En dag i Caracas

Wuilly Arteaga blev en viktig symbol för oppositionen i Venezuela när han spelade på sin violin under protesterna mot regeringen. Nu är han fri efter att ha gripits och fortsätter att arbeta för att tvinga president Nicolás Maduro att avgå.

Wuilly Arteaga. Foto: Petter Svensson

Förmiddagssolen strålar in genom det öppna taket i köpcentret "Parque cristal" i centrala Caracas. En tilltagande strid av människor hör den välbekanta musiken och söker sig nyfiket mot källan – ”kan det verkligen vara han?” – innan de kommer närmare och får det bekräftat.

Många tar upp sina mobilkameror för att fånga ögonblicket då Wuilly Arteaga, sex veckor efter att protesterna tystnat, åter igen spelar den venezuelanska nationalsången på sin violin. Han möts av rungande applåder. Många kommer fram för att ta selfies och bekänna sin beundran för den 23-årige unge man som uppnådde ikonstatus under ”La Resistencia”, de våldsamma protester runt om i Venezuela som krävde 130 människors liv. Till synes sammanbitna män kommer fram och trycker sina händer, en äldre kvinna faller i tårar när hon kramar om honom.

– Te amo Wuilly!

Wuilly Arteaga blir uppmärksammad när han spelar i Parque Cristal. Foto: Petter Svensson

Det är första gången han spelar offentligt efter att ha blivit arresterad och brutalt misshandlad av militären, där bland annat hans egen violin förstördes efter att ha används som ett tillhygge mot hans eget huvud, innan han tillsammans med många andra föstes in och fördes iväg i en militärbuss.

– Vi hade händerna bakom nacken och blev tillsagda att lägga oss ner framstupa. Jag hörde att den tjej som var precis bakom mig våldtogs av en av militärerna under färden till arresten, det var fruktansvärt, säger Wuilly Arteaga och skakar på huvudet.

Wuilly Arteaga tas hand om av oppositionsaktivister sedan han skadats.

Han släpptes för en vecka sedan efter att ha varit frihetsberövad i 25 dagar. Han har fortfarande inte återfått hörseln på ena örat efter alla slag som delades ut. Vänster ansiktshalva är svullet och två rundformade sår på ena kinden vittnar om de gummikulor som han träffades av. Bara för att jävlas brände någon bort hans tidigare blonderade hår. Han tar en stor risk genom att åter igen uppträda offentligt, han är villkorligt frigiven med en order om att undvika just detta och skulle han bli påkommen av är risken stor att han åter igen fängslas.

Wuilly (u:et beror på ett misstag hos myndigheterna vid namnregistreringen) Arteaga växte upp under knappa förhållanden i staden Valencia knappt 20 mil väster om Caracas. Hans djupt religiösa föräldrar förbjöd honom att spela eller ens lyssna på musik. För fyra år sedan fick han nog av alla restriktioner och flyttade till Caracas, han sov mestadels på gatan, samtidigt som han försörjde sig som gatumusikant i tunnelbanan. Helt självlärd – ”med hjälp av Youtube” – blev han en dag upptäckt och fick en plats i det världsberömda El Sistema, den världsberömda orkester som tar in talangfulla men fattiga barn och ungdomar ,att som Wuilly tas in som vuxen är ett exceptionellt undantag. Bland annat åkte han på turné i Europa, vid ett tillfälle passerade han Göteborg men såg inget av staden då ”det var för kallt att gå ut”.

Wuilly Arteaga under en manifestation. Foto: Petter Svensson

Efter att ha vägrat skriva under ett papper som intygar att man sympatiserar med regeringen (som krav för att åka ut på en ny turné) blev han utkastad från El Sistema. Återigen började han spela i tunnelbanan innan protesterna startade i början av april 2017 och livet tog en helt annan vändning för Wuilly Arteaga. Varje dag spelade han med sin violin, ofta ackompanjerad av sin flickvän Haizel på klarinett, samtidigt som vänner och bekanta skadades eller dödades. Massmedia från världens alla hörn uppmärksammade honom där han lugnt stor kvar och spelade, alltid klädd i Venezuelas färger, medan kalabaliken rasade omkring honom. Artisten Shakira var bara en av ett tiotal celebriteter som visade sina sympatier genom att skänka bort en violin till Wuilly – en riktig dyrgrip som fortfarande är i Miami.

