Gulfstaterna bakom oljan

Saudiarabien har de senaste månaderna stått i fokus för svensk inrikes- och utrikespolitik. Bitte Hammargrens bok "Gulfen. En framtida krutdurk" är en utmärkt källa för mer kunskap om de länder som ingår i Gulfstaternas samarbetsorgan där arabiska våren aldrig fick en chans att reformera länder där kungafamiljerna styr enväldigt.

Gulfen. Foto: Leopard förlag

Bok: »Gulfen. En framtida krutdurk«
Författare: Bitte Hammargren
Förlag: Leopard förlag

Saudiarabien har denna vinter hamnat i fokus i den svenska inrikespolitiken då det så kallade Saudiavtalet om svenskt vapensamarbete med Saudiarabien antingen ska sägas upp, förlängas eller omförhandlas. För en regering som vill föra en ”feministisk utrikespolitik” så är det naturligtvis känsligt att samarbeta med ett land som inte ens låter kvinnor köra bil och som låter piska liberala oppositionella som Raif Badawi (dömd till 1 000 piskrapp och tio års fängelse) och dömer dennes svåger, advokaten och Palmepristagaren Waleed Abu al-Khair till 15 års fängelse.

Lägg därtill att landets lagar är ytterst godtyckliga och att avrättningar, som är offentliga, används flitigt efter högst bristfälliga rättegångar. När en burmesisk kvinna, som mot sitt nekande dömts för mord på barn, den 12 januari halshöggs på en gata filmades det och väckte ett ramaskri av protester. Det krävdes tre hugg av bödeln innan kvinnan var död.

Saudiarabien har inga valda politiska församlingar och inte ens en brottsbalk. Kungahuset styr enväldigt och landet är en regional stormakt som understödjer sunnimuslimska grupper, inklusive väpnade i regionen. I januari avbröt Tyskland sin vapenexport då regionen anses så instabil att vapen till Saudarabien mycket väl kan dyka upp någon annanstans.

När kung Abdullah begravdes i januari samlades dock världsledare och regeringsrepresentanter i Riyadh. Sverige skickade kung Carl XVI Gustaf och näringsminister Mikael Damberg för att hylla den avlidne regenten i en av Sveriges 20 största handelspartners.

Bitte Hammargrens bok Gulfen bör fungera som ett standardverk för alla som vill ha fördjupad kunskap om Saudiarabien, Kuwait, Qatar, Bahrain, Förenade arabemiraten och Oman, de sex monarkier som ingår i Gulfstaternas samarbetsorgan GCC. Oljan har gjort dessa stater extremt rika och Hammargren redogör för hur många invånare lever i välstånd medan migrantarbetare helt saknar rättigheter. Hon konstaterar att den Arabiska vårens förhoppningar år 2011 snabbt grusades och berättar om hur hon på plats upplevde den militära interventionen från GCC som i mars 2011 krossade protesterna vid Pärlrondellen i Bahrains huvudstad Manama.

Under många års arbete som Svenska Dagbladets korrespondent har Hammargren hunnit träffa ett stort antal kvinnor och män i området. Det gör att vi får en rik karta av röster och den här boken gör det möjligt att förstå dessa samhällen. Hammargren ger också en bred historik över hur bortglömda ökenområden växt fram till viktiga stormakter där Qatar, Förenade arabemiraten och Saudiarabien allt oftare hamnar på kollisionskurs när de sprider sina intressen i Egypten, Syrien eller Libyen. Några gånger störs jag under läsningen av upprepningar och ibland finns det risk för att myllret av röster gör att läsningen blir snårig. Jag kan också tycka att de kortare kapitlen om Egypten, Syrien och Bosnien-Hercegovina, vilka avslutar boken, kunde ha motiverat en egen bok då de både blir för rapsodiska och samtidigt lockar till fördjupad läsning.

Den här boken borde vara obligatorisk läsning för alla som intresserar sig för Gulfstaterna, vare sig det handlar om representanter för svenska företag som arbetar på den saudiska marknaden, vapenhandlare eller soltörstande turister som söker sig till stränder i Oman eller Förenade arabemiraten. En diger notapparat, litteraturlista och ordlista är ett ytterligare plus.

Ulf B Andersson

Läs också
Skärpt förtryck i Saudiarabien (Amnesty Press nr 2/2014)

Palmepriset till människorättskämpar i Tunisien och Saudiarabien – Amnesty Press har träffat Radhia Nasraoui och Samar Badawi (Amnesty Press 31 januari 2013)