Amnesty Press rapporterar från Mali: Tusentals flyr islamisternas hårda rättvisa i norr

reportage | 2012-10-01

Sedan islamistiska grupper ockuperade norra Mali har 450 000 flytt söderut och till grannländerna. 52 familjer bor i flyktinglägret i Sevare strax norr om Mopti. Zeinab Maiga och hennes familj kom hit från Gossi.

Islamisterna i norra Mali blir allt starkare. I spåren av militärkuppen för sju månader sedan är 450 000 människor i Mali på flykt undan trakasserier, misshandel och våldtäkter. Värst är situationen i norra Mali som sedan islamisternas ockupation helt styrs av sharialagar. Amnesty Press rapporterar från Mali som genomgår sin värsta kris sedan självständigheten från Frankrike 1960.

Rebeller, vapen, flyktingar, torka, hungersnöd, narkotikasmuggling och våldsamma islamistiska grupper. Svallvågorna efter konflikten i Libyen som ledde till Muammar Khadaffis fall förra året har ökat instabiliteten i den redan turbulenta Sahelregionen. 22 mars fällde efterspelet av den arabiska våren sin första regering söder om Sahara när en grupp upproriska underofficerare i Malis armé, missnöjda med hur regeringen hanterat ett växande rebelluppror lett av tuareger i landets norra delar, ledde en kupp som avsatte den sittande presidenten Amadou Toumani Touré.

Sedan april i år styr islamistiska Ansar Dine med hjälp av jihadisterna i algeriska MUJAO och Aqmi, al-Qaida i Maghreb, norra Mali, ett område stort som Frankrike med strikta sharialagar. Människor har fått händer och fötter amputerade, straffet för att stjäla enligt sharia. I Timbuktu har flera av stadens heliga byggnader, upptagna på Unescos världsarvslista, förstörts. I huvudstaden Bamako kämpar en försvagad regering för att återfå kontrollen. En pågående hungersnöd i Sahelregionen har tvingat 450 000 människor på flykt, i första hand från norra Mali till landets södra delar och grannländerna. Många har tagit sig till just Mopti, den sista regeringskontrollerade staden på gränsen till norra Mali.

På en sandig grusplan i Sevare, strax norr om Mopti, tränar hundratals unga kvinnor och män vapenföring och stridsteknik man mot man. Med knappa resurser förbereder sig för uppgiften som landets militär hittills har misslyckats med: att ta tillbaka norra Mali och återförena landet.
– I Bamako har soldater torterats, journalister förts bort och misshandlats. Politiska meningsmotståndare har arresterats och det av militären som borde försvara landet. Vårt mål är att befria våra familjer och släktingar i norr, säger Mohammed Maiga.

På en sandig grusplan i Sevare, strax norr om Mopti, förbereder hundratals unga kvinnor och män sig för att tillsammans med armén slåss mot islamisterna i norr.

Aishatoun Toure från islamistkontrollerade Niafunke hade aldrig hållit i ett vapen innan hon kom hit till lägrets men är ändå fast besluten att försvara sitt land.
– Jag kan aldrig acceptera Ansar Dines närvaro. Det är mitt land och deras seder är inte mina, säger hon.

Redan för fyra månader sedan, i början på juni, träffade jag flyktingarna som anlände till militärens vägspärr strax norr om Sevare, 60 mil nordöst om huvudstaden Bamako. Mitt på dagen, när hettan var som värst, ringlade kön lång förbi soldaterna. Medan de köandes bagage söktes igenom kontrollerade militären allas identitet som om stadsgränsen vore en gränskontroll. De få resenärer som klev på bussar norrut mötte samma ängsliga misstänksamhet. Hadidjatou Maiga, en lärare från norr, visste precis hur stränga de hårdnackade islamister som tagit makten kan vara.
– De har förbjudit all musik. Alkohol, cigaretter och fotboll är andra saker som islamistrebellerna inte gillar. Ser de dig röka på gatan rycker de cigaretten ur munnen på dig, sade hon.
När de ville sätta hennes döttrar, elva och tre år gamla i koranskola, tog hon barnen och flydde hon söderut.

Från hamnen i Mopti skickar många ris, olja och andra förnödenheter till släktingar i norr. Båtarna går hela vägen upp längs Nigerfloden till den ockuperade staden Timbuktu.

Sedan Malis tuaregrebeller, förenade i Mouvement national de liberation de l’Azawad, MNLA, tog makten i norra Mali för fem månader har situationen för befolkningen hårdnat. Flera av rebellerna plundrade och våldtog,men det var inget mot vad som skulle komma. Knappt hade separatistrebellerna utropat Azawad som en självständig stat, innan deras tidigare allierade, islamistiska Ansar Dine, med hjälp av jihadisterna i algeriska MUJAO, tog makten från dem.