– Jag tror det det är möjligt att uppnå demokrati och frihet här i Venezuela, det är därför jag deltog i de fredliga protesterna och fortsätter kämpa för mitt land. De flesta kan relatera till musik, och jag älskar att spela, säger Wuilly Arteaga.

Vid ett bord intill Wuilly sitter Evelyn Arteaga, 62, hon är alltid vid hans sida. De senaste två-tre åren har hon, på volontär basis och utan kopplingar till något parti, vigt sitt liv åt att hjälpa landets politiska fångar. Hennes energi förefaller outsinlig. Hon hälsar på i fängelser när hon så tillåts, kommer med råd, mat och omtanke, och är i ständigt samspråk med såväl anhöriga som advokater. Hennes roll som aktivist gör att hon uppmärksammas av myndigheterna.

En av Evelyns närmaste vänner med samma engagemang, Lisbeth ”Mamaliz” Añez, är frihetsberövad sedan några månader tillbaka just på grund av detta, även om det formellt heter att hon understödjer terrorism. Samma öde kan när som helst drabba Evelyn Arteaga.

– Jag är medveten om riskerna, men för mig finns det helt enkelt inget val, jag måste hjälpa dessa stackare som har fängslats på grund av sina politiska åsikter, det är självklart för mig, säger hon med sin intensiva, hesa röst.

Wuilly Arteaga och till vänster hans flickvän Haizel. Foto: Petter Svensson

De senaste veckorna har Wuilly varit hennes främsta prioritet. Hon kom med mat och mediciner till honom när han var frihetsberövad, även om vakterna tog det mesta, vilket möjliggjordes av den lyckliga slumpen att de bär samma efternamn varför vakterna trodde att de var släkt.

Vi sätter oss i bilen, Evelyn ska skjutsa Wuilly från Parque cristal till Högsta domstolen där han, precis som många andra villkorligt frigivna, är ålagd att visa upp sig var femtonde dag. Evelyn röker sina cigaretter med samma frenesi som hon manövrerar sin bil, och hon tvekar inte att högljutt vädra sitt missnöje över medtrafikanters eventuella synder.

Najhud Colina under en manifestation. Foto: Petter Svensson

På vägen passerar vi det ökända fängelset Heliciode, som tillhör Venezuelas lika ökända underrättelsetjänst Sebin, för att släppa av Najhud Colina som idag ska besöka sin fängslade pojkvän, parlamentsledamoten Renzo Prieto, som suttit där i tre år. Han är enligt människorättsorganisationen Foro Penal en av Venezuelas 487 politiska fångar. Majoriteten av dessa befinner sig just här. I samma ögonblick som Najhud Colina stiger av får Evelyn syn på en gammal bekant som går mot vårt håll. ”Angel! Ven aqui!” (Angel! Kom hit!). Angel skiner upp och de kramar glatt om varandra.

Angel Contreras satt tidigare på Helicode efter att ha gripits vid protesterna år 2014. Evelyn och Angel lärde känna varandra då Evelyn regelbundet brukade hälsa på honom och andra intagna. Angel blev villkorligt frisläppt i december förra året, delvis tack vare att påvens sändebud i Venezuela, Aldo Giordano, utövade starka påtryckningar. Processen mot Angel Contreras, som redan skjutits upp cirka 30 gånger under tiden som han var frihetsberövad, en vanlig förhalningsstrategi i Venezuela, pågår dock alltjämt.

Evelyn tar upp sin svarta handväska och pekar med ett leende på det trasiga innanmätet.
– Minns du alla cigaretter jag smugglade in till dig och andra genom att sy in dem i handväskan, det är därför alla mina handväskor är trasiga idag, skrattar hon.

