Den förbjudna vapenexporten

I princip är all vapenexport förbjuden. Men undantagen är många och diskussionen om svensk vapenexport är livlig.
Det visade sig på ett seminarium den 28 april där bland annat Amnesty och Svenska Freds medverkade.

Den 28 april arrangerade Amnesty tillsammans med Svenska Freds, DemokratiAkademin och Diakonia ett seminarium om Sveriges riktlinjer för svensk vapenexport. På plats fanns också representanter från riksdag och regering.

Sverige har under långt tid hävdat sin neutralitet och alliansfrihet samtidigt som vi är en stor producent av krigsmaterial. Många menar att Sverige behöver producera krigsmaterial så länge det finns ett försvar.

Många folkrörelser tycker dock att det inte borde förekomma någon vapenexport överhuvudtaget, i synnerhet inte till de länder där det förekommer kränkningar av mänskliga rättigheter. Något som också regeringens riktlinjer anger.

Omvärlden förändras ständigt och man brukar tala om två perioder; den under kalla kriget och den efter kalla kriget. Under kalla kriget gällde stark neutralitet, det fanns också en uttalad ambition om att Sverige skulle vara självförsörjande gällande vapen. Under kalla kriget fanns en strikt policy om att inte exportera vapen till kommunistiska länder. Perspektiven förändras, numera finns existerar inte Sovjetunionen längre. Istället finns det ständigt nya hotbilder, däribland internationell terrorism.

Gunnar Lund, biträdande finansminister, inledde seminariet med att välkomna folkrörelsens initiativ till dialog. Han menar dock att Sverige aldrig kan bli helt och hållet självförsörjande och han önskar att alla seminariedeltagare kunde ha den utgångspunkten.

– Istället måste vi samarbeta med de länder som vi litar på. Till exempel andra länder inom EU, menar Gunnar Lund.

Huvudregeln är att vapenexport är förbjudet, men det måste finnas utrymme för undantag. Gunnar Lund ställer retoriska frågor som: ”hur stränga ska vi vara när det gäller kränkningar av mänskliga rättigheter?”

– Det är väldigt stora och tunga frågor, sade Gunnar Lund.

Våren 2003. Människor i Basra i Irak lever mitt i spåren av kriget. Svenska
regeringen beslöt i mars 2003 att tillåta export till krigförande länder
Foto: AI

Först ut av folkrörelsernas representanter var Frida Blom, ordförande i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Hon uttryckte stor besvikelse och förundran över att regeringen för ett år och 39 dagar sedan, två dagar innan Irakkriget bröt ut, beslutade att tillåta export av vapen till krigförande länder.

I och med Irakkkriget kan inte Sverige förhindra export av vapen till länder i krig trots att Sverige enligt lag inte får exportera varken till krigförande, länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna eller länder som är alltför fattiga.

– USA och Storbritannien garanteras en gräddfil trots att de är krigförande, sade Frida Blom.

Frida Blom hävdade vidare att försvarspolitiska direktiv i dagsläget går före utrikespolitiska riktlinjer. Sveriges utrikespolitik fokuserar demokratiutveckling och det går inte i hop med att vi levererar vapen till diktaturer. Det är i längden ohållbart, sade Frida Blom.

Avslutningsvis efterfrågade Frida Blom ökad tydlighet i exportreglerna: Vem bär ansvaret för vilka länder vi exporterar till? Hon ville också se restriktivitet, att Sverige måste skärpa sina regler gällande vapenexporten. Den tredje och sista önskningen är ökad öppenhet. Allmänheten måste få tillgång till redovisningar av vad som beställts och vad som exporterats och till vilka länder.

Ola Mattson från DemokratiAkademin var inne på samma spår som Frida Blom: Sveriges utrikespolitiska direktiv står i motsats till de försvarspolitiska. Sett ur ett utrikespolitiskt perspektiv lägger Sverige sig gärna i hur andra suveräna stater sköter sin försvarspolitik, men när det gäller det egna landet får vi tydligen gå emot de direktiv och riktlinjer som finns lite hur som helst.

– Utgångspunkten för oss är att en demokratisk värld är en säkrare värld och att en säkrare värld är en mer stabil värld, sade Ola Mattson

Amnesty representerades av Maja Åberg som liksom de övriga belyste och problematiserade Sveriges utvidgade vapenexport, och framförallt urholkandet av de mänskliga rättigheterna.

