Fortsatt strejk – facket ber präster om hjälp

På onsdagen anslöt sig bauxitarbetarna vid Sangaredi-gruvan i Guinea till den strejk som landets fackföreningar utlyste den 10 januari.
– Fackets ledare höll ett möte med arbetarna och bad dem att lägga ned arbetet. Produktionen har nu stoppats, sade en företrädare för bauxitföretaget CBG
(Compagnie des Bauxites de Guinee) som ville vara anonym till nyhetsbyrån Reuters. Inte ens tågen går, allt är helt lamslaget.
Enligt CBG-företrädaren satt företagets ledning på onsdagsförmiddagen i möte med facket.
Bauxit som används för att utvinna aluminium är ryggraden i Guineas ekonomi och Guinea är världens största bauxitexportör. CGB är ett bolag där kanadensiska Alcan är huvudägare, medan den guineanska staten har 49 procent av aktierna. Alcan är världens näst största tillverkare av aluminium.
Trots tillgången på bauxit är majoriteten av Guineas invånare fattiga och många lever på mindre än en USA-dollar per dag. 85 procent av landets exportinkomster kommer från mineraler som bauxit och guld.

Strejken utlystes av Guineas två största fackliga centralorganisationer CNTG, nationella konfederationen för Guineas arbetare, och USTG, Guineanska arbetarunionen, med stöd av andra mindre fackföreningar, däribland skoputsarnas fackförening. Fackföreningarna anklagar regeringen för att inte ha följt innehållet i uppgörelser efter två generalstrejker under 2006 och hävdar att hyperinflationen urholkar arbetarnas löner. Arbetslösheten har också ökat. Men vid sidan av lönekraven har också strejken politiska krav riktade mot president Lansana Conte.

Den 72-årige Conte, som har styrt Guinea i över 20 år har vacklande hälsa på grund av diabetes. Han tog makten i en kupp 1984 sedan Ahmed Sekou Toure hade avlidit.
Frankrike hade ockuperat Guinea i slutet av 1800-talet. Samory Toure, farfarsfar till Sekou Toure, ledde motståndet mot kolonialmakten men 1898 hade Frankrike slagit ner motståndet.

1958 beslöt Ahmed Sekou Toure att bryta med Frankrike och Guinea blev ett av de första länderna i Afrika som utropade sin självständighet. Guinea blev en av Sovjets bundsförvanter i Afrika och landet styrdes enligt socialistisk modell. Ekonomin ställdes under statlig kontroll och opposition mot Sekou Toures styre slogs ner hårdhänt.
Sedan överste Conte tagit makten tillsammans med andra officerare övergavs den socialistiska politiken, men fattigdomen bestod. Politiska fångar frigavs och Conte uppmuntrade exilguineaner att återvända hem.
1992 infördes civilt styre och president- och parlamentsval hölls. 2003 vann Conte presidentvalet för tredje gången, men oppositionen bojkottade valet.

Även om opposition finns i Guinea styr Conte landet hårdhänt. Den nuvarande krisen har sin bakgrund i att Conte i december 2006 gick till ett fängelse och hämtade ut Mamadou Sylla, som beskrivs som en av landets rikaste män, och Fode Soumah, tidigare transportminister. De båda männen var åtalade för förskingring och skulle ställas inför rätta. Att landets president ”fritar” två personer från ett fängelse väckte vrede och ett av kraven från fackföreningarna är att Sylla och Soumah återigen hamnar bakom galler i väntan på rättegång.

Organisationen Transparency International rankade för övrigt förra året Guinea som det mest korrumperade landet i Afrika.

Strejken har nu pågått en dryg vecka och enligt fackföreningarna ska den fortsätta på obestämd tid. Hittills har Conte inte visat några tecken på att ge vika för kraven, som nu också handlar om hans framtid som president.
I måndags kväll hade ledare för CNTG och USTG ett möte med president Conte, rapporterar FN:s nyhetsbyrå IRIN. De krävde då att Conte ska lämna ifrån sig makten och utse en ny premiärminister.
– Vi bad presidenten att utse en ny premiärminister och ge honom mandat att styra landet, sade en fackföreningsledare som ville vara anonym till IRIN. Vi vet att presidentens hälsa har försämrats och att han inte längre leder det dagliga styrandet av landet.

