Kashmir åter en krutdurk

Gevärsknallar ekar mellan husväggarna. De flyende stenkastarna leker
med döden – runt 60 personer har dött sedan protesterna började i somras.

Fredagsbönen är över. Tusentals skor sätts på lika många fötter som lämnar Jammiamoskén och vandrar ut i Kashmirs huvudstad Srinagar. Utanför blir ett hundra-tal av besökarna stående. Gympaskor och plastsandaler, spensliga kroppar och förväntansfulla ögon. Tonåringarna blickar mot soldaterna ute på vägen. Automatvapen och skottsäkra västar.
Och så börjar de skandera – AZADI! (frihet!) – bryta loss stenar – AZADI! – slunga över grinden – AZADI! Då soldaterna höjer sina vapen övergår ropen i tjut och medan fötter panikartat börjar smattra nedför gränderna ekar de första gevärsknallarna.
Trettioåriga Shafat Mattoo har bara hundra meter kvar till sitt hem då han sjunker ihop. När männen i närheten ska hjälpa honom på fötter ser de det lilla hålet i magen och den klarröda strömmen av blod. Vilda skrik, hjälpande händer, den skadade lyfts upp bakpå en motorcykel, rivstart, försvinner. På vägen till sjukhuset uppehålls motorcykeln vid två poliskontroller och när de väl kommer fram har livet runnit ur Shafat Mattoo. Ytterligare en mänsklig tragedi i en svart höst för Kashmir.

Husbåtsägarna i Srinagar får nu återigen skåda i fjärran efter turister.

Just när det hade börjat se så bra ut. Efter årtionden av att ha varit slagfält mellan Pakistan och Indien, efter att ha agerat pusselbit i stormakternas kallakrigsdragkamp.
Efter att ha förvandlats till pilgrimsmål för jihadister och efter att Kashmir nästan har lett till kärnvapenkrig – så hade det sett allt bättre ut i ett par år. Det har varit försök till samtal mellan parterna och inga allvarliga militära sammandrabbningar har förekommit. Det var en »normalisering« av situationen och det verkade även som att turisterna hade fattat vinken: Kashmir var återigen säkert. Hotellägare, serveringspersonal, guider, mattillverkare, sjalförsäljare, båtförare – alla kände på sig att 2008 skulle bli ett rekordår. Den gamla goda tiden kanske var på väg tillbaka, en tid då inte bara kashmirierna själva kallade sitt land »paradiset på jorden«?
Kanske var upptäckten av massgravarna i mars det första tecknet på att normaliseringen skulle ta tid.

Bilal Ahmed sitter på en lummig bakgård i Srinagar. På ena sidan familjens tomma vandrarhem, på andra sidan huset där han växte upp. Bilal var åtta år 1989, då kashmiriernas självständighetskamp inleddes. Det var då unga kashmirier – inspirerade av palestiniernas intifada och Berlin-murens fall – lyfte vapen mot den indiska ockupationsmakten. Han var ett par år äldre då Pakistan och de mujaheddin som deltagit i Afghanistankriget tog över den kashmiriska striden och gjorde den till sitt eget nationella, heliga krig. Då Bilal lärde sig att Indien hade börjat dra alla kashmirier över samma kam hade han hunnit fylla tretton år och just kommit hem från skolan.
– Soldaterna stod och väntade på mig, säger Bilal. De sade att jag var terrorist. De hängde mig upp och ner och slog mig med en käpp och ville att jag skulle ange folk. Det var först då jag kom på tanken att gå med i gerillan.
Men Bilals föräldrar förbjöd honom och han lydde. Trots det torterades Bilal vid två tillfällen till under 1990-talet:
– Jag såg människor få elchocker i sin penis, få chili lagt i sina sår och hur de tvingades dricka urin.

Många hade inte samma tur som Bilal, som till slut släpptes. Tusentals personer »försvann«. Enligt Srinagarbaserade Association of the Parents of Disappeared Persons har 8 000 kashmirier aldrig återfunnits. Den 29 mars i år publicerade organisationen resultatet av sina undersökningar. Enbart i Uri-distriktet fanns minst 940 döda i anonyma gravar. Fallet uppmärksammades av Amnesty International och togs upp av EU-parlamentet. Men gnistan som tände krutdurken i Kashmir, den kom först till sommaren.

Separatistgruppen JKLF och dess ledare Yasin Malik åker ut till kashmiriska byar for att hälsa på anhöriga till offer för de indiska soldaternas kulor.

