De drömmer om att få återvända hem

Reportage | 2007-09-14
Även publicerad i AmnestyPress #3/2007

Sedan Aziza Suleiman Mohammed fick brevet som hon håller i handen har hon inte kunnat äta eller sova som vanligt. Det känns som att hon har feber på nätterna, och hon har till och med svårt att se ordentligt. Nyheten om hennes 18-åriges sons död i Darfur i västra Sudan i juni i år slog hårt, trots att det inte är första gången hon förlorar ett barn.

Hennes 14-åriga dotter orkade inte med den tre dagar långa flykten till östra Tchad för några år sedan, utan dog vid vägkanten av törst och utmattning. Hemma i Darfur hade Aziza redan förlorat tre barn i ung ålder.
– Min son dödades i Nyala den 23 maj i år. Han sköts ner på gatan, berättar den 40-åriga flyktingkvinnan i Djabal-lägret i utkanten av Goz Beida i östra Tchad.

I juni fick Aziza Suleiman beskedet att hennes 18-årige son hade
mördats i Darfur.

Mordet på Azizas son tycks ha varit en kriminell handling, men det krig som drev Aziza på flykt fortsätter att rasa i Darfur. Sedan drygt ett år tillbaka har våldsamheterna också spillt över gränsen till östra Tchad, där 170 000 tchadier har tvingats fly sina hem. I dag finns tolv läger för internflyktingar i östra Tchad, sida vid sida med de tolv läger för flyktingar från Darfur som funnits sedan konflikten i västra Sudan bröt ut 2003.
De händelser som de nya tchadiska flyktingarna har att berätta om påminner mycket om de traumatiska minnen som flyktingarna från Darfur bär med sig från hemlandet. Deras byar har attackerats av arabisk milis, den så kallade janjawid, som plundrat deras hem, stulit deras boskap, bränt deras åkrar, våldtagit kvinnor och mördat vem som helst som råkat komma i vägen för deras framfart. Ibland tycks också tchadiska rebeller ha deltagit i attackerna.
– Problemet började i Sudan, i Darfur. Janjawid förstör Darfur och dödar folket där och nu har de också kommit till Tchad, berättar Kater Issak Issa, som övergav hembyn Farida för drygt ett halvår sedan för att söka skydd i Garissa-lägret intill Goz Beida.

Den senaste stora attacken var på de två byarna Tiero och Marena i mars i år. Omkring 400 bybor dödades, och nästan 10 000 drevs på flykt i ett slag.
– Området mellan Goz Beida och Koukou har tömts helt och hållet. Alla byar har attackerats och bränts ned och deras åkrar har också bränts ned, berättar Pauline Ballaman, programchef på brittiska hjälporganisationen Oxfam i Goz Beida.

Attackerna mot civilbefolkningen i Tchad började på allvar 2006, och har kopplingar både till våldet i Darfur och till en väpnad inhemsk kamp om makten i landet. Sedan slutet av 2005 har president Idriss Deby utmanats av en grupp rebeller, som har sina baser i Darfur. Emellanåt har de ryckt så långt fram som till huvudstaden Ndjamena, och som svar på detta tycks Deby ha valt att samla sina styrkor på några få strategiskt viktiga platser i öst. Därmed har han dragit tillbaka militär från gränsen, och lämnat fältet fritt för janjawid-milisen från Darfur.

Till flyktinglägret i Garissa söker sig människor för att få skydd.

Några resurser att skydda civilbefolkningen tycks inte finnas.
– Vi är inte myndigheternas prioritet, berättar Yusuf Ismail Adam, som sökt skydd i Garissa det senaste halvåret.
Sedan hans by Fagatar attackerats av janjawid klockan fyra en morgon vände han sig som byledare till myndigheterna i Goz Beida för att få hjälp. 15 bybor hade dödats i attacken och 15 hästar och ett tusental getter stals av förövarna.
– Myndigheterna sade till mig att de inte hade tillräckligt med bensin för att åka ut till oss och skydda oss, tillägger han.

