När bokstaven W blir en fråga om mänskliga rättigheter

reportage | 2009-10-06

Istanbul och Stockholm. Övre fotot: Amnesty International. Nedre fotot: Emma Lundström

Höstsolen värmer upp ett kylslaget Stockholm medan riksdagens Skandia-sal fylls av människor som kommit för att delta i och lyssna på ett seminarium om Turkiets arbete för mänskliga rättigheter och demokratisk utveckling. Men möjligheten till dialog uteblir - AKP, det parti som sitter vid makten i Turkiet, lyser med sin frånvaro.

Seminariet, som anordnas av Svenska Stödkommittén för MR i Turkiet (SSKT) och Svensk-Turkiska Parlamentarikerförbundet i samarbete med Riksdagens Internationella kansli och PalmeCenter, drar fullt hus. Det handlar om den faktiska situationen i Turkiet, framförallt när det gäller kurdfrågan, frågan om Cyperns enande, samt folkmordet på armenierna.
– Det här är frågor som inte kan lösas med våld och konflikt, menar Anne Ludvigsson (s), ordförande i SSKT, i sitt introduktionstal. Det krävs ödmjukhet och ansvar från alla inblandade - inklusive EU, fortsätter hon. Mänskliga rättigheter kan man aldrig förhandla bort.

I oktober 2005 tog EU:s ministerråd beslut om att låta Turkiet inleda medlemskapsförhandlingar. Trots detta är det fortfarande förbjudet att tala kurdiska och det armeniska folkmordet förnekas av AKP – det muslimska regeringspartiet som, med premiärminister Recep Tayyip Erdogan i spetsen, lett landet sedan 2003.

Muharrem Erbey är ordförande i MR-organisationen IHD i Turkiet och har kämpat för mänskliga rättigheter i 22 år.
– För att mänskliga rättigheter ska fungera i ett samhälle krävs det två kriterier: Rättssäkerhet och yttrandefrihet - om de inte finns så är det inte en demokrati, säger Muharrem Erbey som skrivit en rapport om situationen i Turkiet där han beskriver det som att den turkiska republiken grundades 1923 ”på förnekandet av olikheter”. Ett språk, en religion och en etnisk identitet skulle gälla för alla och än idag finns artikel 301 - ”om förolämpning av turkiskheten” - kvar i grundlagen. Artikeln används för att bland annat åtala personer som uttrycker kritiska åsikter som på något vis kan tolkas som negativa för det turkiska nationsbygget.

Muharrem Erbey är advokat och har arbetat för mänskliga rättigheter i 22 år.
Foto: Emma Lundström

Muharrem Erbey är den förste av flera talare att ta upp att landet styrs med militär logik:
– Befintliga lagar och förordningar hotar mänskliga rättigheter och friheter istället för att ta tillvara dem, säger han och fortsätter att berätta om den starkt nationella statsuppfattning som råder i Turkiet, och den tillbakagång som skett efter valet 2003:
– Om man visslar en kurdisk melodi på gatan så kan man blir anklagad. Man förbjuder pressen och inleder processer mot dem. Barn som kastar sten kan få tio års fängelse och när två kurder ville prata kurdiska i mobilen i en park i Konja, fick de böter, säger Muharrem Erbey
och fortsätter:
– När lokala domstolar dömt barn till sju års fängelse så har högsta domstolen velat höja straffet till 25 år, berättar han och enligt honom riskerar varje kurd som bor i sydöstra Turkiet, att dödas när de går ut på gatan, med hänvisning till områdets speciella situation:
– Med vilket samvete, med vilka hedersbegrepp och religiösa regler gör man detta?, frågar sig Muharrem Erbey som tycker att premiärminister Erdogan skryter i Europa när han säger att kurdiska är fritt:
– För den som inte är statens kurd är allt förbjudet. Det språk som är instängt, hur kan det sjunga? Vi vill ha marker som barnen kan leka på. Det handlar om att öppna en ny sida eller gräva nya gravar, säger Muharrem Erbey. Ändå är han positiv till alla förhandlingar, erfarenheter och tankeutbyten som Turkiets regering har med MR-organ och andra länders regeringar i och med medlemskapsförhandlingarna, även om han inte litar på regeringen Erdogans ärlighet.
– Vi hoppas att vi har fel i våra tankar om regeringen.

Aktivister formar ordet Ateskes - turkiska för vapenvila - på Istiklalgatan i Istanbul. Foto: Amnesty International

Turkiet har undertecknat Barnkonventionen, men Muharrem Erbey menar att bara under de fyra senaste åren så har omkring 3 000 barn åtalats i vuxendomstolen. Många barn har sökt sig till människorättsorganisationen för att de utsatts för tortyr, och Muharrem Erbey frågar:
– Varför håller sig Europa tyst?

Sabahat Tuncel representerar det kurdiska parlamentspartiet DTP. Hon berättar att det är svårt för kvinnorna i politiken i Turkiet, även om DTP är mer kvinnovänligt än något annat parti.
– Att vara kvinna och intressera sig för landets problem ses inte som något bra. Men det finns en stor kvinnorörelse utanför parlamentet och den största rörelsen är den kurdiska, säger Sabahat Tuncel, som menar att det största problemet för kvinnorna i Turkiet inte är våld på grund av krig utan våldet inom familjen.