Ibrahim Fofana, generalsekretetare i USTG, bekräftade senare för IRIN att fackföreningarna nu kräver att Conte byter ut regeringen.
– Om han inte följer förslaget så kommer vi att inbjuda alla guineaner att aktivt gå ut i demonstrationer.

Strejken har hittills haft stort genomslag och affärer, kontor och marknader har hållit stängt och transporter har legat nere. På söndagen utfärdade Amadou Camara, guvernör för Conakry, ett förbud mot offentliga möten.
I måndags utbröt kravaller i flera stadsdelar av huvudstaden Conakry.
– Grupper av vandaler bränner bildäck och slår sönder bilfönster. De har till och med försökt att bryta sig in i en polisstation för att komma över vapen. Vi var tvungna att ingripa, sade då ett polisbefäl till Reuters.

Polisen använde tårgas och sköt skarpa skott i luften för att skingra ungdomarna men det fanns inga rapporter om att någon skulle ha skadats allvarligt. Nyhetsbyrån AFP uppgav att 62 personer hade gripits under oroligheterna.
På tisdagen hade polisen, gendarmeriet och presidentgardet förstärkt sin närvaro på gatorna, men mindre sammanstötningar mellan ungdomar och polis fortsatte.

På tisdagen hölls ett möte i Stora Faycal-moskén i Conakry mellan fackets ledare och ledande imamer, rapporterar AFP.
Rabiatou Serah Diallo, generalsekretetare i CNTG, uppmanade imamerna att söka kontakt med präster i katolska kyrkan och andra samfund för att de religiösa ledarna gemensamt ska ta kontakt med president Conte.
– De religiösa ledarna är de enda som är kapabla att säga sanningen till presidenten, sade Serah Diallo till AFP.
Mohammed Conte, språkrör för Nationella islamiska förbundet, sade att de muslimska prästerna hade förstått fackets synpunkter.
– Vi ska söka upp president Conte. Lita på oss, sade han enligt AFP.

Denna vecka har fackens strejk också fått stöd av ett antal organisationer i det civila samhället. Två paraplyorganisationer för NGOs har uppmanat till demonstrationer för ”återvändande till rättssäkerhet” och de två viktigaste oppositionspartierna, RPG (Samling för guineanska folket) och UFR, unionen av republikanska styrkor, har uppmanat till civil olydnad.

Enligt IRIN är detta första gången som fackföreningar, medborgargrupper och oppositionspartier går ut i en enad kamp. Fackföreningarna har en större trovärdighet än oppositionspartierna, säger Mike McGovern, Guinea-export vid Yale-universitet, till IRIN:
– Guinea har haft ett svagt och splittrat civilt samhälle. Men med fackföreningarna i ledningen har man börjat enas. Det beror på att guineaner uppfattar fackföreningarna som mer legitima än den politiska oppositionen. Partierna har visat att de vill komma till makten, men de har inte lyckats visa upp ett trovärdigt program som visar att de skulle styra landet på ett annat sätt än den nuvarande regeringen.

I grannländerna följer man utvecklingen med spänning. Skulle krisen i Guinea resultera i ett sönderfallande kaos finns risk för att även Sierra Leone och Liberia kan påverkas. Guinea både påverkades och drogs in aktivt i de långvariga konflikter som tidigare pågick i Liberia och Sierra Leone. En av de rebellgrupper som kämpade mot Liberias dåvarande president Charles Taylor, Lurd -”Liberianer förenade för försoning och demokrati – ansågs allmänt som ett verktyg för president Conte. Lurds ledare Sekou Damate Conneh hade tidigare arbetat som bilhandlare i Conakry.

Läs mer: Human Rights Watch: Demonstranters rättigheter måste respekteras (17 januari)