Iran: Fredspristagaren kämpar mot patriarkatet

Hon är den första kvinnliga domaren i Iran, den första muslimska kvinnan och tillika den första iranska medborgaren som har tilldelats ett Nobelpris. Banbryterskan Shirin Ebadi var på Sverigebesök den 14 oktober och besökte bland annat Amnestys sekretariat i Stockholm för att hålla ett föredrag om sin kamp för de mänskliga rättigheterna i Iran. Ett arbete som belönats med världens mest kända fredspris, som Ebadi fick ta emot under en ceremoni i Oslo den 10 december 2003.

Shirin Ebadi på Amnesty i Stockholm.

-Jag glädjer mig över att få vara här hos min familj, en familj bestående av människorättskämpar, sade Ebadi till de inbjudna åhörarna.
1975 blev Shirin Ebadi Irans första kvinnliga domare, men hon tvingades avgå efter den islamiska revolutionen fyra år senare. Idag jobbar hon som advokat och är känd för att ta sig an känsliga fall. Hon försvarar bland annat författare och regimkritiker, men mest känd är hon för sitt arbete för barns och kvinnors rättigheter.
-Våldet mot kvinnor kan man se från två olika håll. Det första är ”det olagliga våldet”, som hedersmord till exempel. Det är olagligt eftersom det är straffbart enligt lagen, men problemet är att sådana fall nästan aldrig rapporteras. Hedersmord förekommer framför allt i små städer eller byar och företeelsen har sina rötter i den mansdominerande kulturen och tron. Det andra är ”det lagliga våldet”, som lagen alltså tillåter. Till exempel har en man som ser sin hustru begå äktenskapsbrott rätt att döda både mannen och kvinnan utan att riskera straff.

Shirin Ebadi beskriver ett iranskt rättssamhälle där kvinnans liv är mindre värt än mannens.
- I Iran är kvinnans vittnesmål värt hälften av mannens, likaså hennes liv. Det ironiska är att när det kommer till straffansvar är det precis tvärtom. Flickornas straffålder ligger på nio år, medan 15 år gäller för pojkar. Kvinnan har alltså färre rättigheter men större ansvar. Jag menar självklart inte att även pojkar ska straffas när de är nio år gamla, utan jag arbetar för att straffåldern ska höjas till 18 år för alla, oavsett kön, sade Ebadi.

Shirin Ebadi har även engagerat sig i arbetet för att stoppa dödsdomar mot minderåriga. Enligt henne är det värsta inte att barn blir dömda till döden utan den fruktansvärda psykiska terrorn de tvingas genomlida i väntan på att domen ska verkställas. Iran har ratificerat den internationella barnkonventionen som förbjuder avrättningar av minderåriga. Så för att blidka det internationella samfundet väntar man med avrättningen tills barnet fyllt 18 år, även om hon eller han har dömts till döden flera år tidigare.
–Jag företräder just nu en 17-årig pojke som befinner sig i en sådan situation. Att påbörja nedräkningen till sin egen död är värre än själva verkställandet av domen. Det bör naturligtvis även påpekas att Iran även avrättar barn innan de har fyllt 18 och att staten valt att ignorera att barnkonventionen även förbjuder själva utdömandet av dödsstraff till minderåriga.

Men det var inte bara hennes kamp för de mänskliga rättigheterna som gjorde Shirin Ebadi till fredspristagare. Hennes arbete med att visa att islam är förenligt med de mänskliga rättigheterna var också en av anledningarna till att hon fick Nobels fredspris.
- Den hårda patriarkala kulturen är islamisk tradition, inte islamisk lag. De lagar som inte finns i Koranen går att ändra på, och även de lagar som finns nedtecknade i Koranen kan vi anpassa till tid och plats. Det är till exempel obligatoriskt för en muslim att fasta under Ramadan – från solens uppgång till solens nedgång, och det är enkelt att genomföra i Iran men om en troende skulle flytta till Nordpolen är lagen omöjlig att följa. Då skulle ju han eller hon dö.

Shirin Ebadi har fått utstå mycket kritik från exiliranier som anklagar henne för att vara alltför islamistisk. Men hon låter sig inte tystas av kritiken.
–Vi kan börja bekämpa kvinnans fiende först när vi identifierar den. Många har den, enligt mig, felaktiga uppfattningen att det är islam som är kvinnans fiende, men det har ingenting med islam att göra. Boven är den patriarkala kulturen. Men jag tycker att patriarkatet är den skadade genen som härstammar från just kvinnan. Varje man har växt upp hos en kvinna så även om kvinnan är offret hjälper hon samtidigt till att föra den patriarkaliska kulturen vidare.

Kvinnornas kamp i Iran är välkänd och väldokumenterad. De bildar föreningar och startar diskussionsgrupper, skapar hemsidor och skriver artiklar. De kämpar i en tung patriarkalisk uppförsbacke men visst finns det män som är på deras sida.
–Intellektuella, såsom jurister, professorer och journalister, stöder vår kamp, medan de flesta traditionella män gör motstånd. Men de männen har också hustrur, systrar och döttrar som utövar påtryckningar varje dag. Så vi kommer att vinna.

Nadja Odobasic och Sara H Ångström, praktikanter, Amnesty Press och media