Precis innan Sabahat Tuncel reste till Sverige ringde de från media i Turkiet och ville intervjua henne om det beslut som fattats dagen innan om att fängsla flera medlemmar av DTP.
– I vanliga fall är det så att de som väljs till parlamentet har immunitet, men vi behandlas annorlunda för att vi är kurder. Nu har man startat en process mot 23 kvinnor. Bland annat har man kallat mig och sagt att jag ska tvångsförflyttas.
– Det finns 500 parlamentariker och samma regler måste gälla för alla, säger Sabahat Tuncel med eftertryck.

Osman Baydemir, borgmästare i Diyarbakir, och Sabahat Tuncel från det politiska partiet DTP. Foto: Emma Lundström__

När det gäller kurdfrågan så handlar det om 200 års förtryck och 180 år av ett ständigt överhängande förintelsehot, menar Sabahat Tuncel. Enligt kurderna finns det 20 miljoner kurder i Turkiet, där man kan straffas för att man sjunger på kurdiska.
– Turkiet kan bara bli en demokrati om man löser kurdfrågan. Då måste man också inkludera alla andra minoriteter, som aleviterna och armenierna. För att få till en sådan lösning måste hela konstitutionen förändras och minoriteternas mänskliga rättigheter bli verklighet, säger Sabahat Tuncel som är mån om att nämna att PKK inte kan hållas utanför diskussionen när det gäller kurdfrågan.

Två och en halv miljoner människor röstade på PKK i senaste valet och folkets vilja måste tas på allvar, enligt Sabahat Tuncel. Hon menar att DTP vill att PKK ska lägga ned vapen men säger samtidigt att det är en svår situation när kurder mördas hela tiden utan att någon ställts inför rätta och regeringen hotar att förbjuda DTP.
– Vi kommer att fortsätta driva kampen. Turkar, kurder, intellektuella, journalister – alla vill att frågan ska få en lösning.

Den paketlösning som AKP håller på att utforma är än så länge ganska hemlig. Sahabat Tuncel säger att det enda man vet är vad lösningen inte innehåller: rätten till modersmålsundervisning, amnesti och en förändring av konstitutionen.
– Om AKP menar det här på allvar så är det ingen lösning, Så länge mördandet pågår kan ingen fred uppnås, avslutar hon sitt anförande.

Sabahat Tuncel i pausen när det bjuds på kaffe, thé och småkakor.
Foto: Emma Lundström

Efter pausen är det dags för Osman Baydemir, borgmästare i kurdernas inofficiella huvudstad Diyarbakir. Han börjar på kurdiska men eftersom ingen av tolkarna kan översätta från det språket så får han fortsätta på turkiska. Osman Baydmir kan rapportera om den extremt ojämlika fördelningen av Turkiets resurser, en viktig faktor när det gäller medlemskap i EU, menar han.

Diyarbakir ligger i sydöstra Turkiet där kurderna är i majoritet. Det är också den delen av landet som hela tiden får minst andel av BNP.
– Investeringarna inom den offentliga sektorn går till försvaret och de politiska stödåtgärderna för 21 städer i den här regionen är lika stort som det en enda stad i den västra delen av landet får, berättar Osman Baydemir och fortsätter:
– Medborgare som inte har någon möjlighet till social trygghet får ett grönt kort. Av de 9 362 000 medborgare som har ett sådant kort bor 62 procent i vårat område.

De skillnader i fördelning som Osman Baydemir beskriver är osannolika. Den största andelen statligt stöd går till den mest utvecklade staden. Det skapar en oerhörd diskriminering, menar han:
– Om man inte presenterar en lösning på det här problemet blir det inte heller någon lösning på kurdfrågan. Man tvingas in i fattigdom och tappar sin heder, skiljs från sin identitet.
– Det måste finnas delaktighet, transparens, ansvarsfullhet och respekt mot alla kulturer.

Kurder i Siirt i sydöstra Turkiet firar sitt nyår - Newroz. Foto: Amnesty International

Osman Baydemir har många gånger åtalats för att han pratat kurdiska. 2006 och 2007 skrev han dessutom nyårshälsningen på engelska, turkiska och kurdiska och skickade till så många han kunde. Flera av korten fick han tillbaka eftersom man inte ville ta emot kort med kurdiska på.
– Först fick jag inte tillbaka kortet jag skickat till huvudåklagaren och då sade jag till mina vänner att det kunde vara ett led i förändringen, men strax därefter fick jag tillbaka kortet som bara hade sparats för att användas som bevismaterial i en rättegång mot mig.

När Osman Baydemir undrade varför han var åtalad, fick han veta att det var för att han använde bokstaven W i texten. Då frågade han riksåklagaren om denne brukade gå ut på justitiedepartementets hemsida någonting, och visst, det gjorde riksåklagaren.
– Kan du inte ge mig adressen dit, frågade jag, och då skrev han ned den på ett papper och jag sade: Där, nu ha du också använt bokstaven W.

