Amnestys nya utmaningar

Utan sin trovärdighet vore Amnesty intet. Opartiskhet är ledordet för rapporteringen. Men på flera håll i världen är organisationen ifrågasatt. I Israel anses Amnesty rapportera ensidigt och i USA anklagas organisationen för att vara opatriotisk.

Samtidigt ställer en alltmer mediafokuserad värld nya krav på snabbare rapportering. Den som inte har något att säga när en händelse är het hamnar i skuggan. Frågan är hur man ska kunna vara snabb och samtidigt korrekt.

Amnesty ifrågasatt i Israel

Vissa konflikter är minerad mark för Amnesty där organisationens rapporter om övergrepp anses vara långt ifrån opartiska. Allra känsligast är kanske Israel-Palestinakonflikten. På bara några år har Amnesty i Israel förlorat 40 procent av medlemmarna.

Och de aktiva känner sig så hotade att de installerat larm och övervakningskameror på kontoret i Tel Aviv.

– Det är väldigt svårt. Amnesty har alltid ansetts vara anti-israeliskt här, säger Yael Weisz-Rind, generalsekreterare för den israeliska sektionen.

Hon berättar om de allt hetsigare reaktionerna mot Amnesty i Israel under de senaste åren. Organisationen blir enligt henne uppmärksammad uteslutande för rapporterna om Israel-Palestinakonflikten. Det är till exempel bara ett kapitel från Amnestys årsbok som tas upp av landets media: det om Israel. Och rapporterna anses handla enbart om de israeliska övergreppen.

Perioden efter Osloavtalet 1993 var lugnare och för ett tag kunde Amnesty nå ut med rapporter även om andra ämnen, förklarar Yael Weisz-Rind. Men när konflikten stegrades igen i samband med att den andra intifadan inleddes för två år sedan har Amnestys anseende hos israelerna försämrats betydligt.

Organisationen anses av många vara antisemitisk. Hatbrev och hotfulla telefonsamtal förekom redan tidigare. Nu handlar det om våld mot de anställda, om personer som handgripligen försöker ta sig in på Amnestykontoret i Tel Aviv och om »meddelanden« som lämnas på trappen.

– Det är väldigt obehagligt, säger Yael Weisz-Rind.

Av de 1 000 medlemmar organisationen hade före intifadan återstår nu bara 600. Flera styrelsemedlemmar har slutat.

– Det är väldigt svårt att vara en människorättsaktivist under de omständigheter som råder. Du har offer runt dig hela tiden. Du blir kontroversiell och måste hela tiden försvara dig, säger Yael Weisz-Rind.

Något som skapade en uppslitande debatt i israeliska Amnesty var den internationella organisationens officiella uttalande i mars förra året där man radade upp tio punkter i en dagordning för fred. Punkt nummer sju handlar om att palestinska flyktingar ska ha rätt att återvända till Israel.

– Det var den värsta tidpunkten att publicera det uttalandet. Tursamt nog för Amnesty har det inte uppmärksammats mer i media, säger Yael Weisz-Rind, som emellertid poängterar att den israeliska sektionen inte är emot själva kravet på att de palestinska flyktingarna ska få återvända.

Men samtidigt som opinionen i Israel anser att Amnestys rapporter är pro-palestinska så är stämningarna utanför Israel desto känsligare för kritik mot palestinierna. En rapport om utomrättsliga avrättningar från februari förra året väckte starka känslor eftersom Amnesty fördömde även palestinska attacker mot israeliska civila.

Även i USA – där mänskliga rättigheter ofta hyllas i de politiska talen – är Amnesty en kontroversiell organisation. Tiden efter 11 september svepte en patriotisk våg fram över landet. All kritik mot regeringen kunde ses som opatriotisk, berättar den amerikanska sektionens vice generalsekreterare Curt Goering.

När organisationen framförde kritik mot krigföringen i Afghanistan blev reaktionen häftig. Bara några minuter efter att tv-bolaget CNN rapporterat att Amnesty begärt en undersökning av vad som hände vid fångupproret i Mazar-i-Sharif så fick organisationen ta emot en flod av arga telefonsamtal och e-postmeddelanden från allmänheten.

