När Gayrörelsen fick en politisk talesman

filmer | 2009-02-26

Milk
Regi: Gus Van Sant
Land: USA
Skådespelare: Sean Penn, Emelie Hirsch, Josh Brolin, Diego Luna, James Franco, Dennis O’Hare.

Åter till amerikanskt 1970-tal. Emilie Hirsch som Cleve Jones.
Foto: Phil Bray.

Milk är den sanna historien om hur gayrörelsen växte fram under 1970-talet i San Fransisco, där Harvey Milk blev de homosexuellas företrädare. Han kom inte bara att ändra synen på homosexuella utan faktiskt också innebörden i de mänskliga rättigheterna. 1978 sköts han till döds i San Fransiscos stadshus av den kristna högerpolitikern Dan White.

Milk inleds med att Harvey Milk, spelad av Sean Penn, sitter vid ett köksbord i en lägenhet och talar in i en diktafon. Som frispråkig homosexuell politiker är han plågsamt medveten om att det finns många inom den kristna högern som helst av allt vill se honom död. Inspelningen blir en slags självbiografi eller ett testamente, där man som åskådare får följa med på resan och se hur allt började åtta år tidigare.

Året är 1970 och platsen New York. Harvey Milk jobbar på ett försäkringsbolag men ser sig själv egentligen mer som en affärsman. Harvey träffar Scott (James Franco) en sen kväll och de blir ett par. De beslutar sig snart för att flytta västerut, till San Fransisco, där de öppnar en fotoaffär i arbetarstadsdelen Castro vilken snabbt blir en mötesplats för stadens homosexuella män. Gemenskapen kring den lilla fotoaffären kommer att bli startskottet för gayrörelsen över hela världen.

Men den nya homosexuella öppenheten provocerar många. Utöver de sedvanliga trakasserierna och hatbrotten börjar motståndet mot de homosexuella också ta sig politiska uttryck. I Kalifornien är det Senator John Briggs (spelad av Dennis O’Hare) som härjar, och som tillsammans med andra mörkermän och kvinnor försöker driva igenom en lag som ska förbjuda homosexuella lärare över hela USA. Retoriken är skrämselpropaganda där man likställer homosexuella män med pedofiler.

Harvey Milk står inte ut med att bara passivt stå och se på medan diskrimineringen får fäste över hela kontinenten och bestämmer sig för att själv försöka komma in i politiken för att uppnå förändring. Efter flera års oförtröttliga försök lyckas han slutligen. Harvey Milk blir USA:s första öppet homosexuella politiker. Till sin hjälp får han oväntat stöd av San Fransiscos liberale borgmästare George Moscone, formidabelt spelad av Victor Garber. Men stadshuset rymmer även den familjekonservative, kristna högerpolitikern Dan White (Josh Brolin) som vill sätta käppar i hjulet. White ser gayrörelsen som det stora hotet mot den traditionella amerikanska familjen och Harvey Milk som dess fiende nummer ett.

Sean Penn som Harvey Milk. Foto: Focus Features.

Det är verkligen någonting särskilt med Sean Penn och i Milk är han om möjligt mer magnetisk än vanligt. Hur man nu kan vara både helt naturlig och avspänd i sin rolltolkning och magnetisk på samma gång, men Penn klarar i alla fall av det. En stor insats gör också Milks antagonist, Dan White, som porträtteras på ett intressant sätt av Josh Brolin. Amerikanskt välkammad och perfekt till sitt yttre, men komplex och förvirrad inuti.

Milk tog hem två Oscars. Sean Penn fick priset för bästa manliga huvudroll och filmen fick även med sig en statyett för bästa manus. Regissören Gus Van Sant (Paris, je t'aime, Good will hunting, Elephant, Drugstore cowboy) är som vanligt pålitlig när det gäller att nosa upp bra historier att göra film på och det märks att skådespelarna trivs att arbeta med honom.

Så finns det ingenting negativt alls att säga om Milk? Om man tvingades hitta något, skulle det möjligen vara att skådespelarnas sjuttiotalskläder kanske ser lite väl nystrukna och coola ut för att kännas helt autentiska. Och den nästan totala avsaknaden av kvinnor lämnar en del frågor. Gällde sjuttiotalets gayrörelse enbart homosexuella män?

Summa summarum är Milk en mycket angelägen film som angår alla, och som borde passa utmärkt som utbildningsfilm för skolklasser. Då kanske vi skulle slippa fler Åke Green-fall i framtiden.

Fredrik Mattsson

filmer | 2009-02-26