Angel är gänglig med insjunkna kinder, ger ett utmärglat intryck. Tiden efter frisläppandet har varit tuff.

– Jag har inte ätit på två dagar, jag är desperat. Det är därför jag är här, jag försökte komma in för att be några vänner om pengar, släktingar till Maklid (känd venezuelansk narkotikabaron) som jag lärde känna där inne, men vakterna lät mig inte komma in. Jag är verkligen desperat, och jag har tre barn som inte får tillräckligt med mat.

Evelyn blir arg, höjer rösten och hytter med pekfingret framför honom.

– Du får aldrig hamna i klorna på såna som dem, du vet att de vill ha gentjänster, att ingenting är gratis, och då är du fast!

Angel ser skamfylld ut. Han är full av historier från tiden i Heliciode, om förnedringen, misshandeln, men också gemenskapen, de roliga ögonblicken och den omständigheten att han delade cell och blev vän med de colombianska paramilitärer som sedan år 2013 står anklagade för att ha haft planer på att döda president Maduro och störta regeringen. Men nu, utanför fängelset, är det få som kan tänka sig att erbjuda Angel något av de fåtal arbeten som finns eftersom det innebär att även dem själva kan komma att stämplas som oppositionella.

– Friheten har förstås inget pris, men det var lättare att få tag i mat i fängelset än det är här utanför, konstaterar han.

Angel Contreras och högerpolitikern Maria Corina Machado. Foto: Petter Svensson

Vi åker vidare och Angel Contreras hänger på. Solen steker i bilen, det grönbeklädda berget Avila som omger Caracas framstår närmast som en hägring i det inferno av bilar, biltutor och kväljande avgaser som kännetecknar staden där en full tank bensin fortfarande bara kostar en femtedel av en 33 cl vattenflaska. Mopedtaxis kryssar med dödsförakt mellan bilarna och avsaknaden av asfalt i landet gör att vägarna är fyllda av håligheter som alla är potentiella olyckshärdar.

På sin violin spelar Wuilly en av de kända protestsångerna i baksätet medan vi närmar oss Högsta domstolens byggnad, vars ena sida pryds av två stora, separata bilder av Hugo Chávez och Nicolás Maduro som med segervissa leenden sträcker sina högerarmar mot skyn. En närmare övertydlig symbolik mot bakgrund av det inte är någon hemlighet att "el oficialismo" styr rättsväsendet efter eget gottfinnande. Det var också denna domstol som fattade de två besluten i mars som tillintetgjorde parlamentets inflytande (där oppositionen har majoritet), och som var den utlösande faktorn till att protesterna startade.

Wuilly har tur. Idag är det inga köer, han går in lämnar över sin id-handling och blir fotograferad, sedan är det klart. Andra dagar måste man ibland vänta flera timmar på sin tur, ännu en kö som adderar till alla andra köer till matbutiker, banker och andra inrättningar som präglar vardagslivet för flertalet: få andra torde ha fått sitt tålamod prövat med samma ihärdighet som venezuelanerna de senaste åren.

Nu vill alla ha en del av Wuilly, världens medier rycker i honom. Hans symbolstatus gör också att han uppfattas som ett hot. Venezuelas vicepresident Diosdado Cabello har precis släppt en fabricerad video på Instagram där Wuilly bekänner att han är ”chavista”.

I regeringstrogna tidningar och på diverse sidor på nätet finns det en uppsjö av falska citat och rena lögner som syftar till att misskreditera honom i syfte att oskadliggöra en av oppositionens främsta propagandavapen.

– Det gör ont i mig att så många tror på det som sägs, "du är den falskaste personen av alla” sade en person som gick förbi mig på gatan igår. Trots alla fina meddelanden jag får är det framförallt de elaka kommentarerna man minns, säger Wuilly och tittar menande ner på sin mobiltelefon.

