Haiti i uppror

Fram och tillbaka, som en böljande våg, upp och ner för kullarna i Port-au-Prince – de unga demonstranterna i Haitis oppositionsrörelse visade upp sig genom att småspringa genom stadsdel efter stadsdel. Tre steg fram; ett eller två bakåt; rörelse mot centrum.

»Fri-het! Vi vill ha friiiii-het! Aristide måste bort! A-ris-tide mås-te bort!!!«
Det var en dag i slutet av december. Där tåget drog fram stod klungor av människor och tittade – nyfiket, avvaktande, kanske skeptiskt, många beundrande – på de jublande och deras banderoller:
»Vi har fått nog! Nu ska han väck!«

Grupp 184, en sammanslutning av ett stort antal
civilsamhällesorganisationer, har ordnat många av demonstrationerna
i Haiti det senaste halvåret. Många av de demonstranter som tar till gatorna
är universitetsstudenter, andra hänger på för att det nu blivit opportunt att vara kritisk mot Aristide.
De tusentals demonstranterna skrek sina slagord, blåste i visselpipor, hötte med nävarna – och viftade med trädkvistar för att understryka fredliga avsikter.

Efter några timmars marsch stoppades de av polisen som använde tårgas. Protester i stadens centrum är inte önskvärda. Men än en gång hade Haitis oppositionsrörelse fått visa upp sig och sin växande styrka.

Det skulle bli ett triumfartat firande. Haiti, 200 år – världens första republik befriad av slavar, en vägvisare i kampen för frihet, demokrati och avkolonialisering.

Presidenten, Jean-Bertrand Aristide, hade bjudit in många kolleger till det påkostade kalaset. Men det var få stats- och regeringschefer som dök upp i Port-au-Prince på nyårsdagen för att lyssna till högtidstalen.

Mängder av unga män slöt upp på 200-årsfirandet utanför presidentpalatset
den 1 januari 2004. De trängdes och slogs om att få gratis flaggor och t-tröjor
Istället präglades firandet av tumult, som när en mängd Aristideanhängare löpte amok mot hans talarstol för att visa stöd, och när tusentals demonstranter tågade i förorter och möttes av brinnande bilar.

– Det går inte att fira både 1804 och 2004. Hur kan presidenten hylla våra förfäders uppror, samtidigt som hans hejdukar mördar dussintals människor utan att rättssystemet griper in? undrar Sylvio Dieudonné, pastor och politiker.

Nej, i Haiti finns inte mycket att fira detta jubileumsår. Återigen har landet drabbats av upptrappat våld och politiskt kaos. Vid pressläggningen av Amnesty Press var ett inbördeskrig nära och FN förberedde insatser för ett humanitärt krisläge med flyktingar och hungersnöd.

Den framtidstro som väcktes när Jean-Bertrand Aristide kom till makten för drygt tio år sedan efter Duvalierregimerna försvann i takt med att
Haitis problem växte.

Sjukvården, vägarna, el- och vattenförsörjningen är undermåliga. Arbetslösheten är över 70 procent, korruptionen extrem, andelen aidssjuka högst i Karibien och många är undernärda. Många klarar livhanken tack vare pengar som släktingar i utlandet skickar hem.

Att beväpnade gäng så lätt kunde ta över flera städer i februari beror på att statsmakten knappt fungerar utanför Port-au-Prince.

Den organiserade oppositionen – som länge bestod av en välbärgad klick som inte gillade Aristides vänsterpopulism – växte förra året till en sammanslutning av hundratals organisationer ur näringslivet, facket och kyrkan: Grupp 184. Under 2003 fick den med sig de intellektuella och universitetsstudenterna.

– Jag tror inte någon sida kan vinna,
säger Michèle Montas, journalist från
Radio Haiti som efter att ha varit
nära att mördas har tvingats gå i
exil i New York där hon arbetar på FN.
(intervjun gjordes innan Aristide
lämnade Haiti den 29 februari)
De svarta studenterna har fått ge demokratisk legitimitet åt rörelsen, vars kärna annars kommer ur mulatteliten. De har också fått ta smällarna i demonstrationstågen, som beskjutits av Aristidestödda gangstergäng.

– Rika, fattiga, medelklass, studenter, arbetare, affärsmän – alla enas om att vi måste bli av med honom, säger Févry Osner Jr, som läser juridik och teologi.
– Aristide hade länge allt en president behöver – stöd från folket, från USA och FN. Ingen kunde tro att han, som är präst och själv vuxit upp i slummen, skulle svika de fattiga. Nu beter han sig rentav värre än sina företrädare!

