Brott mot mänskliga rättigheter när Brasilien rustar för VM och OS

De stora gatuprotesterna i Brasiliens storstäder har de senaste två veckorna dominerat både brasiliansk och internationell media. Den officiella förklaringen till vad som har väckt folkets vrede var att biljettpriserna i kollektivtrafiken höjdes och att folk hade fått nog. Men sanningen är att det sedan flera år tillbaka, ända sedan det stod klart att Brasilien skulle anordna både OS och VM i herrfotboll, har funnits en organiserad proteströrelse som försökt påvisa de negativa konsekvenserna som förberedelserna och genomförandet av dessa megaevents innebär. Bortsett från att cirka 80 miljarder kronor tagits ur statskassan för att finansiera arenabyggen och hotellkomplex så har också brott mot mänskliga rättigheter begåtts i VM och de Olympiska Spelens namn. Amnesty Press berättar om situationen i Rio de Janeiro.

Maria do Socorro från favelan Indiana. Foto: Privat

När det år 2007 stod klart att Brasilien skulle stå värd för såväl VM i herrfotboll 2014 som OS 2016 lovade ansvariga politiker folket att dessa stora idrottsevenemang endast skulle finansieras med privata medel. Man försökte också skapa en positiv bild och menade att det var en ”ära” att Brasilien fick anordna både OS och VM, det talades om nya arbetstillfällen och ett lyft för Rio de Janeiro som stad då detta skulle innebära ombyggnader, renoveringar och uppfräschning av allmänna platser.
Man ville lansera Rio de Janeiro som ett säkert turistmål, installerade apparater för kortbetalnings i strandkioskerna och gav strandvakter, taxichaufförer och försäljare gratiskurser i engelska. Men bakom de soliga pr-kampanjerna och entusiastiska löftena döljer sig personliga och politiska tragedier.
För att kunna bygga nya hotell, idrottsarenor och projekt som Porto Maravilha och Porto Olímpico har man delvis rivit hela bostadskvarter (där främst låginkomsttagare bor) och deporterat över 30 000 personer enbart i Rio de Janeiro till nya ”hem” långt bort i ytterstadsområdena. Den ideella organisationen ”Comitê Popular da Copa e Olimpíadas”, som finns i olika städer runtom i Brasilien, har länge arbetat med att synliggöra, informera och agera i de frågor som rör tvångsförflyttning, polisvåld, korruption och brott mot mänskliga rättigheter relaterade till de stora idrottsevenemangen.
Organisationens Rio-grupp lanserade i maj informationsboken ”Megaeventos e Violações dos Direitos Humanos no Rio de Janeiro”, den andra i ordningen, som i olika kapitel tar upp statistik, fakta och exempel på hur både stat och privata företag har gjort sig skyldiga till brott mot mänskliga rättigheter.

Ett av alla hus som demolerats i favelan Morro da Providência. Foto: Maya Dikstein

I samband med lanseringen av boken anordnades det också en debatt där journalister, aktivister och personer som blivit direkt drabbade av rivningar eller tvångsförflyttningar medverkade. En av dem var Maria do Socorro från favelan Indiana i norra Rio. I Indiana har en del familjer tvingats lämna sina hem, andra gått med på att flytta till små lägenheter som staten byggt och andra kämpar för att få bo kvar i sina hem. Man har från statens sida försökt få alla i Indiana att flytta så att människor från Borel, en annan favela i närheten som utrymts och jämnats med marken, ska kunna ockupera området. Detta har bara ökat den splittring som redan fanns innan mellan boende i Indiana som flyttat in i lägenheter och de som kämpar för att få bo kvar i sina hus.
– Jag tycker att staten har ett ansvar att göra förbättringar och upprustningar av alla favelas som finns i hela delstaten Rio de Janeiro, men istället försöker dem få oss att flytta från våra enkla hem. Jag känner mig väldigt ledsen över den här situationen, det sätt som myndigheterna försummar den fattiga delen av befolkningen på är oacceptabel! Förberedelserna inför OS och VM tröttar ut mig, jag kollar inte på Brasiliens matcher och jag hoppas att Brasilien inte vinner, för om det händer kommer jag garanterat förlora mitt hus. Andra människor kanske blir glada, men inte jag för jag måste fortsätta kämpa, annars kommer staten se till att jag drivs bort från mitt hem, säger Maria do Socorro.

De 20 procent av Rio-borna som bor i favelas är överlag de som råkat mest illa ut i den sociala ”upprensning” och de gentrifieringsprocesser som håller på att förändra Rios stadsbild för alltid. När det stod klart att Rio de Janeiro skulle bli värd för OS 2016 och en av städerna där VM-matcherna skulle spelas drog guvernören Sérgio Cabral 2008 igång projektet UPP (Polisiära Fredsbevarande Styrkorna) vars främsta uppgift är att avväpna favelorna, städa bort drog- och vapenhandeln och fungera som em slags kvarterspolis. Nu har detta utvecklats ytterligare med UPP Social som är multidisciplinära team bestående av lärare, psykologer, socialassistenter och poliser som ska utveckla UPPs arbete i favelorna. Den kritik av UPPs arbete som har framförts handlar bland annat om på vilket sätt man “pacificerar” och hur UPP-poliserna agerar. Den polisiära närvaron i favelan har reducerat privatlivet för favela-borna, det sitter övervakningskameror överallt, polisen kan storma hus eller visitera de boende närsom helst utan förvarning och utan att visa polisidentitet.

