Efter kriget i Georgien: "Lyssna på kvinnorna och civilbefolkningen"

Manana Mebuke från Georgien och Lira Tskhovrebova från Sydossetien representerar två olika sidor i den långvariga konflikten i södra Kaukasien. De uppmanar de politiska ledarna och världssamfundet att lyssna till civilbefolkningens och kvinnornas synpunkter. Förra veckan besökte de Sverige samtidigt som den georgiske ombudsmannen Sozar Subari kom till Stockholm. Amnesty Press var på plats.

Manana Mebuke och Lira Tskhovrebova är överens om att det inte finns några vinnare i konflikten, endast förlorare. De som drabbas hårdast är civilbefolkningen och framför allt kvinnorna.
- Det som hände i augusti var en stor tragedi för både osseter och georgier. Många oskyldiga människor har dött, säger Manana Mebuke.

I det fem dagar långa kriget mellan Georgien och Ryssland i augusti tog Ryssland full kontroll över Sydossetien och Abchazien som bröt sig ut ur Georgien i början av 1990-talet. Kriget försatte totalt nästan 200 000 människor på flykt och tiotusentals personer, de flesta etniska georgier som flydde till Georgien från Sydossetien, beräknas inte kunna återvända inom överskådlig framtid. I Georgien finns sedan tidigare omkring 220 000 internflyktingar. Säkerhetssituationen i gränsområdet mellan Georgien och Sydossetien är fortfarande ytterst bristfällig och enligt en rapport som Amnesty publicerade den 18 november finns det starka bevis för att allvarliga brott mot internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter har begåtts av alla inblandade parter både under och efter den väpnade konflikten.

Lira Tskhovrebova och Manana Mebuke. Foto: Johanna Smulter.

Manana Mebuke är ordförande för organisationen ”Union of Wives of Invalids and Lost Warriors” i Tbilisi i Georgien. Lira Tskhovrebova är ordförande för organisationen ”Association of South Ossetian Women for Democracy and Human Rights” i Tschinvali i Sydossetien. Ända sedan 1990-talet har dessa kvinnor och deras organisationer arbetat för att nå en fredlig lösning på konflikten och för att öka kvinnors deltagande i politik och fredsprocesser.

Tidigare i år bildade de tillsammans med hundra andra kvinnor i regionen en fredsklubb. Vid samma tidpunkt som kriget bröt ut skulle fredsklubben ha träffats i Tbilisi för att diskutera fredsarbetet. I ett svep omkullkastades deras planer, liksom många års arbete.
- Vi är tillbaka där vi stod 1993, säger Manana Mebuke.

Men kvinnorna ger inte upp. För några veckor sedan träffades fredsklubben i Azerbajdzjan, eftersom det nu inte är möjligt att resa till Tbilisi från Sydossetien. Och i oktober enades över 20 kvinnoorganisationer i södra Kaukasien i ett gemensamt upprop om sex punkter för ökad säkerhet i regionen.

Kvinnorna lyfter i uppropet bland annat fram vikten av att politiska och internationella ledare träffar lokala representanter från civilsamhället och att ett finansiellt stöd ges direkt till civilsamhällets organisationer. De varnar för risken för korruption och kräver att bistånd som kanaliseras via den georgiska regeringen ska följas upp. Dessutom kräver de att stödet till flyktingar ska baseras på en dialog med flyktingarna och organisationer som arbetar för flyktingarnas rättigheter och att diskrimineringen av kvinnor ska upphöra. Inför Genèvemötet om säkerhetssituationen i Södra Kaukasien den 15 oktober, ett möte där EU, FN och OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) skulle medla mellan parterna i konflikten, sände kvinnorna uppropet till mötesdelegaterna.

• Det är viktigt att våra regeringar känner till civilsamhällets synpunkter när de påbörjar förhandlingar, säger Manana Mebuke, och hänvisar till FN:s säkerhetsrådsresolution 1325, enligt vilken kvinnor från ett konfliktområde bör bjudas in till fredssamtal och få information i god tid för att kunna påverka agendan.

I svaret som kvinnoorganisationerna fick på sitt brev stod att det ännu var för tidigt att ta ställning till dessa förslag som ansågs vara mycket konkreta. De politiska ledarna har haft stora svårigheter att mötas i dialog. Samtalen i Genève den 15 oktober bröt samman och de ryska respektive georgiska delegationerna befann sig aldrig ens i samma rum, uppger BBC. Ryssland kunde inte acceptera samtal utan närvaro av representanter från utbrytarstaterna, som Ryssland har erkänt som självständiga stater. Georgien anser att Sydossetien och Abchazien utgör en del av Georgien och ville därför inte att de skulle behandlas som självständiga stater under samtalen.

Ett utbombat café i centrala delen av Sydossetiens huvudstad Tschinvali. Foto: Amnesty.