Manifestation med krav på frigivning av landets politiska fångar. Foto: Petter Svensson

Andra försöker profitera på Wuillys nyvunna kändisskap. För några veckor sedan var han på en tre veckor lång resa i USA där han genomförde mängder av intervjuer och spelningar – en venezuelan bosatt i USA passade då på att signera ett lömskt utformat kontrakt där han ges rätt till 50 procent av Wuillys intäkter de närmaste 15 åren.

Vi går vi vidare runt domstolsbyggnaden, jag träffar på Luis Velazco som oroligt vankar omkring medan svetten rinner i ansiktet. Han är här då det har meddelats att det idag ska komma besked huruvida hans 18-åriga son Carlos Velazco, som idag varit arresterad i över 30 dagar, ska släppas fri eller inte. Igår fick sonen läkarhjälp på grund av magproblem, vilket Luis hoppas kan vara till fördel när – och framförallt om – beskedet väl kommer.

– Det går inte att beskriva den oro som man känner som förälder i en situation som denna, man är helt utelämnad, allt man göra är att be till Gud och hoppas att det ordnar sig, säger han.

När vi åter igen sätter oss i bilen får Wuilly ett samtal från USA:s ambassad som vill arrangera ett möte. Wuilly suckar avmätt, han är en liten men viktig bricka i det politiska schackspel som just nu pågår om landets framtid. Hittills har Wuilly erbjudits över tio olika stipendier för att kunna fortsätta med musiken utomlands, i Washington och på andra platser. Det är otroliga möjligheter som plötsligt har uppenbarat sig för en person som alldeles nyss sov på Caracas gator.

– Problemet är bara att ingen av stipendierna är här i Venezuela, jag vill stanna och fortsätta med kampen på gatorna…även om jag kanske borde åka, säger Wuilly.

I otaliga intervjuer har han också högtidligt lovat att stanna och kämpa vidare på plats tills den dagen Venezuela inte längre har några politiska fångar och han vill verkligen inte betraktas som en svikare. Evelyn har sin uppfattning klar.

– Venezuela och ”La Resistencia” skulle faktiskt klara sig utan dig, hör du det Wuilly, Vete! Por favor, Vete! Någon dag om inte allt för länge kommer det komma någon annan med större behov än dig, och då kommer jag inte längre kunna hjälpa dig. Idag är du en berömd person men om några månader kommer du kanske vara bortglömd, du måste ta chansen!, säger Evelyn.

Vi fortsätter vår färd mot Altamira, ett traditionellt starkt oppositionsfäste. Nu pågår livet som vanligt men alldeles nyss var det något helt annat. Vissa hörn och butiker minner om fallna kamrater. ”Det var här Juan blev skjuten”, säger Evelyn sammanbitet. Vi stannar till. Något som sägs vara blodspår kan skönjas i ett svagt, knappt urskiljbart mönster på gatan, en utmärglad hund har tagit skydd i skuggan därintill. Unga personer, företrädesvis pojkar eller unga män, alldeles nyss här för att uttrycka sina åsikter mot en illa förberedd militär som svarade med vapenmakt. Nu är de döda.

– När jag kom ut från fängelset för en vecka sedan blev jag ledsen och väldigt besviken när jag förstod att protesterna hade upphört, trots allt hemskt som skedde så var det en tid av hopp, nu känns allt uppgivet. Men jag tror att de flesta fattar att vi snart måste ut på gatorna igen, det finns inga andra vägar härifrån, säger Wuilly.

Resan förlöper vidare uppför backarna vid Avilas fot. "Här blir man kidnappad istället för skjuten" säger Angel Contreras lakoniskt, syftande på att det framförallt är folk med pengar som bor här. Husen är försedda med galler, hundar och avancerad säkerhetsutrustning och påminner i allt väsentligt om fängelser. Här ligger partiet Ventes högkvarter, som nu har samlat till möte med anledning av att tre av deras medlemmar nyligen har frisläppts efter att ha varit frihetsberövade i över en månad. Maria Corina Machado är Ventes ledare och en av landets mest profilerade högerpolitiker, partiet har dock inte officiellt erkänts som ett sådant vilket innebär att de inte kan få några mandat i parlamentet.

