Kommuner prioriterar inte arbetet mot våld mot kvinnor

reportage | 2004-11-26
  • Mäns våld mot kvinnor utgör ett allvarligt brott mot jämställdheten, mot demokratin och mot de grundläggande mänskliga rättigheterna.
    De sa Katarina Bergehed, kampanjsamordnare på svenska Amnesty, vid ett seminarium då en ny rapport om svenska kommuners arbete för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, presenterades.

Amnestys enkätundersökning av svenska kommuner, ”Har ej prioriterat frågan”, har rönt stort intresse från både media och allmänhet och seminariet på ABF-huset i Stockholm igår, torsdag, var fullsatt.

  • Stödet till våldsutsatta kvinnor varierar enormt beroende på var i landet man är bosatt, konstaterade Katarina Bergehed, kampanjsamordnare på svenska Amnesty, vid en inledande presentation av undersökningen.

Resultatet av kommunundersökningen är nedslående. Av landets 289 kommuner har enbart 141 besvarat enkäten från Amnesty. Av de svar som inkommit framgår att nästan samtliga kommuner saknar övergripande handlingsplaner för hur mäns våld mot kvinnor ska bekämpas. Endast fyra kommuner driver kriscenter i egen regi och de flesta kommuner förlitar sig på ideell verksamhet i form av kvinnojourer.

Katarina Bergehed,
kampanjsamordnare
på svenska Amnesty

  • Frågan diskuteras i socialnämnen men den förs inte vidare. Men mäns våld mot kvinnor är en mycket större fråga än så och det krävs större samverkan mellan olika aktörer i kommunerna, sa Katarina Bergehed.

När det gäller konkret skydd och stöd för utsatta kvinnor förlitar sig kommunerna i stor utsträckning på kvinnojourerna. I många fall handlar det om extremt akuta och farliga situationer för kvinnor.

Amnestys undersökning visar även att kommunerna i stor utsträckning inte prioriterar att bidra ekonomiskt till kvinnojourerna. Tio procent av kommunerna bidrar inte alls, medan cirka 40 procent ger bidrag på 10 öre till 2 kronor per kommuninvånare.

  • Dessa bidrag är symboliska. De svarar inte på lång väg upp till behovet, som i många fall är ett livsavgörande arbete, sa Katarina Bergehed.

Stöd till våldsutsatta kvinnor med särskilda behov, exempelvis drogberoende eller funktionshindrade, är ännu sämre, visar undersökningen. Ofta bollas dessa kvinnor runt i olika instanser och får ingenstans ett fullgott bemötande. Även när det gäller information till kommuninvånarna om problematiken får kommunerna underkänt. Informationsmaterial saknas i 32 kommuner och information på andra språk än svenska, eller blindskrift, saknas helt.

Panelen, bestående av representanter från kvinnoorganisationer och politiker, var rörande eniga om betydelsen av Amnestys kommunrapport.

  • Det här är en demokratifråga och inte minst en politisk fråga. Det är mycket anmärkningsvärt att kommuner väljer att inte svara på enkäten, sa Gun Heimer, chef för Rikskvinnocentrum.

Heimer fick medhåll från panelen när hon talade om ett glapp mellan kommuner och regeringen.

  • Frågan måste få högre legitimitet annars går det inte att arbeta med den. De som praktiskt arbetar med utsatta kvinnor måste få mer stöd.

När Kvinnofridspropositionen antogs 1998 preciserades kommunernas ansvar genom en ny bestämmelse i Socialtjänstlagen om att socialnämnderna bör verka för att våldsutsatta kvinnor får stöd och hjälp. Lagen ändrades med nya bestämmelser 2001.

Carina Ohlsson, ordförande i Sveriges Kvinnojourers Riksförbund, efterlyste ytterligare skärpningar i socialtjänstlagen. Men Margareta Olofsson, socialborgarråd (v) i Stockholm, höll inte med om att det behövs skärpt lagstiftning.
-Jag tror istället att det krävs sanktioner. Länsstyrelsen genomför kontroller av kommuner och lever man inte upp till regeringens krav i denna fråga får man helt enkelt betala för det.

Simone Lindsten, jämställdhetsdirektör på länsstyrelsen i Västra Götaland, framhöll att man inte enbart ska fokusera på offret.
- Vi måste även arbeta med att påverka männen. Detta våld mot kvinnor ska ej förekomma, det måste vi tala om ute på skolor och arbetsplatser. Det är en attitydsfråga.

Hon fick medhåll av Katarina Bergehed:
- Det finns en fara i att se detta som en begränsad fråga för socialnämnden. Det handlar inte bara om att ”laga och lappa” när skadan redan är skedd. Att bekämpa mäns våld mot kvinnor handlar också om ett långsiktigt, förebyggande attitydsarbete. Frågan måste lyftas och diskuteras på kommunens arenor, i skolor och i offentliga sammanhang.

Panelen var enig om vikten av ökad samverkan i kommunerna. Bra kompetens finns redan och utbildningar i frågan bedrivs med jämna mellanrum. Det man efterlyste var en mer permanent verksamhet, i dagsläget bedrivs mycket av arbetet i projektformer som försämrar kontinuiteten.

  • Det är oacceptabelt att man förlitar sig på kvinnojourer, som årligen måste lägga tid på att söka bidrag för sin verksamhet. Nu kan det vara så att när eldsjälen på kommunen blir sjukskriven så finns ingen som jobbar med frågan. Verksamheten ska finnas permanent, underströk Carina Ohlsson.

  • Varje människa i samhället har ett ansvar. Det kan inte vara så att vi, år 2004, inte prioriterar denna fråga, sa Gun Heimer.

  • Kvinnojourerna ska alltid finnas, som en fristad där man kan vara anonym och där det finns konkret, grundläggande kunskap. Men vi måste stoppa detta ”rättvisans lotteri”, att vilken hjälp en utsatt kvinna får ska vara beroende av vart man bor. Det är inte värdigt en demokrati. Dessutom ger det märkliga signaler till utsatta kvinnor, att detta är en anonym fråga som ingen bryr sig om.

Katarina Bergehed berättade att flera kommuner vid enkätundersökningen efterlyste råd och tips på hur man bättre kan arbeta med våldsutsatta kvinnor. Så trots att lagstiftningen talar sitt tydliga språk, återstår mycket arbete. Flera paneldeltagare vittnade om en känsla av att "ingenting händer" ute i kommunerna vad gäller
ansvarstagande och ökad samverkan.
- Det här handlar om en grundläggande rättighet. Hur kan vi med öppna ögon tillåta att det prioriteras bort?, avslutade Katarina Bergehed.

Text och bild: Helena Norman

reportage | 2004-11-26