– Nationen kände sig kränkt, förklarar Goering.

Veckorna som följde fanns en stark ovilja hos regeringen att lyssna på kritik mot hastigt stiftade lagar som inskränkte de medborgerliga rättigheterna. Den så kallade US Patriot Act röstades snabbt igenom.

Justitieministern gick till hårt angrepp mot kritikerna; anklagade dem för att stödja terrorismen eller stämplade dem som »terroristgrupper«, enligt Goering.

– Amnesty uppmärksammades en hel del för kritiken mot behandlingen av fångarna på Guantanamo, att Genèvekonventionen skulle gälla. Särskilt militärhögkvarteret Pentagon var starkt kritiskt och avfärdade Amnesty.

I USA har Amnesty förlorat medlemmar på grund av sin rapportering. Men man har också fått nya genom att stå fast vid sina principer. Många uppskattande brev och telefonsamtal har kommit från amerikaner med ursprung i Mellanöstern och Sydasien.

Organisationen klarar sig fortfarande relativt bra i USA, men framtiden är oviss, är Curt Goerings slutsats.

Snabbare reaktioner krävs

Amnesty arbetar för långsamt och kommer för sent med sina rapporter, hävdar kritiker i organisationen. I en alltmer medieanpassad värld måste även Amnesty bli snabbare.

– Svårigheten är att vi kommer på efterkälken. Organisationer som Human Rights Watch är snabbare. När vi kommer med våra rapporter är det ofta överspelat och det är svårt att nå ut i media, säger Andrea Bodekull, kampanjansvarig på Amnestys svenska sektion.

Med ett allt snabbare nyhetsflöde – bland annat genom internet – och ett större beroende av media har organisationen tvingats se över de traditionella utredningsmetoder som kräver tid.

Den interna diskussionen tog fart på allvar efter folkmordet i Rwanda 1994, då Amnestys rapportering kom sent och hamnade i skuggan. I början av förra året togs problemet upp på ett möte på internationella sekretariatet (IS) i London, ett »crisis response expert meeting«. Frågan är hur man ska rapportera snabbt men ändå korrekt och trovärdigt. Ett svårlöst dilemma, som inte har några enkla svar.

Men att Amnesty lärt sig av Rwanda-rapporteringen är tydligt, enligt Andrea Bodekull. För att nå ut snabbare har organisationen till exempel haft utredare på plats i ett mycket tidigare skede i samband med Israels återockupation av palestinska områden under våren.

En delegation av utredare från IS och utomstående experter har rapporterat under pågående konflikt. Dessutom har IS förbättrat möjligheterna att snabbt vara på plats i konflikter, bland annat genom att utveckla sin speciella »krisgrupp«.

– Utredarna gör en analys av situationen i världen för att se var det finns risk för konflikter. Sedan sätter krisgruppen igång med att organisera det praktiska arbetet, säger Andrea Bodekull.

En utvärdering av de snabbare rapporteringsmetoderna kommer under hösten.

Samtidigt pågår en annan diskussion där kritiker hävdar att Amnesty riskerar att förlora sin trovärdighet när organisationen ger sig in på ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

– Det är ett allvarligt problem. Frågan är om man kan backa upp med tillräckliga resurser, säger Thomas Hammarberg, tidigare generalsekreterare för Amnesty International.

Thomas Hammarberg tror att det kan bli svårt att objektivt bevisa att exempelvis en person är diskriminerad. Det kräver mer information och andra analysinstrument jämfört med att konstatera om någon till exempel blivit torterad.

– Det krävs inte bara fakta utan också en bild av miljön, säger han.

Amnestys internationella styrelse har tillsatt en grupp som ska se över hur organisationen bör arbeta med det nya åtagandet.

Detaljer som till exempel om man ska välja ut en speciell rättighet som berör en viss grupp, eller om den sammantagna situationen för gruppen ska undersökas när organisationen gör sina rapporter. Och om till exempel brevskrivning verkligen lämpar sig för alla områden.

