Ich bin ein Berliner!

Så löd "fredsduvan" John F. Kennedys bevingade ord vid Schöneberg Rathaus år 1963, nådens år. Och det är många, många som skrivit under de orden under den långa, heta sommaren i Berlin 2006. Man har från tyskt håll beräknat -- och tyskarna är duktiga på beräkningar -- att det varit någonstans mellan Danmarks & Sveriges befolkning på besök under endast VM-månaden. Det var den mängden, män i synnerhet, som satte siffror om 40 000 tvångsprostituerade, specialtraffickerade flickor och kvinnor till Tyskland i svang, för att mätta horder av pilska fotbollsfans.  

Montage: Amnesty. Bild från www.modkraft.dk.

Men i det avseendet var det tyst, så tyst. Dels för att fotbolls-VM överröstade allt; dels för att de flesta sökte sig till Tyskland för att festa, ej demonstrera, och slutligen för att prostitutionen faktiskt är laglig i Tyskland, att feministerna stöder den och att de tysta och fåtaliga protesterna därmed blivit "Much ado´bout nothing". Så det här är en krönika om en tilldragelse som aldrig riktigt blev av.

Redan ett halvår före VM kunde man bevista seminarier och debatter (exempelvis med jämställdhetsminister Jens Orback m fl på Cervantes-institutet på Internationella kvinnodagen, som AP rapporterade om) om prostitution och trafficking, Jämo Claes Borgström gick ut i media om att Svenska fotbollsförbundet och därmed också fotbollslandslaget borde bojkotta VM, justitieminister Thomas Bodström skulle resa ner till Tyskland med ett 20-tal poliser för att övervaka människohandeln och svenske handelsattachén i Tyskland, Gösta Grassman, sade i tysk press att frågan om trafficking har högsta pirioritet. För att inte tala om den uppsjö protestlistor och bojkottupprop som cirkulerade på nätet månaderna före avspark.

Det var med detta i bagaget, rätt tunglastad med andra ord, jag for till Hamburg den 8 juni, dagen före dagen D: Tysklands öppnings- och segermatch mot Costa Rica. Men en fingervisning vad som komma skulle kom redan efter slutsignalen då segerrusiga och festsugna tyskar i horder drog ner till Reeperbahn (Hamburgs ökända "Red light district") för att fira segern och det stundande VM-guldet.

Nåväl, annat ljud i skällan blir det väl i dekadensens huvudstad och husockupationernas Mecka, tänkte jag och tog bussen till Berlin. Inför VM hade jag fått kontakt med ett, tämligen löst sammansatt visade det sig, nätverk som planerade genomföra aktioner och manifestationer mot människohandeln, men väl på plats i Berlin uteblev demonstrationerna och protesterna även där. Orsaken var att man inte lyckades mobilisera tillräckligt med folk, vilket man däremot lyckades med vid två andra stora demonstrationer: den mot Bushs besök i Tyskland och den mot Israels beskjutning av Palestina och Libanon.  

På Kurfürstensstrasse längs turiststråket -- i närheten av Kurfürstendamm, den sönderbombade kyrkan utan torn, spira och krucifix, själva symbolen för det efterkrigssargade Berlin -- står unga, mestadels, mycket unga flickor -- en del av dem kan mycket väl vara under 18 år -- uppradade och uppklädda i läder och latex. En strid ström bilar passerar i regnet denna fredagskväll; en del stannar, vevar ner rutan, förhandlar och glider vidare; andra öppnar bara bildörren för flickan som därpå stiger in i bilen.

Tala, det är så tyst: bortsett från ett par inslag i den eljest så urusla tyska televisionen, en längre artikel i juninumret av Berlin-guiden "Zitty" och Diakonias stora kampanj mot "zwangsprostitution" på en fem sex språk på reklampelare runtom i stan och i Berlin Fenster, TV-n på "tricken", var det i stort sett locket på!

De stora frågorna var helt andra, som exempelvis: vad hade hänt om Henke sänkt straffen mot Tyskland i åttondelen, varför var Deco den ende som inte sjöng med i den portugisiska nationalsången i åttondelen mot Holland men sen sjöng för fulla muggar i semin mot Frankrike, var var Maradona i kvarten mot Tyskland och exakt vad fick Zisou att "tappa huvudet" mot Materazzi?

Ett allombekant faktum är ju att ett fotbolls-VM innebär vinnare och förlorare på planen och, framför allt, endast vinnare på marknaden, att värdnationen upplever ett ekonomiskt och samhälleligt uppsving utan dess like, men det finns självfallet många förlorare i samhället också. Ni vet, debet och kredit, plus och minus, orsak och verkan, Ricardos modell, den ekonomiska vågskålen, den illegala arbetskraften, exempelvis:

Olga, kubanska på 44 år, utan papper, en vuxen son i Tyskland, en liten en kvar i Kuba, turistvisat utgånget sen ett halvår, blir erbjuden ett restaurangjobb för 30 Euro/natt, ett skift som innebär att hon åker hemifrån i skymningen och kommer hem i gryningen. Eller Hassan, egyptier från Aswan, en nubisk man, som sliter dag och natt för en egyptisk ambassadtjänsteman för 300 Euro i månaden. Titta lite närmare på dessa siffror, de s k lönerna och timmarna, och ni kommer finna en timlön på 3 Euro: 30 SEK i timmen, inom EU, Tyskland, Berlin, landet som fick äran att vara värd för fotbolls-VM år 2006.

Rikard Rehnbergh