Rätten till mat är en mänsklig rättighet

Rätten till mat är en mänsklig rättighet, konstaterade representanter för FIAN och Amnesty under ett framträdande under Almedalsveckan tisdagen den 8 juli.

-Människor orkar kämpa för sina rättigheter då de har mat i magen. Många menar att om man uppnår demokrati så kommer resten senare. Men det är snarare tvärtom. Om man inte har mat orkar man inte tänka, säger Lena Klevenås, ordförande i FIAN, en människorättsorganisation som arbetar för människors rätt till försörjning.

Amnesty, som traditionellt har fokuserat på politiska och medborgerliga rättigheter, har numera också ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter på sin agenda.

  • Amnestys trovärdighet kräver att organisationen arbetar för alla mänskliga rättigheter, säger Maja Åberg, lobbyansvarig i Amnesty.

Amnesty grundades som fortsättning på ett upprop för politiska fångar och Maja Åberg säger att organisationen därefter höll sig till dessa frågor inom vilka man hade kompetens.

  • Därefter har man upptäckt andra problem som man vill lösa. Då man jobbade för politiska fångar i det gamla östblocket kunde man glädja sig om en fånge blev frisläppt, men därefter kanske konstatera att hans barn inte fick gå i skola och att han inte kunde försörja sig.

Hon tar Zimbabwe som ett aktuellt exempel på hur man använder mat som ett medel för att förtrycka människor genom att till exempel ge jordlotter endast till dem som stöder regeringen.

Människors rätt till mat och försörjning omfattas av FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. FIAN, Amnesty och andra organisationer har länge jobbat för att denna konvention i likhet med konventionen om politiska och medborgerliga rättigheter ska få ett tilläggsprotokoll som gör det möjligt att ta emot och utreda anmälningar från enskilda individer som anser att en stat kränkt deras rättigheter.

Den 19 juni antog FN:s råd för mänskliga rättigheter enhälligt ett förslag om ett tilläggsprotokoll och detta förslag ska nu presenteras för generalförsamlingen. Lena Klevenås och Maja Åberg säger att Sverige och många andra industrialiserade länder länge har bromsat processen.

  • I västvärlden har man tyckt att det är ”andra klassens rättigheter” som uppnås på sikt och att det inte är lika viktigt med ett tilläggsprotokoll. Men om människor svälter kan de inte förbättra sin egen situation, säger Maja Åberg.

Amnesty Press