I det stora favela-komplexet Morro do Alemão där UPP fortfarande har svårigheter att etablera sig och där skottlossning redan har utbrutit mellan drogkarteller och polis har flera unga boende vittnat om att de blivit utsatta för kränkning och misshandel av poliserna.
Cid César Augusto, som driver projektet Cinemão där han i en jeep ombyggd till biograf åker till olika favelas och “pacificerar med film istället för med vapen” som han själv beskriver det, berättar hur han tillsammans med FN i Brasilien håller på att samla in vittnesmål från de ungdomar som berättat om polisiära övergrepp:
– Ungdomarna berättar om ständiga övergrepp som militärpolisen (PM) begår. Det handlar om husrannsakan utan juridiskt tillstånd, aggressiv och våldsam visitering på gatan, maskerade poliser utan identitetsbrickor, verbala och fysiska aggressioner, och det allra värsta: mord på unga, svarta män.
Den sociala utrensning som påbörjades redan innan det stod klart att Brasilien skulle bli värd för OS och VM har nu blivit alltmer effektiv och bidragit till ökade sociala klyftor i staden.

Arkitekt-studenten Lucas Faulhaber från Escola de Arquitetura e Urbanismo på Universidade Federal Fluminense i Rio gjorde som sitt examensarbete en karta som visar hur man har förflyttat stadens allra fattigaste från deras hem i favelas som ligger i centrala delar av Rio till platser långt utanför staden där de i bästa fall får nya hem genom det statliga projektet ”Minha casa minha vida” (Mitt hem mitt liv).

Grafisk bild över de tvångsförflyttningar och demolering av favelas som har skett. Foto: Lucas Faulhaber

Ett exempel på detta är det som håller på att hända i Horto i den fashionabla stadsdelen Jardim Botânico (Botaniska Trädgården). I ett område som kallas Comunidade do Horto Florestal bor 589 familjer, samtliga låginkomsttagare och de flesta äldre. Många av har tidigare arbetat i den Botaniska Trädgården och har levt hela sitt i liv i området.
Grannar med Communidade do Horto är flera stora företag och lyxbostadsområdet Canto e Mello, ett så kallat gated community där miljon-villor står sida vid sida och där en swimmingpool svämmade överpå grund av kraftiga regn 2010 och vattenskadade flera hus i Comunidade do Horto. Både Horto och Jardim Botanico ligger på en mark där skyddad Atlantregnskog växer och Miljö-ministeriet har nyligen ritat om avgränsningen i området och menar att de boende måste flytta för att de befinner sig i en riskzon och för att man ska kunna säkra fridlysta plantor. Flera familjer har redan tvångsförflyttats och samtliga boende i Comunidade do Horto hotas att ifråntas sina hus och tvingas därifrån.

Bygget av linbana till Morro da Providência, Rios första favela. Foto: Clara Lee Lundberg

De boende i Canto e Mello däremot har inte på något sätt drabbats av dessa åtgärder, trots att de bor 500 meter från Comunidade do Horto. De blev friade i ett domstolsbeslut 2012 efter olyckan med den översvämmade swimmingpoolen och nu har flera bostadsannonser dykt upp i Rio-tidningarnas bostadsbilagor där lyxvillorna säljs med formuleringar som ”2000 kvm Atlantregnskog att bygga flera hus på”. Det verkar därför snarare vara en klassfråga än en miljöfråga.

Även den berömda Maracanã-stadion (som under många år var världens största fotbollsarena) har varit föremål för stora folkliga protester. Från att ha varit statlig egendom har nu Maracanã privatiserats och lyx-renoverats. Själva privatiseringsprocessen omgavs av många frågetecken då upphandling och anbud skedde under korruptions-liknande former där Eike Batista, en av världens rikaste män, tillsammans med multinationella företaget Odenbrecht fick köpa driften av Maracanã för mindre än 1 miljon reais. Under de kommande 35 åren får de göra i princip vad de vill med stadion (med internationella fotbollsförbundet FIFA som sidekick) och det innebär bland annat att Brasiliens tionde bästa statliga skola som ligger på området runt stadion ska rivas, ett bostadsområde ska demoleras, och att ett indianreservat med tillhörande museum som berättar ursprungsbefolkningens historia redan har jämnats med marken för att ge plats till ett OS-museum, ett shoppinggalleria och en stor bilparkering.

När ursprungsbefolkning tillsammans med människorättsaktivister försökte stoppa rivningen skickades Rio-polisens specialstyrka dit och de använde tårgas och våld för att utrymma indianreservatet. På samma sätt har militärpolisen i Rio och São Paulo attackerat demonstranter, fotografer och journalister som befunnit sig på de protestmanifestationer som hållts de senaste två veckorna i Brasilien. En fotograf blev blind på ena ögat efter att ha blivit beskjuten av polisen med gummikulor och flera journalister som bevakade protesterna för stora medier blev också attackerade av militärpolisen trots att de hade pressackreditering med sig och berättade att de arbetade. Brasilien har sedan länge på sitt samvete en lång lista med brott mot mänskliga rättigheter som begåtts i landet och den riskerar att bli mycket längre om man fortsätter att prioritera FIFAs, korrupta politikers och turistindustrins behov framför människors grundläggande rättigheter till dräglig bostad, sjukvård och utbildning.

Text: Clara Lee Lundberg