Vilse i grottorna

Richard Roxburgh och Rhys Wakefield, far och son på jakt efter en väg ut ur grottorna.

Sanctum
Land: USA/Australien
Regi: Alister Grierson

Även om det ofta faller sig på det viset, så är det ingen naturlag att filmer där stort fokus läggs på scenerierna och specialeffekterna måste vara usla. Det finns ett flertal exempel på motsatsen, som Sagan om ringen-trilogin eller varför inte James Camerons Terminator-filmer. Nu marknadsförs Sanctum, en thriller i 3D, med James Camerons namn som något slags kvalitetsmärke – trots att han bara är exekutiv producent (vilket i stort sett kan betyda vad som helst). Förmodligen måste filmbolaget ha förstått någon gång under produktionens gång att filmen lär behöva all draghjälp den kan få, för Sanctum är verkligen beklämmande usel.

I Sanctum möter vi ett gäng dykare som till följd av en tropisk storm fastnar i undervattensgrottorna i Papua Nya Guinea. I jakten på att finna en väg ut, blir individerna mer och mer desperata och vänder sig mot varandra, och i centrum står en klassisk frånvarande fader/försummad son-konflikt.

Tyvärr blir både dramaturgin och skådespelet rent ut sagt bedrövligt i dess förutsägbarhet. Den klimaktiska försoningsscenen mellan den överspelat tuffe fadern, gestaltad av Richard Roxburgh, och den mesige sonen, spelad av Rhys Wakefield, som ser ut som en reinkarnerad pojkbandssångare från 1990-talet, nomineras härmed till filmårets mest genanta stund; när Rhys Wakefield börjar hulka, blir det så pinsamt att jag tvingas titta åt ett annat håll.

Förutsägbarhet behöver inte vara dåligt, men då måste det åtminstone beröra. Det gör inte Sanctum och det är faktiskt riktigt upprörande, för att inte säga provocerande, att spendera så stora pengar på en film utan att lägga ned mer tid på att hitta aningen mer begåvade skådespelare och manusförfattare. Förvisso är 30 miljoner US-dollar att betrakta som en lågbudgetproduktion i USA, men jämför man med att endast de tre Arn-filmerna nått upp till den summan i Sverige så känns det befogat att ställa högre krav på kvalitetstänkandet.

Det ska sägas att även James Camerons stjärna har dalat vad gäller kvalitet. Hans förra verk, Avatar, blev förvisso en monumental kassasuccé, men som film betraktad var den inte alls bra. Intrycket är att James Cameron har börjat vandra längs samma fotspår som Steven Spielberg och George Lucas och den infantilisering av filmindustrin som de banade väg för under 1970- och 1980-talen. Borta är den svärta och domedagskänsla som han så skickligt byggde upp i den första Terminator-filmen; istället har den ersatts av ett slags lägereldsberättande med fokus på specialeffekterna. Steven Spielberg är ju känd (och hånad) för att låta sina karaktärer betrakta det sublima, det upphöjda ögonblicket, med förstummat öppen mun, om det så är en dinosaurie som passerar eller en rymdfarkost som landar på jorden. James Cameron har övertagit den stafettpinnen med både Avatar och Sanctum – förvisso slipper vi se de gapande munnarna på filmduken, men det tycks finnas ett begär att få publiken att gapa inför den tekniskt avancerade visuella estetiken.

Kort sagt finns det bättre saker att lägga ned sina pengar på än två timmar instängd i en grotta med obehagligt dåliga skådespelare. Dessutom måste du sätta på dig ett par töntiga 3D-glasögon. Bara en sådan sak.

Text: Kaj Ranén