Turkiets svåra väg mot EU

Olof Palme-centret och OSSE-nätverket (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) arrangerade den 4 december ett seminarium om Turkiet på ABF-huset i Stockholm. Fokus hamnade på hur framtiden ser ut i Turkiet och och hur processen mot ett eventuellt medlemskap i EU ser ut.

Ingmar Karlsson, svensk generalkonsul i Istanbul, inledde dagen med att ge en historielektion som sträckte sig ända tillbaka till det Osmanska riket. Det var knutet till religiös tillhörighet och enligt Ingmar Karlsson fungerade det väl. Det var när den västerländska statsbildningen introducerades som det Osmanska riket föll på grund av den kristna minoriteten som hade stöd från väst. Kemal Atatürk som tog över makten 1923 ville bilda en modern europeisk stat som skulle bygga på etnicitet – alla skulle bli turkar – men detta är något som 80 år senare inte har fått fäste i Turkiet.

Kemal Atatürk. Foto: Presidency of the Republic of Turkey

• Turkiet skulle bli sekulärt men sekularism innebär att religion och politik ska skiljas åt. Det gick dock fel i Turkiet, för enligt mig påtvingade staten alla en religion, säger Ingmar Karlsson. Efter frigörelsen på Balkan kom många muslimska flyktingar vilket har skapat en intressant blandning. Folk har kanske en albansk mormor, en serbisk mamma. Det går inte att plocka ut en etnisk turk längre.

Idag slår det Osmanska riket tillbaka, anser Ingmar Karlsson. I valet 2002 klarade inga av de tidigare regeringspartierna tio procentsspärren som införts efter en militärkupp 1980 för att hindra kurder och religiösa minoriteter från att komma in i parlamentet. Men denna åtgärd slog tillbaka mot de som propagerade för att sekulärt Turkiet. Istället fick ett islamistiskt parti, AKP, majoriteten i parlamentet. Atatürks arv var raserat.

Debatten i Turkiet idag handlar till stor del om ett eventuellt medlemskap i EU.
- Bland kurder finns det ett stort stöd för ett medlemskap. De ser frihet inom EU. Men kampen om EU-medlemskapet är inte avgjord. Processen har gått i stå, säger Ingmar Karlsson.

Hur EU agerar inför tanken på Turkiet som medlemsstat är inte populärt i landet. Det ställs krav på Turkiet och det var en knäck när Cypern, Rumänien och Bulgarien blev medlemmar.
- Det finns en känsla att Turkiet behandlas utifrån en annan måttstock. Partier vinner inga röster på att driva på EU:s hårda krav, anser Ingmar Karlsson.

Ingmar Karlsson. Foto: Pawel Flato.

Ann Dismorr, från riksdagens internationella kansli och tidigare ambassadör i Turkiet, säger att ingen trodde ens att Turkiet skulle komma till förhandlingsbordet om ett medlemskap:
- Det var för svåra frågor att lösa. Men det ändrades 2002 med en koalitionsregering som var bräcklig men ändå avskaffades dödsstraffet, tortyrbekämpningen förbättrades, kurdfrågan är inte längre tabu och det arbetas mer för kvinnors rättigheter.

Men det stöd som funnits inom och utanför Turkiet för att gå med i EU har försvunnit. Europeiska länder stretar emot och Ann Dismorr säger att det finns en känsla av att vad än Turkiet gör kommer de ändå aldrig bli medlemmar:
- De reformer som drivs fram idag, om än långsamt, görs för Turkiets skull och inte för EU:s skull, säger de politiska ledarna. Det pågår en polarisering mellan sekulariserade och pro-islamska krafter. Ett framtida medlemskap skulle kunna komma tillrätta med detta. Det skulle finnas ett skyddsnät för att kunna överbrygga polariseringen.

När det öppnades upp för frågor så undrades det hur socialdemokraterna ställde sig i frågan, som enligt frågeställaren är det parti som ligger Ingmar Karlsson närmast hjärtat. Någon annan i publiken sade istället att det var centerpartiet men generalkonsulen redde själv ut situationen:
- Den enda förening jag varit medlem i är Burseryds idrottsförening.

Förändringar är på gång i Turkiet. Det pågår en moderniseringsprocess som har siktet inställt på väst. Landet har en stark ekonomi och har inte drabbats så hårt av finanskrisen och en ny medelklass håller på att växa fram. Förra årets presidentval var ett tydligt tecken på att militärens makt har minskat, efter att militären tidigare haft den yttersta makten i landet. Med Abdullah Gül (AKP) som president har Turkiet fått en ”first lady” med huvudbonad.