Den 19 november var det dags för ett nytt försök och denna gång satt alla parter, inklusive representanter för Sydossetien och Abchazien, i gemensamma samtal. Det möjliggjordes tack vare att delegaterna inte formellt framträdde som företrädare för stater. På så sätt undvek man den känsliga frågan om utbrytarstaternas officiella status. Samtalens fokus låg på säkerhetsfrågor och flyktingsituationen. Alla parter var överens om att säkerhetssituationen inte är tillfredsställande i nuläget och man enades om att fortsätta samtalen den 17 och 18 december.

Samtidigt med Genèvesamtalen den 19 november befann sig Lira Tskhovrebova och Manana Mebuke i Stockholm, inbjudna av organisationen Kvinna till Kvinna som stöder kvinnoorganisationernas fredsarbete. I likhet med de politiska ledarna är kvinnorna oeniga om utbrytarstaternas framtida status och de har olika åsikter även i andra frågor, men det hindrar dem inte från att samarbeta.

• Vårt samarbete är framgångsrikt, säger Lira Tskhovrebova, och det beror på att vi respekterar varandras åsikter och att vi har ett gemensamt mål om fred mellan våra folk.
• Jag vet att Manana inte kan föreställa sig Georgien utan Sydossetien. Hon skulle säkert hellre dö än se Sydossetien som ett självständigt land. Jag håller inte med, men jag respekterar hennes åsikt. Själv kan jag inte tänka mig att Sydossetien ska vara en del av Georgien och jag är övertygad om att Manana förstår mig.

Trots att Lira Tskhovrebova har en stark tilltro till samarbetet mellan kvinnoorganisationerna säger hon sig vara pessimistiskt inställd till en dialog på politisk nivå i detta skede.
- Man bör först bedöma vad som hänt utifrån ett rättsligt perspektiv. Jag tror inte att en dialog som föregår detta kan bli framgångsrik, säger hon.

Manana Mebuke menar tvärtom att det är mycket viktigt att dialogen inleds så snabbt som möjligt.
- När man sätter sig och börjar prata förstår man oundvikligen varandra bättre. Det är möjligt att man inte tycker att den andra har rätt, men det finns alltid något gemensamt som kan vara upprinnelsen till dialog.

Hon betonar att det viktiga just nu är att återskapa förtroendet mellan georgier och osseter och hon påpekar att det finns många familjer och många byar med blandad etnicitet.

Lira Tskhovrebova ger uttryck för att det inte har varit alldeles lätt att ta vid där man slutade då kriget bröt ut. När bomberna föll över Tschinvali kände hon stor ångest.

• Då trodde jag inte att jag någonsin mer ens skulle kunna uttala ordet georgier. Jag var full av hat. Så småningom pratade jag med Manana och vi hälsade på hos varandra. Då jag grät försökte hon trösta mig. Då Manana berättade att de andra kvinnorna ville träffa mig så sa jag tvärt nej. Efter ett tag bestämde jag mig för att jag ändå ville träffa dem. Man behöver tid, säger Lira Tskhovrebova.

Även sjukhuset i Tschinvali träffades av georgisk granateld under kriget i augusti. Foto: Amnesty.

Hon är själv halvgeorgier och menar att om hon behöver tid så behöver en renodlad sydossetier ännu mer tid.
- Tiden läker alla sår. Jag tycker inte att man ska forcera händelserna. Jag tror faktiskt att det är det största felet som våra ledare har gjort hittills, säger hon, och syftar i första hand på Georgiens president Michail Saakasjvili.

Enligt Lira Tskhovrebova var den väpnade konflikten i augusti en målmedveten aktion från Georgiens sida för att ”eliminera ett helt folkslag för att uppnå den georgiska regeringens politiska mål att fastställa de georgiska gränserna.” Mest upprörd är Lira Tskhovrebova över omvärldens reaktioner på konflikten.

• När man pratar om det som hände i augusti nämner man endast Georgien och Ryssland. Det sägs inte ett enda ord om Sydossetien.
  Hon förstår inte att man skulle kunna föra fredssamtal utan att representanter för Sydossetien medverkar, eftersom det handlar om Sydossetiens framtid. Hon förstår inte heller att omvärlden ger stora summor i bistånd till återuppbyggnaden av Georgien, medan Sydossetien inte får något. Hon säger att det finns ett enda land som har hjälpt Sydossetien, Ryssland, och menar att världssamfundet i och med detta utelämnar Sydossetien till Ryssland.

Även hos Manana Mebuke, som talar mycket om vikten av dialog, skiner motsättningarna i konflikten igenom när ett samarbete med kvinnoorganisationer i Ryssland kommer på tal.

• Jag är ännu inte beredd att samarbeta med Ryssland, säger hon.

