Till statssuveränitetens försvar

I »Lagen mot krig. Om FN-stadgans våldsförbud och aggressionskrigen« redogörs för det våldsförbud som finns i FN-stadgan. Författarna Rolf Andersson, Mats Björkenfeldt, Per Boström, Lars-Gunnar Liljestrand går långt i sin plädering för försvar av staters suveränitet.

Läst & Sett | 2013-09-09
Av: Ulf B Andersson
Även publicerad i AmnestyPress #3/2013

Foto: Celanders förlag

BOK: »Lagen mot krig. Om FN-stadgans våldsförbud och aggressionskrigen«
FÖRFATTARE: Rolf Andersson, Mats Björkenfeldt, Per Boström, Lars-Gunnar Liljestrand
FÖRLAG: Celanders förlag

I dessa dagar i början av september 2013 förbereder sig världen på vad som kallas bestraffningsaktion mot den syriska regimen som anklagas för att ha använt kemiska vapen. Eftersom FN:s säkerhetsråd inte är enigt anser många bedömare att det kan vara befogat att USA genomför anfall mot Syrien. Användandet av kemiska vapen är ett fruktansvärt brott och bilderna på döda civila har skakat världen, vilket USA:s president Barack Obama betonade vid besöket i Stockholm. Det kan dock vara värt att påminna, som Joost R. Hiltermann gjorde i New York Times den 17 januari 2003 att det irakiska gasanfallet mot staden Halabja i mars 1988 inte orsakade någon större proteststorm. Det tog sju veckor innan säkerhetsrådet i FN kom med ett urvattnat uttalande och trots att USA visste vad som hade hänt i Halabja instruerades amerikanska diplomater att försöka sprida uppgiften om att Iran också var skyldigt. USA var vid denna tidpunkt nämligen allierat med Saddam Husseins Irak och stödde angreppskriget mot Iran.

I Lagen mot krig försöker de fyra författarna slå hål på den mytbildning som inte minst ledare i väst torgför när det gäller att föra anfallskrig och påminner om FN-stadgans våldsförbud. USA:s agerande i Irak och Afghanistan nagelfars liksom det märkliga sätt som Nato, Sverige, Qatar med flera tolkade säkerhetsrådets resolution vintern 2011 om att skydda civilbefolkningen i Libyen. Resolutionen hälsades som en framgång för R2P, skyldigheten att skydda, men innehöll knappast klartecken för att med hjälp av massiva vapenleveranser, insatser av specialförband och ett flygkrig störta en diktator.

Tyvärr är författarna så fastlåsta i sitt försvar av staters suveränitet och selektiva i sitt urval av fakta att de förlorar trovärdigheten. Å ena sidan kan de hävda att siffrorna över antalet döda i Libyen var överdrivna när Nato inledde flygkriget medan de å andra sidan hävdar att ”50 000 människor offrades” genom bombkriget. (Det finns nya siffror som skriver ner dödstalen betydligt)
Å ena sidan kan de medge att säkerhetsrådet har rätt att ingripa för att ”återställa eller upprätthålla internationell fred och säkerhet” medan de å andra sidan hävdar att regimfrågan är ”en intern syrisk angelägenhet”. Det borde gå att hitta en väg mellan anfallskrig som förs under falska förespeglingar och en passivitet inför katastrofer som Balkan, Rwanda och Syrien vilka också fått allvarliga regionala konsekvenser.

Ulf B Andersson

Läst & Sett | 2013-09-09
Av: Ulf B Andersson
Även publicerad i AmnestyPress #3/2013