Överst till vänster: Kemal Atatürk. Till höger:__ __President Abdullah Gül__. __Nederst: Presidentens fru Mrs. Hayrünnisa Gül. Foto: Presidency of the Republic of Turkey.

• Det är ett öppnare klimat (i Turkiet). Det går att nämna kurder och att öppet kritisera militären, säger Lars Wahlund från utrikesdepartementet. Visst finns det motstånd inom EU mot ett turkiskt medlemskap men majoriteten är för. Under Sveriges tid vid ordförandeskapet (för EU, hösten 2009) gäller det att hålla processen vid liv. Det är inte dagens Turkiet vi vill ha utan ett reformerat Turkiet. Om inte en haj simmar framåt hela tiden sjunker den.

Frankrike är ett land som försökt sätta käppar i hjulet och Lars Wahlund önskar de skulle tänka som Angela Merkel, Tysklands förbundskansler:
- Hon är klok. Hon är ingen vän av ett turkiskt medlemskap men låter processen fortgå och lämnar avgörandet till framtidens ledarskap.

Ett annat problem, förutom bromsande medlemsländer, är den turkiska självbilden.
- De vill behandlas som alla andra men samtidigt tänker de att de är jättestora och ska särbehandlas. De är schizofrena. EU skulle innebära en harmonisering.

Han tar upp att EU behöver Turkiet lika mycket som Turkiet behöver ett medlemskap. Asien kommer att bli rikare och även om EU inte kommer att bli fattigare kommer de bli svagare i jämförelse:
- Vi kommer behöva varenda turk för att hantera Asien.

Livligast stämning under dagen blev det när Nalin Pekgul, ordförande för S-kvinnor, och Anne Ludvigsson, riksdagsledamot och ordförande i Svenska kommittén för mänskliga rättigheter i Turkiet kom upp på scenen. Att Nalin Pekgul brinner för ämnet går inte att ta miste på och hon drar paralleller till sitt eget liv:
- Jag kom hit som flyktingbarn. Vi var kurdiska flyktingar. Jag försöker vara neutral som svensk politiker och inte färgas av min pappa. Jag har flytt landet, varit rädd för turkiska poliser. Nu när jag varit tillbaka har jag fått skydd av turkiska poliser. Då tänker jag; där fick ni! När jag var liten fick jag inte prata kurdiska. I Turkiet nu spelas det kurdisk musik, det är kurdisk språkundervisning och detta är fantastiska framsteg för mig. Men mitt i det positiva får jag inte bli blind och missa det negativa.

Foto: Stig Almqvist.

Anne Ludvigsson är en stark förespråkare för ett turkiskt medlemskap när den tiden kommer:
- Jag har mött så många människor och sett hur mycket ett EU-medlemskap skulle betyda för dem. Men jag är inte lika optimistisk som andra. Det är en nedåtgående spiral. I början med AKP vid makten skedde förändringar. Amnesty kom på plats. Det fanns förväntningar efter lyckade parlamentsval och den nye presidenten. Nationalistiska krafter börjar bli starkare och det spekuleras om att AKP och militären har gjort en uppgörelse vilket gör att partiet ligger lågt med reformer. AKP och militären har hittat en gemensam fiende – terrorism.

Kurdernas rättigheter finns inte på AKP:s agenda och för att komma tillrätta med PKK, Kurdistans arbetarparti, som driver en väpnad kamp för ett fritt Kurdistan, är att erkänna kurdernas rättigheter. Då behövs inte PKK längre, säger Nalin Pekgul och Anne Ludvigsson.

Anne Ludvigsson. Foto: Per Arvidsson.

Frågestunden efter att Anne Ludvigsson och Nalin Pekgul talat blev en livlig och intressant upplevelse. Publiken besatt stor kunskap och utmanade de två kvinnorna som dock inte tappade fotfästet. Slöjfrågan väckte starka känslor och en frågeställare upplevde att talarna hade förminskat betydelsen av att driva rätten att bära slöja i Turkiet. Nalin Pekgul å sin sida anser att rätten att bära slöja är så självklar att det var därför hon inte gick in närmare på det området. Det blev aldrig dålig stämning eller arga känslor. Istället var det applåder, skratt och uppmuntrade tillrop från publiken. Ett myller av människor talade i mun på varandra innan seminariet bröts för lunch när från Olof Palmecentret med nöd och näppe lyckades överrösta publik och talare.

Text: Evelina Franzén