Ett antal projekt på utvalda länder pågår också för att testa åtagandet. De första rapporterna är klara i höst.

– Det behövs absolut mer resurser. Men det handlar om en långsiktig och gradvis förändring, säger Carl Söderbergh, generalsekreterare i svenska sektionen.

Plumpar i Amnestys protokoll

För Amnesty betyder trovärdigheten allt. Men ibland blir det fel. Opålitliga andrahandskällor och avsteg från principen att inte arbeta på eget land har resulterat i åtminstone ett par plumpar i protokollet.

Insatserna för de fängslade medlemmarna i den så kallade Baader-Meinhof-ligan på 70-talet är ett exempel som fortfarande svider. I boken som beskriver organisationens historia – »Som droppen urholkar stenen« – benämns fallet som »plumpen i Amnestys protokoll«.

Trots att de nationella sektionerna inte ska ta sig an frågor i sitt eget land blev de tyska medlemmarna djupt engagerade och fick huvudkontoret i London att undersöka anklagelserna om tortyr och andra kränkningar. Amnesty riskerade att utnyttjas som nyttiga idioter när man tryckte på för en lindrigare fängelsevistelse samtidigt som ligamedlemmarna fortsatte att styra sin terroristverksamhet bakom murarna.

Men det är inte den enda »plumpen«. Framförallt ett exempel återkommer när det gäller Amnestys misstag:
Irakrapporten från december 1990. Gulfkriget hängde i luften och i rapporten hänvisade Amnesty till grova övergrepp begångna av de irakiska trupperna i Kuwait.

Kanske mest uppseendeväckande var uppgifterna om att över 300 för tidigt födda spädbarn mist livet efter att de tagits ur sina kuvöser, på order av irakierna.

Men redan tidigt 1991 började Amnesty tvivla på sina källor efter att ha kollat informationen igen. Och när en delegation senare undersökte saken på plats i Kuwait – genom att besöka sjukhus och kyrkogårdar – så stod det klart att historien inte höll.

– Även om en del sjukhuskällor i Kuwait, bland annat en läkare på Röda korset, fortfarande hävdade att att spädbarn dött på det sättet så hittade vi inte några riktiga bevis, förklarar Kamal Samari, presstalesman på internationella sekretariatet (IS) i London.

Anita Klum, svenska Amnestys dåvarande generalsekreterare, hade dessutom i en TV-intervju kritiserat Irak och tog då speciellt upp kuvösbarnen. »Med tanke på hur lätt det är att rasera ett förtroende genom uppenbara faktafel var det tursamt, om än förbluffande, att inga svenska medier skrev ner Amnesty efter händelsen«, skriver Katarina Hellström och Henrik Harr, författare till kapitlet om den svenska sektionen i boken om Amnestys historia.

Text: Petter Ljunggren

Amnestys utredningsarbete

På internationella sekretariatet i London arbetar idag ett hundratal utredare med olika länder. Så långt det är möjligt använder sig utredarna av information från vittnen och offer och andra förstahandskällor. Informationen kontrolleras sedan mot exempelvis läkarrapporter, fotografier, och rapportering i media.

Problemet är att många länder där grova kränkningar äger rum vägrar släppa in Amnesty. I till exempel Vietnam, Laos, Indien, Kuba och Saudiarabien måste man därför förlita sig på andrahandsuppgifter.

I vissa länder finns människorättsorganisationer som Amnesty kan använda sig av om de är tillräckligt trovärdiga och opartiska. Organisationen har under åren också byggt upp ett kontaktnät både i och utanför dessa länder.
Dessutom finns en hel del information hos andra internationella och regionala oberoende organisationer (NGOs) och FN-organ.

Amnesty tar fram en mängd olika rapporter: årsrapporten, olika länderrapporter med allt från ett par till hundratals sidor, öppna brev till regeringar, blixtaktioner, pressmeddelanden, nyhetsbrev, medierapporter och rapporter med särskilda teman (t ex om tortyr, kvinnor, barn).