Två synsätt på Afrika

Ett hus i Ngouedi: tre resor och en berättelse
Svante Weyler
Atlas förlag

Bara man säger samma sak tillräckligt många gånger så blir det en sanning. Eller? Afrikaner är dumma, äter konstig mat, tror på häxeri, och är bakåtsträvare. Det ligger i deras kultur, säger journalisten Weyler som rest till Kongo för att få svar på frågan om afrikanerna själva har någon del i varför de är fattiga.

Boken är uppbyggd mer som en dagbok med reflektioner än som ett klassiskt reportage. Vi får följa Weyler på hans tre månadslånga resor till byn Ngouedi i Kongo-Brazzaville ganska nära huvudstaden Brazzaville vid Kongofloden på gränsen till ett annat krigshärjat land Kongo-Kinshasa.

Weyler tar hedern av det värdfolk som bistått honom i sökandet efter sanningen om Afrika och begår ett obehagligt påhopp på hela det kongolesiska folket.

Det är inte så att angreppen är subtila. Efter att först ha visat lite nyfikenhet och en vilja att förstå kongolesernas vardag vänder allt och sida upp och sida ned redas det ena övergreppet efter det andra upp. Jag fick faktiskt lägga ifrån mig boken för jag kände mig illamående.

”På en snuskig krog äter vi det enda som finns kvar på matsedeln: piggsvin. Det är ungefär lika ointressant som vildsvin. Möjligen är de vårtiga skinnbitarna som dyker upp i stuvningen i vidrigaste laget”. ”...här lever ett slags sunt förnuft, som sedan länge överbevisats om att vara varken sunt eller förnuftigt, kvar”. ”Överallt sitter folk och väntar och tittar. Väntar på att staten som borde fixa vägen, elektriciteten, skolan, sjukstugan”.

Sen tänkte jag varför reagerar han som han gör? Trots allt tror jag boken säger mer om Weyler än om kongoleserna. Det är inte konstigt att man efter en mycket kort tid i ett nytt land tycker att allt är fel och annorlunda. Kanske får Weyler också dåligt samvete över att han och övriga västvärlden inte lyckats hjälpa Afrika ur fattigdomen. Flera gånger poängterar han att han ”hjälpt” de människor han möter på olika sätt. Ett par gympadojjor här, några små dollar där, grunden till byggandet av ”huset” i Ngouedi, som på något sätt bildar en ram för berättelsen. Han försöker också ge kongoleserna råd. Som de inte vill ha! Weyler blir riktigt sur när de intellektuella han möter i Brazzaville bara avfärdar hans teorier.

Hur sjutton klarade sig Afrika innan Weyler satte sin fot på kontinenten och kom med sina goda råd?

Ska man då läsa ett hus i Ngouedi? Jag tycker att det är en kärlekslös och fördomsfull bok och som därför känns onödig. Och man har hört visan förut. Oj allt är annorlunda i Afrika – det måste vara något fel på dem. Men om man ser boken som en intressant betraktelse över hur svårt det kan vara för en västerlänning att inse att han inte har alla svaren på hur afrikanerna ska lösa sina problem är det ett lysande exempel.

Afrikanerna är fångade i en mycket komplex och tungrodd härva där naturrikedomar, makt och girighet snärjt in såväl lokala, som regionala och internationella politiker och näringslivsrepresentanter, vilket inte minst kriget i Kongo-Kinshasa visat. Som Weyler själv konstaterar: ”I detta land, med bara drygt 3 miljoner invånare, som alltså producerar olja till ett värde av minst 50 x 250 000 dollar/dag, lever 70 procent av befolkningen på mindre än en dollar per dag”. Och ingen i Kongo vet riktigt hur mycket vinst oljeutvinningen ger, säger den före detta centralbankschefen i en intervju med Weyler. De vet bara att de har rätt till 13 procent av inkomsterna från de franska oljebolagen som kontrollerar utvinningen.

Betydligt mer intressant kanske det varit att spinna vidare på det spåret om man vill komma närmare svaret på frågan varför Afrika förblir fattigt.

Egoism eller samarbete?

Jag kan inte låta bli att dra en parallell till Lasse Bergs nyutkomna bok Gryning över Kalahari (Ordfront, 2005).

Efter att ha bott i Afrika i cirka 25 år vill han också försöka förstå hur människan har lyckats överleva i nära 200 000 år på kontinenten. Hans angreppsätt är annorlunda och även hans slutsatser. Han pekar inte med hela handen utan har en ödmjuk inställning till att detta kan vara en tänkbar förklaring han lägger fram – men baserad på arbete som ett flertal framstående forskare bidragit med vilka han rest över hela världen för att träffa.

Det är just samarbetet i familjen som gjort att människan överlevt det hårda livet istället för allas krig mot alla menar Berg. Weyler å andra sidan ser familjen som den konserverande kraft som hindrar utvecklingen i Afrika. Familjerna konkurrerar egoistiskt med varandra och strävar bara efter egen rikedom. Ohederligt om så behövs. Ingen vill hjälpa en utomstående och har inget intresse av att starta företag eller bedriva storskalig handel för då får man bara dela med sig till den stora familjen om man lyckas. (Inkonsekvent visserligen om de strävar efter rikedom.)

Människans intelligens utvecklades genom att en större hjärna behövdes för att kunna agera i ett vidare sammanhang med många olika social relationer. ”Sociala relationer kan ha lika stor (och större) betydelse för överlevnad som förmågan att hitta mat”, skriver Berg”. ”Det gäller att skaffa sig rätt vänner, bygga koalitioner, låtsas och vara listig”. Hjärnans storlek och storleken på de sociala enheterna har vuxit i samma takt.

En annan viktig förklaring har varit att kunskapen om att utveckla teknologier och hur man använder olika verktyg överförs vidare genom släktleden med hjälp av just kulturen.

I dagens Afrika är sammanhållningen inom familjen ett helt naturligt inslag i ett samhälle utan ett socialt skyddsnät i form av A-kassa, socialbidrag, sjukförsäkring, och där både skola och läkarvård är en mycket stor utgift för de flesta hushåll – inte minst om man är arbetslös och helt utan löneinkomst. Kanske kan en person i familjen lyckas få ett åtråvärt jobb och hjälper då övriga med pengar, bostad etc och får i sin tur exempelvis barnpassning, matlagning och jordbruksprodukter från landet.

Det som utmärker Afrika är en utsträck hand till alla främlingar. Alltid bjuda på mat och dryck. Ett stort socialt nätverk av tjänster och gentjänster. Det du vill att någon ska göra för dig gör du för henne. Vi är alla ömsesidigt beroende och betonandet av kollektivet. En smart överlevnadsstrategi snarare än egoism.

Gryning över Kalahari är en underbart spännande bok om hur våra förfäder redan för minst 7 miljoner år sedan utvecklat empati, reciprocitet, moraliska överväganden och att samarbeta för att överleva, och ger en alternativ bild till Weylers pessimistiska porträtt av Afrika. Weyler hade inte bara vunnit sympatipoäng utan säkert nått längre i sin analys om han sparkat uppåt istället för nedåt.

Solveig Hauser