föreningar måste bli bättre på att öppna upp dessa mötesforum för alla medlemmar, sade Nyamko Sabuni.

År 2001 så fick folkrörelserna en egen minister, en position som Nymako Sabuni idag innehar som integrations- och jämställdhetsminister. Nyamko Sabuni framförde att hon såg folkrörelserna som en viktig del för att skapa en gemensam värderingsgrund som alla i Sverige kan känna sig delaktiga i.
- Den svenska kulturen är dock oväsentlig för detta. Om människor vill fira midsommar får de gärna göra det - eller låta bli- men det som ska hålla oss samman är en gemensam värdegrund, universella världen om demokrati och mänskliga rättigheter där jämlikhet ingår, menade Nyamko Sabuni.

Men vad betyder mångfald egentligen? Amnestys Generalsekreterare Lise Bergh inledde seminariet med att läsa upp de två första artiklarna i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna som en utgångspunkt för diskussionen. Dessa tar upp att ingen bör diskrimineras på grund av ”ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning”. Diskussionen under seminariet rörde sig dock till stor del kring hur man ska få personer med annan etnicitet än svensk att delta i Sveriges ideella organisationer.

Andreas Druvfa som sitter i mitten är mångfaldsstrateg på Amnesty och var moderator under seminariet.

Under en frågetävling som moderator Andreas Druvfa höll i fick publiken fick testa sina uppfattningar om hur deltagandet i dagens folkrörelser ser ut. Under tävlingen framkom det att endast 1 procent av Röda Korsets kretsstyrelseledamöter har annan etnicitet än svensk.

Marco Helles, mångfaldsansvarig på Röda korset bekräftade att Röda Korset har en lång väg att gå vad gäller att uppnå mångfald i organisationen och talade om att organisationen behöver ledare som är ”kultursättare”.
- Vi behöver ledare som kan bryta med gamla invanda mönster och skapa en bejakande och inkluderande kultur inom organisationen. De personer som kommer in i Röda korset måste ses som subjekt, inte objekt.

Marco Helles menade att alla som engagerar sig i Röda Korset måste få känna sig delaktiga på lika villkor.
- Vi måste komma ifrån glasboxsyndromet. Invandrare ska inte enbart få positioner där de ska arbeta med integration och ”invandrarfrågor”. De måste få känna sig som ”Röda Korsare” och få frågan om vad de är intresserade av att göra, sade Marco Helles.

Marco Helles, mångfaldsansvarig på Röda korset, här med Nyamko Sabuni.

Carlos Ejemyr Rojas avfärdade snabbt folkrörelsernas nuvarande mångfaldsarbete och menade att många föreningar förnekar att de har stora problem med mångfald.
- Ska man vara krass så kan man säga att föreningslivet idag speglar de strukturer och hierarkier som finns i samhället idag. Folkrörelserna idag är inte bra på mångfald, man har inte förortsungar som medlemmar men man förnekar gärna detta.

Carlos Ejemyr Rojas ansåg att folkrörelserna borde börja platsannonsera mer istället för att nätverksrekrytera.
- De som inte tillhör ”föreningsklassen” i samhället blir exkluderade ur den svenska politiken. Ser man på de som innehar viktiga poster i samhället har de alla gjort en föreningskarriär. Föreningsmänniskor måste sluta nätverksrekrytera, lägg ut platsannonser istället, föreslog Carlos Ejemyr Rojas.

Marco Helles förde fram att historia och geografi spelade en stor roll för varför svenska folkrörelser inte är närvarande i förorterna.
- Folkrörelserna är baserade på kyrkans sockensystem och miljonprogramsområdena kom långt efteråt. Vi måste börja plantera verksamheter i förorterna och inte göra missionsresor dit. Det är svårt att få människor i Alby och Rinkeby att känna sig motiverade att sitta i en styrelse på Östermalm, sade Marco Helles.

Ulrika Westerlund, vice ordförande i RFSL (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) påpekade att det finns en stor skillnad mellan stora frivilligorganisationer som Amnesty och Röda Korset jämfört med RFSL vad gäller förutsättningar för mångfald. Detta på grund av att RFSL är en intresseorganisation snarare än en frivilligorganisation.
- I Amnesty så jobbar medlemmarna för andra medan engagerade i RFSL jobbar för sig själva och då blir konsekvenserna för mångfalden naturligtvis stora.

Journalist Carlos Ejemyr Rojas med Ulrika Westerlund, vice ordförande i RFSL och ordförande för Stockholm Pride 2005-06.

Ulrika Westerlund menar att de som redan är representerade i RFSL blir de som framför kritik mot att de ej är tillräckligt representerade.
- När kritik framförs internt inom RFSL så handlar den om att vi jobbar för lite för transpersoners rättigheter, för funktionshindrade hbt-personer och för kvinnor. Det kommer dock ingen kritik om att vi arbetar för lite för hbt-personer med utländsk bakgrund och det beror på att de helt enkelt inte finns där, sade Ulrika Westerlund.

Ulrika Westerlund ser mångfaldsarbetet som en mycket viktig fråga för RFSL. Lise Bergh framförde i sin öppning av seminariet att Amnesty inte bara ser mångfald som ett mål utan också som ett medel som kan ge Amnesty ökad tillväxt, trovärdighet och relevans. Något som Ulrika Westerlund även tog upp.
- Att vara en förening med mångfald är något som vi ser både som mål och medel. Det handlar om legitimitet. När vi lobbar mot Nyamko Sabuni så vill vi vara trovärdiga i att vi är den största organisationen för hbt-personer vilken verkligen representerar alla, sade Ulrika Westerlund.

Text: Nina Eneroth
Bild: Johanna Smulter

reportage | 2008-07-08