Den övriga oppositionen är överens om att delta i de regionalval som ska äga rum den 15 oktober. En bojkott är precis det som regeringen strävar efter, och man måste föra kampen såväl på gatan som inom de förment demokratiska institutioner som finns, resonerar man. I bakgrunden finns också en insikt om att oppositionens bojkott av parlamentsvalen 2006 var en usel strategi. Maria Corina Machado ser dock valdeltagandet som ett svek mot alla de som offrade sina liv i protesterna. Wuilly håller med, liksom många andra. En spricka har uppstått mellan de oppositionella politiker och det fotfolk som de är beroende av för att kunna vinna röster.

– I ett odemokratiskt system kan man inte sätta hopp till demokratiska metoder, och under ”La Resistencia” sade ledande politiker att man skulle kämpa på gatorna tills en förändring var här, men nu gör man något hela annat. Det påverkar såklart tilltron till politikerna och gör att folk tvekar över om det är värt att ta sig ut på gatorna igen, menar Wuilly.

Vi rullar ner från Altamira, eftermiddagssolen är behaglig. Evelyn ringer ett samtal och snart befinner vi oss i ett bullrande tvätteri i stadsdelen Chacao. Ägaren Ignacio Perez tar emot oss. Han har husarrest sedan ett år tillbaka, vilket innebär att han egentligen aldrig får lämna sin bostad som praktiskt nog är belägen mittemot tvätteriet. Han vågar stanna högst 30 minuter åt gången, ibland gör polisen oanmälda besök men vissa kontakter inom poliskåren gör att han ofta vet när han bör hålla sig hemma.

Ignacio Perez i tvätteriet. Foto: Petter Svensson

Ignacio greps, precis som Angel Contreras, i efterdyningarna av protesterna 2014, inga bevis har presenterats och som så ofta handlar den formella anklagelsen om "svek mot fäderneslandet" och ”finansiering av terrorism” – som i praktiken kan betyda vad som helst. Trots att han aldrig blivit dömd hamnade han i det ökända fängelset Recreo, där förlorade han 60 kg och misshandlades så svårt av vakterna att han förra året beviljades husarrest på grund av humanitära skäl. Affärerna går trots allt ok.

– Eftersom det inte går att laga en trasig tvättmaskin, eller något annat trasigt för den delen, måste folk komma hit med sin tvätt. Å andra sidan gäller detta även mig, inte heller jag kan få tag i några reservdelar så när mina tvättmaskiner går sönder är det kört, säger Ignacio med ett snett leende.

En av Ignacios mest trogna kunder var ex-kaptenen Juan Caguaripano, samma person som för några veckor sedan greps av myndigheterna efter att ha varit landets mest efterspanade person sedan år 2014 då han lämnade armén och sin familj för att gå under jorden i syfte att föra en väpnad kamp mot regimen under namnet "mission David" (efter den bibliska sagan David och Goliat).

Han har lagt upp en mängd videos på nätet där han proklamerar sina ambitioner och vad han anser om dagens ”illegitima, korrupta narkotikaregim”. Ingen vet med säkerhet hur många som ingår i Caguaripanos underjordiska förband vars strategi ibland jämförs med Hugo Chávez kupplaner 1992 – och om det skulle kunna utgöra ett reellt hot mot regeringen.

Många menar att militären idag har den reella makten i Venezuela, halva regeringen har en militär bakgrund och höga militärer är av allt att döma djupt insyltade i korruptionsaffärer. Men det finns ett pyrande missnöje, och det finns gott om historiska exempel på att förändringar kan ske snabbt om ledande militära skikt plötsligt byter sida. Vad nu en sådan utveckling skulle leda till.