I Garissa bor han och byborna i sköra bostäder av halm och strå, som inte håller för regnet som öser ner under den nuvarande regnperioden. Det råder brist på dricksvatten, och sjukdomar som kolera och hepatit sprids lätt när så många människor lever nära inpå varandra under så enkla förhållanden. Nya hjälporganisationer kommer in hela tiden för att möta ett växande behov av logi, mat, vatten och sjukvård.
Den interna krisen i Tchad och våldet mot lokalbefolkningen har ännu inte fått samma internationella uppmärksamhet som den ursprungliga krisen i Darfur, även om internationella politiker och kändisar som Angelina Jolie och George Clooney försökt höja krisens profil på senare tid.
– Tchad finns inte på kartan. Jämför det med tsunamin, som hände i en del av världen som har hög mediabevakning, mycket lokal television och modern teknik som gjorde att folk själva kunde filma vad som pågick, och en massa turister som drabbades. I östra Tchad finns inget av detta, påpekar
Pauline Ballaman på Oxfam.

Ingen vågar sia om när flyktingarna ska kunna återvända hem igen, men såväl internflyktingarna som flyktingarna från Darfur och hjälparbetare på plats i östra Tchad tycks hoppas att en internationell fredsstyrka ska kunna stabilisera situationen. Den 31 juli tog FN:s säkerhetsråd ett historiskt beslut om att tillsammans med Afrikanska Unionen skicka en fredsstyrka på totalt 26 000 personer till Darfur, och det finns också planer på att skicka en fredsstyrka till östra Tchad. EU har också diskuterat möjligheten att skicka en mindre EU-styrka till Tchad, i syfte att skydda flyktinglägren.

Vardag för barnen i flyktinglägren.

Samtidigt är den drabbade civilbefolkningen noga med att framhålla att en långsiktig fred i området endast kan skapas om konflikternas grundorsaker som maktmissbruk och underutveckling, i både Tchad och Sudan, tacklas.
– För oss kommer det att bli fred först när det finns jämlikhet i Sudan. Folket från norra Sudan lever bra, så borde det också vara för oss i Darfur, säger Abdel Raman Abakar, som lever i Djabal-lägret.
Aziza Suleiman Mohammed flydde byn Kabar i Darfur i august 2003, sedan byn bombats av den sudanesiska regeringens flygvapen och attackerats av janjawid-milis. Hon har två döttrar kvar i livet. De bor med henne i en enkel hydda av lera och halm i flyktinglägret i östra Tchad.
– Jag tror att de kommer att återvända hem den dag det är fred, säger Aziza.
Text och bild: Anna Koblanck

Fakta/Krisen i Darfur

Sedan rebellgrupper i Darfur inledde ett väpnat uppror i februari 2003 har över två miljoner människor flytt från sina hem. Många av dem lever i flyktingläger och är beroende av humanitär hjälp för sin överlevnad.

Medan regeringen i Khartoum uppger att 9 000 människor dött i konflikten talar en del kampanjgrupper om 400 000 döda. Den vanligaste siffran på antalet döda till följd av konflikten är 200 000 personer.

Den 31 juli antog FN:s säkerhetsråd enhälligt en resolution om att en styrka på 26 000 soldater och poliser ska skickas till Darfur. Sudans regering har accepterat styrkan som kommer att ersätta den styrka på 7 000 personer från Afrikanska unionen, AU, som funnits i Darfur sedan 2004. Sverige och Norge, liksom en rad asiastiska länder har sagt sig vara villiga att bidra med trupp, men AU:s ordförande Alpha Oumar Konare sade den 12 augusti att styrkan ska bestå av enbart afrikanska soldater.

För FN:s sändebud Jan Eliasson har splittringen bland Darfurs rebellgrupper varit ett stort problem. Cirka 13 väpnade fraktioner rapporteras nu vara aktiva och dessa har än så länge ingen gemensam agenda och det är osäkert om alla rebeller kan tänka sig att lägga ned vapnen.

I östra Tchad finns cirka 236 000 flyktingar från Darfur. Därtill kommer över 170 000 internflyktingar. I Centralafrikanska republiken beräknas det finnas 200 000 internflyktingar i norra delen av landet. Amnesty varnade den 26 juni för att landet är på väg att kollapsa, vilket kan »få katastrofala konsekvenser för hela den centralafrikanska regionen«.

Den 16 augusti krävde FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon att säkerhetsrådet godkänner en internationell styrka som ska skydda civilbefolkningen i Tchad och Centralafrikanska republiken.
Tchads president Idriss Deby har sagt att han kan acceptera en EU-styrka.

Ulf B Andersson

Läs mer:
Den bortglömda krisen i Centralafrikanska republiken (Amnesty 26 juni 2007)

Reportage | 2007-09-14
Även publicerad i AmnestyPress #3/2007