Den blåsta generationen

Blåsta - Nedskärningsåren som formade en hel generation
Gustav Fridolin
Ordfront förlag

Den ännu unga Gustav Fridolin har zappat sig igenom ett framgångsrikt arbetsliv som politiker, journalist, lärare och författare. Han personifierar därmed de beskrivningar av hans generation som marknadsanalytiker bland annat kallar Homo zappiens. Dock är det just beskrivningarna om de flyktiga 80-talisterna med oändlig valfrihet och för stora livskrav som han ifrågasätter i sin nya bok ”Blåsta”.

Foto: Nina Varumo

Undertiteln på boken lyder ”Nedskärningsåren som formade en generation”. Den text som följer är en generell kartläggning av 80-talisterna som skiljer sig från bilden av kräsna individualister, som får livet serverat enligt en meny som ingen annan generation har fått tillgång till. Boken beskriver istället en generation i utanförskap, som har präglats av sin uppväxt i 1990-talets
ekonomiska kris med arbetslöshet och nedskärningar. Den tidigare framåtskridande utvecklingen, där den nya kullen svenskar skulle få ett bättre liv än sina föräldrar, gick tillbaka. Enligt redovisad statistik har 80-talisterna sämre studieresultat, högre arbetslöshet, försämrad hälsa, lägre
inkomster och en minskad tilltro till samhället än tidigare generationer. Detta har tidigare förklarats med att de har varit lata. Bokens tes är snarare att förutsättningarna har försämrats, vilket har format en generation som godtar sämre levnadsvillkor i tron om att det är det normala. Enligt den är det därmed inte lathet och flyktighet som håller unga utanför arbetsmarknaden där de tillfälligt hoppar in i samhället under projektanställningar.

Gustav Fridolins egna zappande mellan olika yrkesroller ger texten en viss ton. Det är en författares porträttbeskrivning av olika 80-talisters öden som redogörs med siffror och grafer från lärarkatedern, i kombination med en journalistisk samhällsanalys med miljöpartistiska lösningar.

Vi som tillhör den beskrivna generationen känner säkerligen igen oss i nedskärningsåren under skoltiden. Min egen asbestbyggda låg-och mellanstadieskola målades av kostnadskäl endast över med ett lager vagt skyddande färg när insikten kom om att den var cancerframkallande. På
högstadiet hade en av skolbyggnaderna brunnit ner och ersattes av tillfälliga baracker som snart blev permanenta klassrum. När vi började gymnasiet lärde vi oss att strejka, då vi demonstrativt åt hemmagjorda matlådor på lunchrasten i protest mot att vi tvingades betala för skolmaten.

Boken är sannerligen en lärdom i en tid med ekonomiska kriser, då även 00-generationen riskerar att nå en hög igenkänningsgrad av boken ”Blåsta” om 25 år.

Hanna MI Jakobson