I brist på självständighet har kashmirierna alltid värderat paragraf 370 högt. Det är lagen som säger att endast kashmirier får äga mark i Kashmir. Hur högt den lagparagrafen värderas skulle visa sig i juni, då Indien delade ut hundra hektar mark till hinduiska pilgrimer. Bilal Ahmed reagerade som de flesta kashmirier:
– Det börjar med att de tar en liten bit, till slut har vi inget paradis kvar. Det finns så många rika indier, de skulle kunna köpa upp vårt land på nolltid.
Som så många andra började Bilal demonstrera. För varje dag blev det fler som marscherade längs gatorna. Då de var över 100 000 deltagare brydde sig ingen längre om markfrågan. Nu skallade ropen om självständighet, »azadi«, och plötsligt blev det tydligt hur pass tätt under ytan kashmiriernas missnöje legat och grott. Det »normaliserade« tillståndet hade endast varit en tillbakagång till ruta ett, där kashmirierna var lika långt ifrån de rättigheter de eftersträvade som tidigare. Nu höjde de unisont rösten. De möttes av Indiens halva miljon soldater i Kashmir, med order att skjuta. Överläkaren Shakil berättar om de kroppar han fått in sedan sommaren:
– Det är ofta unga män men även äldre, kvinnor och barn. Ett tag använde soldaterna gummikulor, men det gjorde ingen skillnad. De siktade ju på huvud och hjärta.

Kashmirierna över sina fredliga marscher och menar att de som inlett stenkastningen har varit mutade av indiska myndigheter. Sedan har upphetsade ungdomar följt efter och soldaterna har fått en ursäkt för att skjuta. Smutsig taktik är inget nytt. Sjuttonåriga Adel menar att hans stenkastning är ganska oskyldig i jämförelse med soldaternas skarpa skott.
– Men vi är inte rädda längre, säger han. Detta är vårt sätt att protestera.
I en artikel om Kashmir frågar sig den indiska författaren Arundhati Roy vilken nytta en armé kan göra mot demonstranter som övervunnit sin rädsla för att dö? Hon svarar med en ny fråga och en referens till Mahatma Gandhi: »vem skulle veta det bättre än det indiska folket, som vann sin självständighet på det sätt de gjorde?«.

I en lägenhet i gamla Srinagar håller den grupp möte som mer än någon annan känner till Kashmirs självständighetskamp – Jammu and Kashmir Liberation Front, JKLF. På ena väggen står det tydligt skrivet »NO SMOKING« men då mannen med endast en lunga tänder en lång Goldflake är det ingen av de andra männen på golvet som säger något. Yasin Malik är ledaren, folkikonen, som var med och startade det militanta upproret – men också tog beslutet att lägga ned vapnen 1994. Sedan i somras har Yasin Malik och andra separatistledare hållit tal varje fredag i Jammiamoskén. Men årets proteströrelse är folkets, den har inga ledare. Yasin är däremot med och leder nästa steg – bojkotten av lokal-valet i december.
– Valet gör inget för att lösa kashmiriernas situation, säger Yasin Malik. Indien vill bara låta situationen bestå. Att inte rösta är ett demokratiskt val och det är det enda vi kan göra.
Indiska politiker har dock förklarat att bojkotten ska behandlas som en våldshandling. Utegångsförbud spärrar av Srinagar inför varje demonstration och i byarna har soldaterna börjat trakassera invånarna för att få dem att rösta. Dagen efter Yasin Malik inleder sin bojkottkampanj arresteras han.

Shafat Mattoo skulle ha gift sig om en månad när han sköts ihjäl på väg
hem från moskén.

Hemma hos familjen Mattoo är sorgen över Shafat Mattoos död två veckor tidigare fortfarande påtaglig. Första veckan publicerade Shafats arbetsgivare, tidningen Greater Kashmir, hans foto varje dag. JKLF har kommit och erbjudit ekonomiskt stöd. Men från regeringen har de inte hört ett knyst.
– Vi har aldrig deltagit i demonstrationer, men nu kommer vi att göra det, säger Shafats storebror Ahmad. Den här gången drabbade olyckan oss, nästa gång kan det vara någon annan. Vi måste sätta stopp för det.

Text och bild: Per Liljas

==

Bakgrund Kashmir

Redan vid upplösningen av det brittiska Indien 1947 och bildandet av Indien och Pakistan utbröt det första kriget om Kashmir. Den dåvarande maharajan i Kashmir, Hari Singh, sökte stöd hos Indien och fick löfte om en folkomröstning för att avgöra områdets framtid. FN-observatörer placerades ut längs den så kallade kontrollinjen 1949 men en politisk uppgörelse har dröjt och folkomröstningen har aldrig genomförts.

I det indiskkontrollerade Jammu och Kashmir bor cirka nio miljoner invånare, varav 60 procent är muslimer. I den pakistanska delen av Kashmir bor tre miljoner medan Kina kontrollerar en mindre del av området.

Tiotusentals människor har dödats sedan ett uppror inleddes 1989 med stöd från Pakistan. De flesta väpnade grupper har lagt ned vapnen men terrordåden i Bombay (Mumbai) i november ökar oron för att kretsar i Pakistan återigen ska satsa på stöd till väpnade grupper i Kashmir.
1999 utkämpade Indien och Pakistan ett lågintensivt krig längs de facto-gränsen i Kashmir och 2002 mobiliserades uppemot en miljon soldater och många fruktade ett kärnvapenkrig.
2003 inleddes en avspänningsprocess med vapenvila, cricketmatcher och öppnandet av busslinjer över gränsen.

I somras ökade spänningen åter och minst 30 personer har dödats vid protester i Jammu och Kashmir. Fram till 24 december pågår lokalval i olika omgångar.
Ulf B Andersson