Att leva i en likkista

Cellen är 2 gånger 3 meter med tjocka betongväggar. Britsen är 55 centimeter hög och 80 centimeter bred. Det smutsiga dricksvattnet i kannan fryser till is under nio av årets tolv månader. Här satt Ali Bourequat och hans bröder i mörkret i nästan elva år medan kackerlackor, spindlar och ormar kröp i ventilationshålen. I tankarna var han i Paris.

Under våren 1973 varnade Ali Marockos kung, Hassan II, för att säkerhetsstyrkornas chef planerade att mörda kungen och genomföra en statskupp. **
Den 8 juli 1973 greps Ali i sitt hem i Rabat. Även Alis bröder, Midhat och Bayaid, greps samma dag. Utan rättegång eller förklaring till varför de greps tillbringade bröderna sedan18 år i fängelse.

Direkt efter gripandet förhördes och torterades Ali. Under de närmaste åtta åren satt bröderna Bourequat fängslade på olika platser. Efter åtta år började reglerna i fängelset lösas upp.
Hoppet om en snar frigivning ökade. Men i stället blev det än värre för bröderna.

- Vem är den mannen? tänker jag. Det är jag.
Jag känner inte igen mig. Det främmande och åldrande ansiktet jag ser i spegeln är inte det som jag var bekant med för 18 år sedan. Jag har blivit en annan, berättar Ali Bourequat, före detta samvetsfånge.

1981 kom de till det hemliga fängelset, Tazmamart, vid Atlasbergets fot. Tazmamart bestod av två avdelningar med 29 celler i varje del.
- Cellen var som en likkista. De hade satt oss här för att dö, berättar Ali.

Ali Bourequat besökte nyligen Sverige i samband med att bokförlaget Tranan ger ut hans bok ” Jag såg solen två gånger på tio år” på svenska. I Stockholm framträdde han på biografen Zita i samband med en visning av Ingela Romares film från 1996 om Ali.

I cellen fanns det 14 hål som skulle ge ljus och luft. Trots hålen var det becksvart. Cellens väggar var tapetserade av kackerlackor som kröp in genom ventilationshålen.
- Vi ruttnade bort i vår egen avföring, i en vidrig stank som trängde in i väggarna. De var täckta av ett lager smuts som blev tjockare för varje år som gick, säger Ali.
Fångarna fick ett par sandaler utskurna ur gamla däck. Sandalerna höll inte länge och tvingade därför fångarna att gå barfota. Tånaglarna växte över varandra och trängde in i köttet. Fångarnas lukt gjorde vakterna illamående.
När de kom för att lämna mat vid ingången till cellerna, skyndade de sig att stänga dörren för att inte kräkas. Frukosten bestod av bröd och dryck, någon blandning mellan te och kaffe. Kokta kikärtor serverades till lunch, och på kvällen åt de spagetti som flöt omkring i ljummet vatten. Menyn var alltid densamma.

De första två veckorna i Tazmamart yttrade Ali inte ett ord. Missmodet, utmattningen och förtvivlan var alltför djup. Efter två veckor bestämde sig Ali för att kämpa och fortsätta leva.
- Vi skrek som djur för att försöka hålla varandra vid liv. Att prata normalt gick inte. Väggarna var alldeles för tjocka för det. Vi ropade till varandra i tur och ordning, berättar Ali.
Mycket av tiden tillbringade bröderna i Paris. De pratade om ställen de besökt. De lagade mat i fantasin och åt den i sina tankar. Detta var för dem det enda sätt att undkomma mörkret, kylan, hungern och dödsångesten.

Ali berättar i sin bok ”Jag såg solen två gånger på tio år”, om ett vanligt samtal:

• Hör du, Midhat, vad ska vi göra ikväll? sa vi drömmande med hög röst.
• Jag är hungrig. Jag skulle gärna sätta i mig en kanin med svamp och färsk pasta...
• Och vad för vin till? Bourgogne?
• Det går bra med en bourgogne.
  Kvällen innan hade vi ätit köttsoppa eller boeuf bourguignon hemma eller på brasseri Furstenberg eller på la Coupole. Vi betraktade människorna som skrattade och pratade med varandra precis som vi gjorde här mellan cellerna, vi beundrade kvinnornas skönhet och höll utkik efter deras leende eller en blinkning, vi njöt av deras färger och skönhetsfläckar. Livet var glatt och utan bekymmer där på denna fridfulla plats bredvid den lugna floden där civilisationens hjärta bultade i närheten av Nôtre-Dame.

Fångarnas hälsa blev allt sämre. Efter ett och ett halvt år i Tazmamart satt Ali, såväl under dagar som nätter, lutad mot cellens vägg. På detta sätt sparade han sina krafter och kunde nå maten som placerades vid cellens dörr. Han satt upp i åtta år.

Under 18 år visste ingen var bröderna fanns eller om de levde. 1991 uppmärksammade dock USA Tazmamarts existens. Landet hotade med att Hassan II inte skulle få komma på statsbesök till USA om inte fångarna i Tazmamart släpptes.
Bröderna frigavs 30 december 1991. Under bröderna Bourequats tid i Tazmamart fanns det i deras avdelning tolv personer. Av dessa överlevde sju.

Villkoren i Tazmamart har satt sina spår hos bröderna. Midhat, den äldste brodern, var 1.65 meter när han greps. Vid frigivningen var han 25 centimeter kortare på grund av en allvarlig krökning av ryggraden. Midhat hade dessutom svårigheter med andningen. Alla bröderna hade tillfälligt förlorat smaksinnet, och de hade problem med synen. De hade också tappat tänder och förlorat många kilon i vikt. Bayaid vägde 78 kilo när han greps, vid frigivningen vägde han 40 kilo.

För Alis fru och dotter gick livet vidare medan Ali var borta. Ali lever idag i USA där han fått politisk asyl, och hans nu före detta fru och dotter lever i Frankrike.

Han arbetar nu med en uppföljare till ”Jag såg solen två gånger på tio år” där han kommer berätta mer om sina upplevelser.
- Jag uppskattar livet mycket mer. Förr levde jag bara. Jag kände inte. Nu njuter jag bara. Det finns inga dåliga stunder, berättar Ali. Nu går jag på en gata och uppskattar att den finns.

Text: Emma Forsberg, praktikant Amnesty Press.
Bild: Ulf B. Andersson