Läkarna som hjälper torterarna

reportage | 2008-05-14

”Var fanns läkarna och sjuksköterskorna på Abu Ghraib?” Det frågade sig läkaren och forskaren Steven Miles när han såg de bilder från det irakiska fängelset som spreds över världen år 2004. Han undersökte saken, och i boken ”Oath betrayed” avslöjar han hur sjukvårdspersonal varit delaktiga i tortyr och andra människorättskränkningar under det så kallade kriget mot terrorismen.

Steven Miles arbetar vid Centret för Bioetik vid University of Minnesota i USA. I mitten av april besökte han Sverige och höll ett välbesökt föredrag, anordnat av Svenska Läkaresällskapet och Amnesty.

  • Ungefär 100 länder runt om i världen använder sig av tortyr, berättar Steven Miles. Det finns miljontals tortyroffer, och av dem som vittnat om tortyr har cirka hälften berättat att läkare eller annan medicinsk personal närvarade under tortyren. Vi läkare måste befinna oss vid frontlinjen när det gäller mänskliga rättigheter i fängelserna. Vi ser fångar som Röda Korset aldrig får se, vi är där när Röda Korset inte är det, och även om vi inte har sett själva övergreppen har vi de kunskaper som krävs för att se tecknen på att de har skett.

Steven Miles talar om tortyren i Abu Ghraib-fängelset i Bagdad.

Som utgångspunkt för sitt föredrag använder Steven Miles en av de bilder från Abu Ghraib som chockade världen för fyra år sedan. Nakna fångar ligger i en hög på golvet; vi ser inte deras ansikten utan bara exponerade ryggar och stjärtar. Bakom denna bisarra mänskliga pyramid står två amerikanska soldater, en man och en kvinna, med armarna om varandra och gör brett leende tummen upp.
- Det här är vad en sjuksköterska såg när hon gick ronden på Abu Ghraib, säger Miles.

I boken ”Oath Betrayed - torture, medical complicity and the war on terror” har Miles undersökt sjukvårdspersonalens roll inte bara i Abu Ghraib-fängelset utan också på Guantanámo på Kuba, Bagrambasen i Afghanistan, och i andra fängelser och arrestlokaler som används i ”kriget mot terrorismen”. Som källor har han nästan enbart använt sig av officiella dokument från USA:s regering.

  • Genèvekonventionerna är glasklar, säger Steven Miles. Det går inte att försvara användandet av tortyr med hänvisningar till nationella kriser eller nationell självbestämmanderätt. Men det har tyvärr blivit accepterat i praktiken att stater kan använda suveränitet eller nationell säkerhet som berättigande för tortyr.

Genom de källor som Steven Miles har undersökt – förhörsprotokoll, brottsutredningar, medicinska journaler, obduktionsrapporter och politiska promemorior – står det klart att det inte handlade om några få ”ruttna äpplen” som utförde tortyren, utan att det var en policy som var utarbetad och godkänd på högsta nivå. Miles visar ett PM från Vita Huset, daterat den 7 februari 2002, som visar att dåvarande försvarsminister Donald Rumsfeld godkände vad som brukar kallas ”utökade förhörstekniker” (enhanced interrogation techniques).
- Promemorian ger sken av att följa Genèvekonventionerna, men i själva verket underordnades konventionerna de nationella militära behoven, säger Miles.

Steven Miles har använt officiella dokument från USA:s regering när han har undersökt sjukvårdspersonals delaktighet i tortyr.

Reglerna säger att medicinsk personal ska vara närvarande vid förhör av misstänkta och innan förhöret ska fången utvärderas för att avgöra hur mycket förhör han klarar av. Miles undersökning visade att medicinsk personal varit delaktig i hela förhörssystemet. I vissa fall föreslog läkarna speciellt ”lämpliga” förhörsmetoder för att användas på vissa fångar. För en fånge med astma kunde man exempelvis rekommendera att han skulle utsättas för att få lufttillförseln strypt, för en annan med en skadad axel kunde man rekommendera att han skulle placeras i en stresställning med särskild belastning på den onda axeln.

Även beteendevetare och psykologer deltog i utvecklingen av förhörstekniker, med fokus på kulturella och religiösa sedvänjor och tabun. De manliga muslimska fångarna tvingades stå nakna framför kvinnliga fångvaktare som gjorde ett så kallat ”credit card swipe” – de drog fingrarna mellan fångarnas skinkor. Andra metoder som spelade på kulturella och religiösa tabun var att servera fläskkött, hetsa hundar mot fångarna och att spela den israeliska nationalsången samtidigt som de muslimska böneutropen pågick.

De hårda förhörsmetoderna gjorde att fångar skadades och ibland dog. I sådana fall kunde såväl journaler som dödsattester förfalskas eller försenas för att på så sätt dölja det inträffade. Steven Miles berättar om ett särskilt upprörande fall; en irakier vid namn Mahoush. Efter att ha utsatts för misshandel under förhör i två veckors tid, stoppades han ner i en sovsäck med huvudet före, varefter en elkabel lindades runt hans huvud. Slutligen satte sig en CIA-agent på honom. Mahoush kvävdes till döds utan att den närvarande läkaren ingrep. Den läkare som sedan tillkallades skrev att Mahoush dött av en hjärtattack under förhöret.

Enligt Steven Miles är de tekniker som används i ”kriget mot terrorismen”, klassiska tortyrmetoder, med ett undantag: inga fångar har utsatts för stympning, det vill säga att kroppsdelar har avlägsnats eller skadats. I övrigt är det väl beprövade metoder: slag och sparkar, elchocker, stresställningar, strypning, sömnstörningar, total fysisk och psykisk isolering, ljud- och ljusstörningar (hög musik, ljusblixtar och så vidare) och sexuell förnedring.

Många av fångarna på Guantánamo har vittnat om att de har utsatts för tortyr. Foto: US DoD.

Flera forskare och myndigheter, bland annat CIA, har tidigare kommit fram till att tortyr är en illa vald metod som ger dålig information och gör att analytiker blir översvämmade med oanvändbara underrättelser. Detta i sin tur leder till dåligt underbyggda beslut, och kan göra att soldater skickas ut på onödiga och improduktiva uppdrag. Tortyr har också visat sig leda till radikalisering av den utsatta folkgruppen.

Få av de involverade har slagit larm om tortyren, och Steven Miles säger att nyckelordet för det inträffade är ”tystnad”. Vid ett tillfälle utsattes en man för ”förbättrade förhörstekniker” i 54 dagar. Ingen ur den sjukvårdspersonal som närvarade vid misshandeln ingrep, utan det gjorde slutligen FBI.

Av de läkare som bevisligen varit inblandade i tortyr och andra människorättskränkningar, har inte en enda förlorat sin läkarlegitimation. Det amerikanska läkaresällskapet som utfärdar legitimationerna har vägrat att agera eftersom den amerikanska militären säger att inga fel har begåtts.

Text: Jenny Sjöö Saers Bild: Andrea Bodekull

En inspelning av Steven Miles föredrag finns utlagd på Svenska Läkaresällskapets hemsida.

Fotnot: En kortare version av denna artikel publiceras i Amnesty Press nummer 2/2008.

reportage | 2008-05-14