I det turkiska alfabetet finns inte den omstridda bokstaven och därför anses det vara en kurdisk bokstav - och således förbjuden.
– Om jag skulle sitta i fängelse all den tid de dömt mig till så skulle jag få sitta i 248 år. Men den turkiska staten är skyldiga minst 1000 år till det kurdiska folket. Precis som alla andra folkgrupper vill vi bara få leva i fred.
– Tro mig, kurder är redo att lämna ifrån sig vapnen, men de vill inte bli lurade. Det finns en förtroendekris. Om man kan skapa ett förtroende och öppna upp för en dialog så kommer vi inte att lida längre.

Det kurdiska folket har, i likhet med flera andra minoritetsgrupper i Turkiet, levt under förtryck i många generationer. Foto: Amnesty International

Den 29:e mars i år nådde DTP stora framgångar i lokalvalen. De fick närmare tre miljoner röster i hela landet och partiet har nu majoriteten i 99 kommuner. Samtidigt sitter 40 procent av DTP:s ledande personer fängslade, berättar Osman Baydemir som, i likhet med de andra talarna, anser att bland det viktigaste i demokratiseringsprocessen är att grundlagen förändras så att det blir ett slut på det militära synsättet . Som Sabahat Tuncel säger:
– Grundlagen är skriven ur säkerhetssynpunkt. Feminister, armenier, aleviter, intellektuella, kurder - alla ses som hot istället för att man tar vara på mångfalden.
Muharrem Erbay inflikar:
– Den största förlusten för dem som lever i Mellanöstern är alla som tvingats lämna sina geografiska hemländer: Ni har förlorat er plats, men vi har förlorat er, och freden. DTP grundades för att alla ska kunna delta, inte bara kurder.

Ville Forsman, Peder Spångberg (UD), Muharrem Erbey, Anne Ludvigsson, Osman Baydemir och Sabahat Tuncel under seminariet. Foto: Emma Lundström

Ville Forsman, Amnestys generalsekreterare i Turkiet, som också deltar under seminariet, berättar att Amnesty fram till 2002 förbjöds att arbeta i landet. Från 2005 har det återigen varit svårt att arbeta eftersom regeringen frusit organisationens konton. Han menar att det fortfarande förekommer rapporter om våld och tortyr i Turkiet - ett land som i snart ett och ett halvt sekel har styrts av en starkt byråkratisk militärelit som med järnhand genomfört reformer för att skapa en nationalstat med ett språk.
– Det pågår fortfarande kränkningar av yttrandefriheten, orättvisa rättsprocesser, domar och försvinnanden. Trots detta ser det ut att finnas en vilja till att lösa konflikterna - inte inom alla delar av förvaltningen, men i flera - att få ett slut på straffriheten och striderna som pågått sedan början av 80-talet, säger Ville Forsman och påpekar också att militära officerare har åtalats, något som inte hade varit möjligt för tio år sedan.

Samtidigt tror Ville Forsman att vi kommer att ställas inför en ny straffrihetsproblematik de kommande åren när systemet som stått orört så länge ska brytas upp.
– Det kan få följder liknande dem i Sydafrika eller Sovjetunionen - hur långt kan man gå om nästan alla borde straffas?

Yilmaz Kerimo är vice ordförande för Svensk-Turkiska Parlamentarikerförbundet. Han flydde från Turkiet för 31 år sedan.
– Min pappa sade: Vad du än gör, syssla aldrig med politik, det är farligt. Nu är jag politiker på heltid, men i en demokrati, säger Yilmaz Kerimo som anser att Turkiet skriver under alla papper som krävs för att komma med i EU - konventionerna och Köpenhamnskriterierna - men att implementeringen inte fungerar.
– Det är som att sminka sig. När man tvättar sig på kvällen är det samma ansikte som innan, säger han och fortsätter:
– Turkiet måste ändra på sitt medvetande. Minoriteterna ses som en resurs, inte som ett hot. Alla kurder är inte PKK:are. Alla minoriteter ska respekteras, alla måste få tala sitt eget språk. Som det är nu är det en stat i staten med byvakter - feodalherrar - som får lön och vapen av staten för att antingen skydda eller döda. Om det ska bli en rättsstat så måste alla byvakter bort. Det måste också bli ett slut på konfiskeringen av minoriteternas egendomar, menar Yilmaz Kerimo, som även trycker på att Turkiet måste sluta förbjuda partier så fort deras åsikter inte stämmer överens med ledningens.
– Assyrierna har ett fotbollslag i Sverige, de har de inte kunnat ha på 2000 år i Turkiet.

Text & foto: Emma Lundström**

Läs mer:

Ingen rättvisa för tortyroffer och personer som har dödats av polis (Pressnotis från Amnesty, 5 juli 2007)

Amnesty fördömer attacken mot civila (Pressnotis från Amnesty, 29 juli 2008)

En död och flera skadade efter demonstrationer (Pressnotis från Amnesty, 28 oktober 2008)

reportage | 2009-10-06