Från att ha haft ett eget land inom räckhåll hamnade tuaregerna i en sämre situation än på mycket länge. Numera befinner sig en stor del av dem i flyktingläger längs med gränserna till Burkina Faso och Algeriet. Ansar Dine och dess ledare Iyad Ag Ghali har som mål att införa sharia i hela Mali. För befolkningen, vana vid en moderat form av islam, har islamisternas intåg inneburit att livet förändrats.
– Kvinnor måste bära heltäckande slöja. Sätter du på radion hör du bara koranverser som upprepas dygnet runt. Ungdomar som spelar tv-spel, fotboll och lyssnar på musik straffas med piskrapp, berättade Hadidjatou Maiga.

De som flyr nu gör det inte bara undan torkan och matbristen men också från islamisternas allt hårdare grepp. I den mytomspunna staden Timbuktu, 30 mil norr om Mopti på gränsen till Sahara, har invånarna bara två val.
– Antingen går du till moskén eller så stannar du hemma, säger borgmästaren Hallé Ousmane på telefon från Timbuktu.
När rebellerna anföll lämnades hans stad, upptagen på Unescos världslista, utan beskydd.
– Kommunhuset, marknaden och hjälporganisationernas kontor. Rebellerna plundrade utan urskiljning, säger han.

Flera månader senare rapporteras Timbuktu vara en spökstad. Två tredjedelar av befolkningen har flytt. På gatorna har bussarna med turister ersatts av beväpnade milismän. De går hårt fram. I juli började islamisterna förstöra stadens kulturarv. Inför förtvivlade Timbuktubor som kommit till stadens gravplats för att be jämnades åtta av stadens 16 heliga mausoleum med marken. De som inte rättar sig efter de nya, striktare reglerna straffas.

Adissatou Maiga har en stor familj och många munnar att mätta. För att ha råd att köpa mat till barnen tvingades hon sälja familjens get. ”Jag lever här nu, men det enda jag kan tänka på är mitt hem i norr”, säger hon.

Överallt vajar Ansar Dines svarta flaggor, de beväpnade männen som kom från öknen och vände upp och ner på livet för invånarna.
– Det finns ingen frihet, staden är som ett fängelse. Rebellerna är överallt med sina vapen. Det skrämmer folk, säger Mahamane Touré.

När islamisterna började förstöra världsarven hade hans fru och två döttrar, sex år och två år, redan lämnat Timbuktu. Själv var han på väg att förenas med dem när han greps av den muslimska polisen. En granne hade berättat att han fått en öl hemma hos Mahamane.
– Vi var flera stycken som greps. De som hade begått mindre allvarliga brott, som till exempel att röka hasch, dömdes till 30 piskrapp. En annan man fick 70 piskrapp för att ha druckit alkohol, säger han.
För Mahamane, anklagad för att ha serverat alkohol, var straffet hårdare.
– Jag fick veta att jag skulle få armen avsågad, och inte bara underarmen. De skär från axeln och lämnar bara kvar en stump.

Mahamane Touré lyckades fly. En man i Gao som greps för att ha stulit en motorcykel hade inte samma tur. Trots befolkningens protester amputerade den islamistiska polisen den unga mannens arm, straffet för att stjäla enligt sharia. Den 29 juli stenades ett ungt par till döds, straffet för otrohet, i byn Aguelhok medan 300 av byns invånare såg på under tystnad. I samma by, nära den algeriska gränsen, avrättades flera maliska soldater i januari.
– Värst är det för kvinnorna, säger Sankoum Sissoko, en före detta turistguide, numera människorättsaktivist från Timbuktu.
– Många vågar inte gå ut av rädsla för att bli våldtagna, säger han.

Hjälpsändningar med mat till städerna har stoppats av milismännen. Mat, vatten och bränsle saknas. I Kidal har invånarna ström högst en dag i veckan. I Timbuktu får kvinnorna inte längre gå ensamma till marknaden. Nu växer oron för att islamisterna ska ta fler städer längre söderut.
– De är bara någon timme bort, säger Mohammed Dicko som bor tillsammans med sin familj i ett tältläger i Mopti.

Mohammed Dicko kommer från Gossi, en by 40 mil
norrut på vägen mellan Mopti och Gao. När islamisterna
anföll lämnade de byn.

Hundratals familjer ryms på en sandig gårdsplan mellan fallfärdiga murar. Mohammed Dicko kommer från Gossi, en by 40 mil norrut på vägen mellan Mopti och Gao. Hit kom först rebellerna och sedan islamisterna redan i april. 70-åringen var byns ledare och en av de sista som packade ihop sina saker och klev på en buss söderut.
– Kaptenen är den sista som lämnar det sjunkande skeppet. Jag stannade så länge jag kunde, men min när min familj bad mig att vi skulle fly, kunde jag inte säga nej.