– Senaste gången han var förbi här var bara för några månader sedan. Jag har hört, men det är inget som han har sagt till mig, att det ska röra sig om fyra bataljoner med 1 500 man i varje, med starka kopplingar till höga militärer och polisen. Jag väljer att tro att detta kan erbjuda en förändring till ett demokratiskt Venezuela, inte att det skulle sluta med ännu en militärdiktatur, säger han.

Någon från den intilliggande restaurangen får till sin stora glädje plötsligt syn på Wuilly, som också befinner sig i tvätteriet, och frågar om han inte kan tänka sig att komma över. Sagt och gjort, Wuilly beträder restaurangen, tar upp sin fiol, och när gästernas förvåning släppt äger han sin publik fullständigt. Wuilly, Wuilly, Wuilly! skriks det i kör. Ännu en succé, fler kramar och lyckönskningar.

Det är kväll, och hög tid för Ignacio Perez att gå över till sin lägenhet, Angel Contreras blir avlämnad hos en bekant som kanske kan hjälpa honom med en slant och ett tillfälligt påhugg, Wuilly Arteaga och Hazel får skjuts till sin högst tillfälliga bostad (de byter med jämna mellanrum av säkerhetsskäl). Evelyn Arteaga får ett sms om att Luis Velazcos son precis har släppts från fängelset och nu är på väg hem. Ett positivt besked, till sist, när mörkret sedan länge sänkt sig över Caracas.

Petter Svensson
[email protected]

Läs mer från Amnesty Press

Hårt tryck mot medier i Venezuela (28 oktober 2017)

VENEZUELA x 2, oppositionen: ”Jag älskar Venezuela, men regeringen måste bort” (20 september 2016)

VENEZUELA x 2, regeringsanhängarna: ”Det pågår en massmedial kampanj” (22 september 2016)

Läs också

Venezuela: Olagliga husrannsakningar ökar otryggheten hos befolkningen (Amnesty International 30 oktober 2017)

Sakharov Prize awarded to Democratic Opposition in Venezuela (New Europe 27 oktober 2017)

Venezuela: Wave of arrests as government turns against elected opposition (Amnesty International 11 augusti 2017)

Journalists detained, attacked, and threatened amid unrest in Venezuela (Committee to Protect Journalists 31 juli 2017)

Bakgrund

Under våren 2017 inledde oppositionen stora demonstrationer i protest mot president Nicolás Maduro och regeringen. Protesterna, där även demonstranter använde våld, möttes med hårdhänta metoder av säkerhetsstyrkor och milis som stödjer Maduro. Runt om i landet beräknas minst 163 personer ha dödats, de flesta av dem var regeringsmotståndare som sköts till döds. Regeringen anklagas också för att ha använt tortyr mot personer som i många fall greps godtyckligt. Under sommaren avtog protesterna i styrka. FN riktade den 8 augusti skarp kritik mot myndigheternas sätt att hantera protesterna.

Inför regionalvalen den 15 oktober splittrades oppositionen då en del valde att bojkotta medan Mesa de la Unidad Democrática, MUD, deltog. I MUD ingår en rad oppositionspartier, både vänster, mitten och högerpartier, bland annat de traditionella partierna AD och Copei. I parlamentsvalet år 2015 vann MUD en majoritet med 112 av 167 mandat. När president Nicolás Maduro utlyste val under sommaren till en konstituerande församling bojkottade oppositionen och Maduros socialistparti PSUV och dess allierade har därför alla platser.

I regionalvalen vann oppositionen fem guvernörsposter medan PSUV-kandidater vann i 17 delstater. Enligt officiella siffror deltog 61 procent av de röstberättigade och regeringskoalitionen fick totalt 52,7 procent av rösterna medan MUD fick 45,1 procent. Det fanns dock kritik mot att valet inte gått korrekt till.
Presidentval ska hållas i oktober 2018.

Under hösten har samtal hållits i Dominikanska republiken mellan regeringen och oppositionen för att lösa den politiska krisen i Venezuela. Samtalen har dock hittills varit resultatlösa.

Ulf B Andersson