Text: Johanna Smulter

Läs mer:

Upprop från kvinnoorganisationer om säkerhetssituationen i södra Kaukasien

Ombudsmannen som vågar kritisera president Saakasjvili

Sozar Subari är ombudsman på Peoples Defenders Office i Georgien och har gjort sig känd i landet för sin kritik mot den sittande regeringen och sitt hårda arbete för mänskliga rättigheter. Han hade bjudits in till Stockholm av Svenska Helsingforskommittén för att prata om sitt arbete i ett land som ännu har en bit att gå på vägen mot demokrati.

• På kontoret i Tbilisi (Georgiens huvudstad) är vi 60 personer som arbetar. Det är ett stort kontor men det finns så mycket jobb i Georgien att egentligen är vi för få, säger Sozar Subari.

2003 genomfördes det som kommit att kallas för Rosornas revolution under vilken den nuvarande presidenten Michail Saakasjvili kom till makten.

Han säger att Rosornas revolution skapade förändring:
- Innan revolutionen hade vi en korrupt stat på alla nivåer i regeringen. Det var en liten budget – löner och pensioner kunde inte betalas ut. Offentliga myndigheter var svaga. Folket var missnöjda vid valet (2003) och det ledde fram till Rosornas revolution. Korruptionen har minskat och budgeten ökat i storlek.

Sozar Subari. Foto: Evelina Franzén.

Det positiva som revolutionen förde med sig hamnar i skuggan av det negativa som Sozar Subari berättar:
- Media är kontrollerad. Tidningarna är fria men deras upplaga är liten och når inte många människor. Alla nationella tv-bolag ägs av personer som antingen är med i regeringen eller är nära vänner till regeringsmedlemmar. Vi behöver fri media för att få reda på vad som händer i Georgien.

I november 2007 stängdes det oppositionsstyrda tv-bolaget Imedi ned.
- En georgisk domstol beslutade efter att ägaren, Badri Patarkatsishvili, avled att hans fru och barn inte var kompetenta nog att sköta bolaget. Istället togs Imedi över av en person som har nära band till regeringen och tilläts då börja sända igen, säger Sozar Subari.

Den 23 november var det fem år sedan Rosornas revolution. Omkring 200 oppositionsaktivister protesterade utanför Imedi och krävde att stationens rättmätiga ägare skulle få komma tillbaka. Sozar Subari var en av dem som deltog i demonstrationerna.

Opposition till Michail Saakasjvili finns i Georgien, problemet är snarare det omvända. Det finns 300 oppositionspartier och oftast består de av en person. Oppositionen har dock fått tillgång till en tv-kanal vars spridning inte är omfattande men det är ändå ett steg i rätt riktning, anser Sozar Subari.

Yttrandefriheten lämnar mycket att önska. Demonstrationer som hållits sedan Rosornas revolution har ofta slutat med demonstranter som blivit misshandlade, dömts till fängelse och Sozar Subari säger att han är säker på att det finns politiska fångar i Georgien.

Han har i fall som dessa krävt utredningar men hans krav har allt som oftast inte mötts.

• Parlamentet brukar oftast lyssna på mina rapporter men jag kritiseras för att vara under oppositionens inflytande, säger Sozar Subari.

Den väpnade konflikten mellan Georgien och Ryssland i regionen Sydossetien (augusti 2008) har gett Sozar Subari och hans medarbetare mycket jobb. Peoples Defenders Office har haft fullt upp med att försöka bistå de människor som drabbats av konflikten även om det kanske inte är riktigt det som står i deras arbetsbeskrivning.

Barn på ett flyktingcenter i den georgiska huvudstaden Tbilisi letar bland begagnade kläder. Foto: Amnesty

• Innan Rosornas revolution var relationen mellan Sydossetien och Georgien bra. Människor reste fram och tillbaka och ickestatliga organisationer kunde arbeta i Sydossetien. Efter revolutionen försämrades detta. Det har gjorts vissa fredsinitiativ med det var bara uppvisningar inför internationella samfundet, säger Sozar Subari. Kriget började innan de militära aktionerna i augusti.

Han är mycket kritisk till president Michail Saakasjvili och hans regering. Enligt Sozar Subari fattas det beslut som är brottsliga handlingar och han är tveksam till hur demokrati ska kunna nås i Georgien idag. Enligt regeringens uppgifter stödjs han av mer än 80 procent av befolkningen idag men Sozar Subari litar inte på att de uppgifterna är trovärdiga.

Det finns dock faktorer som han anser tyder på att demokrati faktiskt kan bli verklighet:
- Vi är inte Ryssland. Vi har inte kärnvapen, olja eller gas. Vi behöver stöd från omvärlden och då inte bara stöd till regeringen. Sverige är en av våra vänner som ger oss starkt stöd.

Text: Evelina Franzén