TILLBAKABLICKEN: Operation Dulcinea

1959 flydde Henrique Galvão till Venezuela och gjorde upp planer på hur Salazar skulle störtas och kolonierna ges självständighet. I januari 1961 satte han igång ”Operation Dulcinea”.

Fartyget Santa Maria återvänder efter kapningen till Lissabon 17 februari 1961. Foto: TT

Enligt myten läste Peter Benenson 1961 en artikel om två portugisiska studenter som hade skålat för friheten och sedan dömts till långa fängelsestraff. Det inspirerade till hans artikel i The Observer 28 maj 1961 som blev starten för Amnesty.I Portugal hade António de Oliveira Salazar styrt landet sedan 1926 och byggt upp ”Estado Novo”, en stat efter fascistiska principer.

Landet var 1961 fortfarande en världsmakt med kolonier som sträckte sig från Kap Verde i Afrika till Östtimor i Asien. Medan fascismen led nederlag i andra världskriget kunde Salazar och Francisco Franco, som hade segrat i spanska inbördeskriget 1936-1939, ändå sitta kvar vid makten.

Det kalla kriget gjorde att västmakterna accepterade att fascismen levde kvar på Iberiska halvön.

Henrique Galvão (1895-1970) var en militär och politiker som stödde Salazars regim. När han protesterade mot kolonialmaktens behandling av arbetare i Angola hamnade han snart i onåd och 1952 greps han. 1959 flydde Henrique Galvão till Venezuela och gjorde upp planer på hur Salazar skulle störtas och kolonierna ges självständighet. I januari 1961 satte han igång ”Operation Dulcinea”.

Den 22 januari 1961 kom passagerarfartyget Santa Maria med 600 passagerare och 300 personer i besättningen till Karibien. Galvão och 24 beväpnade vänsteranhängare från Portugal och Spanien klev ombord i Curaçao och La Guaira i Venezuela. I tumultet när de kapade fartyget dödades en man ur besättningen och flera andra skadades. Sedan följde en jakt på Santa Maria som blev en världsnyhet innan USA:s flotta den 2 februari förde fartyget till Recife i Brasilien. Galvão och de andra kaparna gav upp och fick asyl i Brasilien.

Fascistregimen i Portugal satt kvar till nejlikornas revolution 1974 och först då avslutades kolonialkrigen i Afrika. I Angola hade ett uppror inletts i februari 1961 och i maj hade officiellt 20 000 angolaner dödats i kolonialarméns operationer. Agostinho Neto, som skulle leda MPLA i Angola, var för övrigt en av de glömda fångar som nämndes i Peter Benensons artikel.

Ulf B Andersson