– Aldrig förr har Sverige exporterat vapen till så många länder som kränker de mänskliga rättigheterna, sade Maja Åberg.

Maja Åberg, Amnesty.

Som exempel tog hon upp Brasilien där det sker utomrättsliga avrättningar, systematiskt dödande av gatubarn, tortyr, övergrepp mot urbefolkningen och straffrihet. Sverige exporterar också vapen till Pakistan, Thailand, Indien och Saudiarabien, som alla är länder där grava systematiska MR-övergrepp begås.

1993 skärpte riksdagen riktlinjerna för mänskliga rättigheter. Det räcker numera med att kränkningar av de mänskliga rättigheterna förekommer i landet för att vapenexporten skall stoppas. Man kan i dagsläget konstatera att riksdagens riktlinjer för mänskliga rättigheter åsidosätts kraftigt, och Amnesty ställer sig frågande till vilka signaler den här exporten ger. Avslutningsvis sade Maja Åberg att den här utvecklingen både är oroväckande och helt oacceptabel.

Näste person ut på podiet var Bo Forsberg från Diakonia.

– Diakonias mandat är att jobba mot fattigdomen i världen, och enligt FN och Världsbanken är fattigdom den största anledningen till konflikt i världen, inledde Bo Forsberg.

Bo Forsberg, Diakonia.

Bo Forsberg ville belysa att det finns oerhört stora kommersiella intressen i vapenexporten och han berättade att Afrika årligen köper vapen för 22 miljarder US-dollar vilket motsvarar grundskoleutbildning för alla barn i Afrika och ett program för att få ner barnadödligheten. Liksom de andra talarna från folkrörelserna ansåg Bo Forsberg att Sveriges utrikespolitiska riktlinjer måste gälla även vapenexporten. Han menar också att Sverige måste se över den problematik som så uppenbart ligger i att exportera vapen till länder i tredje världen.

Debattdeltagare som gav ett myndighetsperspektiv var bland annat Lars-Hjalmar Wide, generaldirektör för ISP, Inspektionen för strategiska produkter. Myndigheten har till uppgift att kontrollera Sveriges export när det gäller krigsmaterial och andra strategiska produkter.

Inofficiella siffror pekar på att exporten nästan har fördubblats, från 3,4 miljarder kronor 2002 till 6,4 miljarder kronor 2003. Sverige exporterar vapen till ett 50-tal länder som är undantagna från Sveriges generella exportförbud.

– Om några dagar utvidgas EU med 10 nya medlemsländer och då kommer hela Europas vapenexport bli mer restriktiv. Många av de nya medlemsländerna är gamla Sovjetstater som tidigare inte varit så restriktiva med sin vapenförsäljning, sade Lars-Hjalmar Wide.

Det har framkommit att Sverige exporterat krigsmaterial till Ryssland. Med krigsmaterial menas här ammunition, men Lars-Hjalmar Wide betonade att det handlar om tävlingsammunition för militären.
– Vi exporterar inte vapen till Ryssland; bara ammunition. På grund av kriget i Tjetjenien och för deras brist på respekt mot mänskliga rättigheter, sade Lars-Hjalmar Wide.

Lars-Hjalmar Wide, ISP.

Näste man på podiet, Anders Swärd, särskild utredare från krigsmaterialutredningen, menar att regeringens riktlinjer är delar av en policy.

– Men riktlinjerna ska gärna också fungera i verkligheten, menade Anders Swärd.

Han kom även in på diskussionen om vad som är demokrati och hur man klassar en demokrati. Ta ett exempel som Sydafrika, ska vi neka den staten att försvara sig bara för att de är fattiga?

– Jag vet inte svaret, sade Anders Swärd.

Exportkontrollrådet har till uppgift att undersöka de länder som Sverige ska exportera till innan beslut fattas. De ska även kontrolleras att de behåller och använder vapnen på rätt sätt.

Trots kontrollerna är det väldigt svårt att förutse hur ett land kommer att se ut om 30 år.

Avslutningsvis var nog alla parter överens om att riktlinjerna skulle kunna vara mer tydliga och att export till länder som begår övergrepp mot mänskliga rättigheter ska upphöra. Men hur man definierar och klassar demokrati och kränkningar mot mänskliga rättigheter verkar vara den stora nöten att knäcka och en fråga om tolkning.

Text och bild: Petra Kullander och Sanna Lundell
Amnesty Press, praktikanter