Centralasien: Despotiska regimer knyter starkare band

Turkmenistan och Uzbekistan styrs av två av de mest despotiska ledarna i världen, enligt människorättsgrupper. Samtidigt knyter Turkmenistans Kurbanguli Berdimuchammedov och Uzbekistans Islam Karimov allt tätare band till varandra.

Vid deras senaste möte som hölls i slutet av november i den uzbekiska huvudstaden Tasjkent undertecknade Berdimuchammedov och Karimov ett avtal om ett ekonomiskt och humanitärt samarbete. De diskuterade även vattentvister i Centralasien, men för övrigt var uppgifterna om mötet knapphändiga.

”Det uzbekiska-turkmeniska samarbetet utvecklas dynamiskt och mötet i Tasjkent mellan Uzbekistans och Turkmenistans ledare är en naturlig fortsättning på en aktiv dialog”, rapporterade Uzbekistans statliga medier den 25 november.

Detta upprepas av lokala politiska observatörer.

– De bilaterala förbindelserna är ganska stabila, affärsmässiga och tillförlitliga, säger Farkhad Tolipov, politisk analytiker i Tasjkent.

Förhållandena skiljer sig markant från hur det såg ut för tio år sedan, då relationerna blev kyliga efter ett påstått kuppförsök i Turkmenistan i november 2002.

På den tiden anklagade turkmeniska myndigheter Uzbekistan för att stödja de påstådda kuppmakarna - en av dem den tidigare turkmeniska utrikesministern Boris Shikhmuradov. Han uppgavs ha gömt sig inne på den uzbekiska ambassaden i Turkmenistans huvudstad Asjgabat i en vecka innan han greps. Shikhmuradov har inte haft någon kontakt med vänner eller släktingar sedan 2007.

Sedan Berdimuchammedov kom till makten efter den dåvarande presidenten Saparmurat Nijazovs plötsliga död 2006, har relationerna mellan länderna tinat avsevärt.

Andrei Grozin, chef för avdelningen för Centralasien vid institutet CIS, som tillhör Ryska vetenskapsakademin, säger att den nya ledaren uppenbarligen har insett att stärkta band med Uzbekistan hjälper honom att befästa sin egen makt.

– Berdimuchammedov var i behov av ett erkännande från andra i regionen som ny ledare för Turkmenistan. Och Uzbekistan eftersträvade en normaliserad relation till Turkmenistan på grund av svårigheterna med att vara i konflikt med nästan alla sina grannar, förklarar Grozin.

Under den senare delen av Nijazovs styre skärpte Turkmenistan gränskontrollerna mot Uzbekistan och förhindrade handel. Uzbeker i Turkmenistan var praktiskt taget avskurna från sina släktingar på andra sidan gränsen.

– Berdimuchammedov har använt sig av personlig diplomati för att minska de bilaterala spänningarna. Att presidenterna möts årligen visar på en högre grad av samarbete än under den tidigare ledaren för Turkmenistan, säger Farkhod Tolipov, politisk analytiker i Tasjkent.

Även om få betraktar Turkmenistan som ledande i regionen har grannländerna visat ett allt större intresse för att stärka banden till landet, säger Grozin.

Det växande intresset är kopplat till landets roll som energi- och transportknutpunkt. Under månaderna innan mötet mellan Berdimuchammedov och Karimov, besökte både Kazakstans, Tadzjikistans, Afghanistans och Kinas presidenter Turkmenistan.

I maj besökte Kazakstans president Nursultan Nazarbajev landet för att medverka till etableringen av en järnväg som ska förbinda Kazakstan med Iran via Turkmenistan längs den kaspiska kusten. I juni deltog Tadzjikistans president Emomali Rakhmon och Afghanistans president Hamid Karzai i en ceremoni i provinsen Lebap i östra Turkmenistan vid starten av konstruktionen av en järnvägslinje mellan Turkmenistan, Afghanistan och Tajikistan som passerar förbi Uzbekistan.

I september undertecknade Kinas president Xi Jinping ett avtal om att köpa ännu mer gas från Turkmenistan och bidrog till etableringen av bearbetningsanläggningar i ett av världens största gasfält, Galkijnysj. År 2009 öppnades en gasledning från Turkmenistan till Kina och landet importerar över hälften av sin gas från Turkmenistan.

Karimov kan hysa förhoppningar om att Turkmenistan ska kunna minska landets problem med bensinbrist och bidra till bygget av en järnväg till Iran och Persiska viken. Den typen av järnvägsförbindelse skulle kunna göra Uzbekistan till en viktig länk mellan Kina och Persiska viken.

Jacopo Pepe, forskare vid Centrum för studier av den kaspiska regionen vid Fria universitetet i Berlin, tonar dock ned Uzbekistans betydelse i sammanhanget.

– Järnvägskorridoren från Uzbekistan till Persiska viken är bara ett komplement till andra nord-sydliga linjer som kommer att byggas ut, oavsett om Uzbekistan finns med i sammanhanget eller inte, säger Pepe.

Murat Sadykov
IPS/ Tasjkent

Fotnot: Denna text har tidigare publicerats av Eurasianet.org

Läs också Turkmenistan: Ett parlamentsval i skuggan av hårt förtryck (Amnesty 11 december)

Läs mer om Turkmenistan från Amnesty Press Samlade nyhetsnotiser

När girigheten blundar för vansinnet (om filmen Shadow of the holy book) Amnesty Press 20 maj 2009

Om Uzbekistan: Orädd människorättskämpe tilldelas årets Per Anger-pris (Amnesty Press 15 november 2010)