Av Timbuktus 50 000 invånare beräknas två tredjedelar ha flytt söderut eller över gränsen till Mauretanien. För dem som inte har råd att betala de 140 kronor som en personbil ut ur staden kostar är situationen svår.
Reklamskyltar har ersatts av svarta plakat med koranverser, berättar invånarna. Ledarna för Aqmi, al-Qaida i Nordafrika och terroriststämplade av USA, har synts i både Gao och Timbuktu.
– Medan Ansar Dine är här hela tiden är Aqmi:s medlemmar bara i staden en kort stund för att träffa islamisternas ledare. Efter mötet lämnar de igen, säger Sankoum Sissoko.
Han, och flera andra invånare, berättar att islamisterna har knutit några av stadens barn och ungdomar till sig.
– Jag har sett barn, inte äldre än 14, 15 år, med automatvapen.
De får vapenträning på en öppen plats en bit utanför staden, berättar han.

Till Mopti når hjälpsändningarna fortfarande, men längre norrut har många hjälporganisationer stoppats av islamisterna som lagt beslag på lasten.

Nu förbereder västafrikanska samarbetsorganisationen Ecowas ett ingripande. 3 300 soldater har ställts till Malis förfogande, något som många fruktar kommer att förvärra situationen.
– Sedan militären lämnade norra Mali i början på har det förekommit väldigt få strider i norr, rebellerna och islamisterna har i princip bara delat upp området mellan sig. Så snart regeringen i Bamako ingriper riskerar de att förvärra krisen med ännu fler flyktingar som följd, säger EU:s sändebud i Mali Bertrand Soret.
Samma svar hörs från grusplanen i Mopti.
– Det här är Malis problem och upp till oss att lösa. Vi slåss för Mali, men alla utländska trupper tar ingen hänsyn till vad vi tycker eller befolkningen i norr, säger Mohammed Maiga.
Ett ingripande måste ske snart konstaterar han, det är en kamp mot klockan för att rädda Mali.
– Islamisterna har redan förstört heliga monument i Timbuktu och även i andra städer. De terroriserar befolkningen och det är bara en tidsfråga innan de avancerar söderut. Om ingen ingriper är jag rädd att det snart inte finns något kvar av norra Mali som är värt att försvara.

Text och bild: Katarina Höije

Fakta: Militärkuppen i Mali

– 21 mars i år leder en grupp soldater i Malis armé, missnöjda med hur regeringen hanterat konflikten med tuaregerna i norr, ett uppror i huvudstaden Bamako. De attackerar presidentpalatset, intar tv-stationen och tvingar den sittande presidenten Amadou Toumani Toure att fly. I kaoset efter kuppen kan tuaregrebellerna i norr avancera. Snart kontrollerar de hela norra Mali, ett område stort som Frankrike och motsvarande två tredjedelar av landet. I en intensiv tredagarsoffensiv i början av april tar de regionhuvudstaden Gao och Kidal och Timbuktu. Kampen mellan tuareger och Malis regeringen såg länge ut att höra till historien. Efter hårda strider på 1990-talet försonades de båda parterna och norra Mali fick fred, men för ett par år sedan uppstod nya oroligheter och efter Khadaffis fall I Libyen strömmade vapen och folk över gränsen till Mali.

– 6 april utropar tuaregrebellerna ett självständigt Azawad, området som de ser som sitt hemland. Tre dagar senare går juntaledaren Amadou Sanogo, trängd av rebellernas landvinningar och omvärldens sanktioner, med på västafrikanska samarbetsorganisationen Ecowas, krav. Sex dagar senare, den 12 april, lämnar han ifrån sig makten till en övergångsregering ledd av Dioncounda Traore, en av kandidaterna i det kommande presidentvalet, som nu skjuts upp.

– 27 maj förklarar MNLA och den just då mest inflytelserika av islamistgrupperna Ansar Dine att de tillsammans ska styra norra Mali som en självständig stat. Samarbetet faller samman efter bara en vecka och tuaregrebellernas tidigare allierade, islamistiska Ansar Dine, med hjälp av jihadisterna i algeriska MUJAO, tar makten från dem.

– 2 juli börjar islamister slå sönder och bränna mausoleum, utsedda till världsarv av Unesco, i Timbuktu. Islamisterna menar att befolkningens vana att be fredagsbön vid gravarna strider mot islam.

– 29 juli stenas en man och en kvinna till döds, straffet för otrohet enligt sharia, i Augelhok. Två veckor senare får en ung man i Gao handen amputerad, straffet för att stjäla, trots invånarnas protester.

– 1 september tar islamisterna Douentza, den maliska militärens nordligaste fäste. Dagen efter avrättar de en algerisk ambassadör som hållits fången sedan april. I Bamako fortsätter militären att arrestera politiska meningsmotståndare och journalister.

Läs mer om Mali

På flykt i delat land – Amnesty Press i Mali (26 april 2012)

Amnesty om krisen i Mali

Mali: End horrific abuses targeting civilians amid conflict (20 september)

reportage | 2012-10-01