Den enda bilden?

"Rasismen i Sverige – Nyckeltexter 2010–2014" vill ge svar, både på vad rasism är och på vad den är just här, i Sverige.

Bok: Rasismen i Sverige – Nyckeltexter 2010–2014
Redaktörer: Lawen Mohtadi och Devrim Mavi
Förlag: Natur och Kultur

Rasismen. I. Sverige. Nyckeltexter. Smaka på orden, de förpliktigar. Som titel på en antologi skapar de onekligen förväntningar. Här ska vi ges svar, både på vad rasism är och på vad den är just här, i Sverige. Det är vare sig en liten eller en lätt uppgift redaktörerna tagit på sig. Och delvis lyckas de väl.

Texterna i antologin är av mycket hög kvalité, de flesta drabbande läsning från några av Sveriges främsta journalister. Redaktörerna gör en fin avvägning mellan berättelser om erfarenheter av rasism på en konkret nivå och analyser om vad rasismen är och hur den fungerar på en mer teoretisk nivå. Det gör boken mindre akademisk och mer lättillgänglig.

Foto: Natur&Kultur

Mina invändningar rör sig främst kring redaktörskapet i stort. En del texter motsvarar anspråket i undertiteln på ”nyckeltexter”, så som Jonas Hassen Khemiris Bästa Beatrice Ask. Som alltid med ett urval är det dock intressant att titta på vilka texter som har valts bort. Många texter har antingen skrivits som svar på eller givit upphov till svar från debattörer med en annan åsikt. Deras texter lyser med sin frånvaro.

Redaktörerna skulle nog hävda att ett urval är just det och att det därför inte kan täcka in alla åsikter. Kanske skulle de också hävda en folkbildande ambition med urvalet som därför speglar vad rasism är enligt deras mening. Trots att boken belyser rasism från flera angreppsvinklar är det alltså ingen text som går i polemik med en annan. Rasismdebatten i Sverige framstår därför som relativt samstämmig och bilden som ges inte bara som en, utan den enda.

Genom att inte lyfta fram texter med ett annat perspektiv och lita på läsarens förmåga att avgöra vad som är ”rätt”, riskerar de som yttrar en annan åsikt att stämplas som motståndare och i värsta fall som rasister. Därmed riskerar fokus och energi tas från den viktiga debatt som behöver föras med dem som verkligen behöver övertygas, till en debatt präglad av felaktiga skiljelinjer mellan antirasister och antirasister som alla har samma mål. I slutändan hämmas debattklimatet.

Redaktörerna har därför ett ansvar för vilken bild de förmedlar. Det är dock svårt att avgöra om det egentligen är urvalet det är fel på eller om det kanske bara är boktitelns stora anspråk som sätter käppar i hjulet. Hur som helst är de texter som kommit med otvivelaktigt både viktiga och mycket läsvärda. Urvalet borde inte hindra någon från att läsa boken. Den som vill ha en heltäckande bild av de senaste årens rasismdebatt bör däremot komplettera sin läsning med texter från andra håll.

Hannah Laustiola