Oppositionen hävdar att Aristide återkom till makten 2001 genom valfusk. Valen gick förvisso knappast mönstergillt till, men han och hans parti Lavalas fick ändå en stor majoritet av rösterna.

Aristide håller fast vid att han tänker sitta kvar hela sin mandatperiod, till februari 2006. Landets problem skyller han på tryck från Internationella valutafonden, IMF, och det uteblivna biståndet. Hundratals miljoner dollar från USA och EU har dragits in
på grund av det oklara politiska läget de senaste åren, och de pengar som ändå ges kanaliseras till frivilligorganisationer. Det är alltså inte underligt att staten har svårt att fungera.

Jean-Bertrand Aristide växte upp under lika fattiga förhållanden som de flesta av Haitis åtta miljoner medborgare. Han var pastor, verkade bland folket och fick en stor majoritet av deras röster i valet 1990. Men han avsattes i en militärkupp året därpå och gick i exil. När han hjälptes tillbaka till makten av USA 1994 framstod han som landets demokratiske räddare.

Men alltfler menar att han nu visat sig vara ännu en i den långa raden av maktberusade despoter som sedan 1804 – då Haiti blev självständigt från Frankrike – använt presidentposten för egna syften. USA tog sin hand från Aristide för länge sedan.

– Allt har blivit avgjort sämre under Aristide. Han vill återinföra diktatur, säger Marie Yolene Gilles på Nationella koalitionen för mänskliga rättigheter.

– Aristide är en brottsling. Det går inte att tänka sig att han skulle få ställa upp i nyval, säger den haitisk-amerikanske hotelldirektören och musikern Richard Morse. De som nu stöder presidenten är de som inte vet att han sysslar med att beväpna småbarn.

Enligt Richard Morse klarar regeringen aldrig av att skapa det Haiti behöver mer än något annat: arbetstillfällen.

– Har folk jobb kan de skicka ungarna till skolan och till doktorn, säger han. Men det Aristide gjort är att skapa gäng av grabbar som skrämmer och terroriserar.

Grupp 184 har föreslagit ett övergångsstyre och ett »socialt kontrakt« (se www.group184.org) men oppositionen vägrar delta i de samtal som Aristide bjuder in till, och den accepterar inga val så länge han sitter vid makten. Läget är låst.
Det internationella samfundet har inte velat agera, till exempel genom att skicka medlare eller fredsstyrkor till Haiti. Samtidigt som USA och FN är medvetna om att de drog sig ur i förtid förra gången det begav sig, i mitten av 1990-talet, finns det som bekant oroshärdar på andra håll som tar resurser i anspråk.

Nu vet världen i alla fall vad som pågår i Haiti. Nyheterna om den senaste tidens kris har fått stort genomslag. Men för de inhemska journalisterna råder knappast pressfrihet. Tvärtom motarbetas fria medier. Kritiska reportrar hotas till livet av kriminella.

– Jag och min man kämpade för en oberoende rapportering. Vi sysslade med undersökande journalistik och sände på kreolska för att alla skulle kunna förstå nyheterna, säger Michèle Montas som tillsammans med sin man Jean Dominique drev Radio Haiti.

Men Jean Dominique mördades år 2000 på sin arbetsplats. Sedan dess har Michèle Montas arbetat för att bringa klarhet i vem som låg bakom mordet, som hon menar var politiskt styrt.

Själv blev hon utsatt för ett mordförsök häromåret. En tid senare stängde hon Radio Haiti och Michèle Montas lever nu i exil i New York. Den 10 december förra året fick hon pris av RSF, Reportrar utan gränser, för sitt arbete för yttrandefriheten.

– Det gick inte längre att jobba som journalist. Man kan inte omge sig med en massa vakter ute på fältet, och hur skyddar man sig mot vakterna? säger hon. Haiti är ett laglöst land där journalisterna är fritt villebråd. Det räcker med att säga en enda sak som någon inte gillar.

Michèle Montas har lika lite som någon annan en lösning på hur
det politiska dödläget ska kunna brytas:
– Jag tror inte att Aristide kan styra landet och fullfölja sitt mandat. Men oppositionen är splittrad och erbjuder inget alternativ. Det viktiga är på vilket sätt Aristide kliver ner från makten och att det sker utan blodspillan.

Text och bild: Gunilla Kinn