Förlorad tro

Anthony Hopkins och Colin O'Donoghue försöker driva ut en demon ur en gravid 16-årig flickas kropp.

Ritualen
Regi: Mikael Håfström
Land: USA

Att svensk mellanmjölk, paketerad som film, går att exportera har redan bevisats av Lasse Hallström; på senare år har han fått en följeslagare i Mikael Håfström, som gladeligen drar i samma spenar utan någon som helst skam. Dessa båda herrars internationella framgångar hör ihop med att deras filmskapande passar perfekt in i det som brukar kallas för den Klassiska Hollywoodmodellen. För många filmskapare är den en konstnärlig tvångströja men för dem har den blivit till ett naturligt levebröd.

Den Klassiska Hollywoodmodellen påminner mycket om hur samhällsekonomiska system och ideologier fungerar och rättfärdigar sig själva: modellen normaliserar, och präntar in i människors medvetande, en berättarstruktur och cinematografi som går igen i de allra flesta kommersiella filmer, och skapar därigenom en illusion om att Det Är Så Här En Film Ska Berättas Och Se Ut. När något avviker, börjar finansiärerna genast att svettas. Vilket leder till det andra stora problemet med den amerikanska filmindustrin: det är för mycket pengar i omlopp och för många olika viljor som lägger sig i konstnärernas arbete. Det är därför vi, i den konstnärliga amnesins heliga tecken, som brukar stavas $, får stå ut med sådan håglös smörja som Mikael Håfströms senaste film – den övernaturliga thrillern Ritualen.

I Ritualen möter vi Michael, spelad av Colin O'Donoghue, en amerikansk präststudent som börjat tvivla på sin tro. Hans lärare har dock höga tankar om honom och skickar därför Michael till Vatikanstaten för att studera exorcism. Där sätts fader Lucas Trevant, en erfaren exorcist spelad av Anthony Hopkins, att vägleda Michael. Tillsammans tar de sig an människor vars kroppar har tagits i beslag av demoner, alltmedan de själva blir jagade av sitt förflutna i både verklighet och dröm.

Filmen dras med många problem. Den har pretentioner att ta itu med ett allvarligt, existentiellt ämne – trostvivel – men gör inga ansatser att behandla det därefter. Det råder tyvärr en fullständig brist på djup, både i konstnärlig och psykologisk mening, som aldrig landar i annat än rena plattityder. Det gör inte saken bättre att huvudrollsinnehavaren Colin O'Donoghue saknar trovärdighet, pondus och karisma i en roll som kräver en skådespelare som kan skildra alla de psykologiska faser som det är tänkt att Michael ska genomgå i sin jakt på tron – både på Gud, Satan och sig själv. Colin O'Donoghue misslyckas kapitalt med detta.

Om man ska säga något positivt om filmen, så är det att Anthony Hopkins gör en habil insats i en egentligen hopplös och klichéartad roll som åldrad exorcist. Men ibland kan jag faktiskt undra varför en så pass etablerad och intelligent skådespelare väljer att göra den här typen av kalkonfilmer – så sent som för någon vecka sedan råkade jag se den där Zorro-filmen, med Antonio Banderas, där Anthony Hopkins tramsar runt i en liknande läromästarroll.

Det är också trist att behöva bevittna den väg som Mikael Håfström har tagit. Ondskan, som kom 2003, och som renderade i både en Oscarsnominering och en internationell karriär, trots att den är lite överskattad, visade ändå prov på att Mikael Håfström bemästrar det här med psykologi, och den övergivnes utsatthet och rädslor. Men tyvärr har Hollywood, som för så många andra européer som tar resan över Atlanten, inneburit ett övergivande av hans djup som regissör.

Bo Widerberg anklagade någon gång Ingmar Bergman för att göra filmer om trostvivel ett sekel för sent, när religionen som sådan redan var passé i Sverige. Det var förvisso klatschigt uttryckt, men Bo Widerberg missade hela poängen: Det finns ingen filmskapare som så skickligt, och oefterhärmligt, som Ingmar Bergman, har skildrat själva ångesten i det som är modernitetens stora trauma: bristen på existentiell mening. Där moderniteten övergav religionen, infann sig ett vakuum. Det är därför bland annat fotbollen, i ett mänskligt begär efter mening, har upphöjts till något som liknar religion. Det är likaledes därför den modernistiska konsten drev en så besatt jakt på det sublima, innan postmodernismen övergav hoppet om detsamma, till och med distanserade sig på lagom ironiskt avstånd ifrån all form av sublimitet. Någonstans här famlar alltså Ritualen – i en ängslig postmodernism, som, om jag får travestera Bo Widerberg i ett sammanhang som känns mer relevant, kommer nästan 20 år försent. När postmodernismen inte längre känns angelägen. Det allvarliga bemöts med en ironisk blinkning: en exorcism avbryts av ett mobilsamtal; en nunna rynkar på näsan åt en fluktande blick; och karaktärerna slänger sig med hurtiga one-liners när de istället borde vara tysta och låta bilderna tala för sig själva.

Det är nästan så att man själv tappar tron, på filmkonsten, när man tvingas bevittna sån här ytlig löpande-band-konst. Istället för att gå och se Ritualen: hyr hem den betydligt bättre Exorcisten, från 1973, med gamle Bergman-favoriten Max von Sydow i rollen som exorcist. Hans replik till demonen skulle kunna återanvändas som uppmaning till den Klassiska Hollywoodmodellen att en gång för alla lämna filmindustrin: I cast you out, unclean spirit!

Text: Kaj Ranén**